Den 9 november är det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Bilderna av östtyskar som slår sönder muren, som väller in i Västberlin efter att gränserna öppnats, har kommit att symbolisera de dramatiska omvälvningarna 1989. Innan årsskiftet hade den så kallade realsocialismen i Östeuropa kollapsat. USA och Västeuropa stod som det kalla krigets segrare.

Denna omvälvning fick stora följder, inte bara för Östeuropa och senare Sovjetunionen, som upplöstes årsskiftet 1991/92.

För även om socialismen i öst sedan länge urartat, och även om Kommunistiska Partiet och Proletären allt sedan bildandet 1970 stod i opposition till dessa system, måste vi slå fast att kollapsen betydde att arbetarklassens och socialismens position i världen försvagades.

Med realsocialismen försvann nämligen det enda existerande alternativet till den globala kapitalismen. Med sammanbrottet i öst försvann det socialistiska system som funnits sedan oktoberrevolutionen i Ryssland 1917, och det block av socialistiska länder som uppstod efter andra världskriget.

Betydelsen av realsocialismens existens, och av att kapitalismen efter dess fall fick fritt spelrum, kommer att analyseras av Kommunistiska Partiets ordförande Anders Carlsson i ett senare nummer av Proletären. Den våg av ohämmad kapitalism som svepte över världen märktes inte minst i Sverige.

Vi inleder artikelserien apropå tjugoårsdagen med att vända blickarna mot Tyskland. Hur ser invånarna i det forna Östtyskland på det land som föll samman hösten 1989? Det visar sig att folkmajoriteten inte är överens med den officiella historieskrivningen.

Vi förflyttar oss också till en annan del av världen, där miljontals människor struntar i att högern 1989 förpassade socialismen till historiens skräphög. För idag, tjugo år efter murens fall, har de åter fört upp socialismen på dagordningen.

Proletären nr 45, 2009