EU-parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. Riksdagens legitimitet och funktion har växt fram genom åren som en frukt av folklig kamp för demokrati, medan EU-parlamentet har skapats uppifrån i syfte att ge EU-systemet en demokratisk fasad.

Ofta hävdas det att om bara EU-parlamentet fick större befogenheter så skulle folk intressera sig mera för det. I så fall borde valdeltagandet dock ha ökat kontinuerligt sedan 1970-talets slut, i takt med att EU-parlamentet successivt har fått ett reellt inflytande. Idag är parlamentet med och stiftar tre fjärdedelar av alla lagar i EU.

Men så här ser det ut:
1979: 62,5 procent
1984: 61,0 procent
1989: 58,5 procent
1994: 56,2 procent
1999: 49,2 procent
2004: 45,4 procent
2009: 43,1 procent

Sakta men säkert har väljarnas intresse för detta överstatliga parlament tvärtom svalnat, trots att det steg för steg har fått mer att säga till om. Snittet för valdeltagande är dessutom egentligen för högt: några länder (Grekland, Belgien, Luxemburg, Italien) har speciella pliktbestämmelser om röstande, vilket ytterligare putsar statistiken med tvångsmedel.
Samtidigt som det nyvalda parlamentet får kraftigt stärkt inflytande om Lissabonfördraget träder i kraft under mandatperioden har det stöd av en mindre andel av väljarna än någonsin.

När det bara är 43 procent av de 375 miljoner röstberättigade i EU:s medlemsländer som röstar, då får man legitimitetsproblem, då flagnar den demokratiska fernissan.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 24, 2009