Hoppa till huvudinnehåll
Av

I förorten intet nytt

Eija Hetekivi Olssons hyllade debutroman Ingenbarnsland har blivit teater och sätts nu upp på Göteborgs stadsteater.


Då och då tränger viktiga vittnesmål igenom den allt snävare och mer likriktade bokutgivningen. Vittnesmål som säger något om sakernas tillstånd i vårt samhälle och som i en bättre värld skulle kunna skapa mångt fler ringar på det politiska diskussionsvattnet jämfört med idag.

Tre sentida exempel på dessa typer av samhällsvitala berättelser i bokform är Kristian Lundbergs Yarden och Jenny Wrangborgs Kallskänken, samt Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland.

Hetekivi Olssons debutroman är en skildring av hur det är växa upp i ett arbetarhem i det segregerade Göteborg under 1980-talet. Orättvisor, fattigdom och utanförskap är några av de saker som bokens unga huvudperson Miira tvingas tampas med, och som hon hela tiden vägrar acceptera.

I Åsa Lindholms uppsättning med samma namn som boken är Miira briljant gestaltad av Victoria Olmarker. Med en medryckande energi och en humoristisk lekfullhet förmår hon att fånga publikens intresse under föreställningens en timme och 40 minuter. Det faktum att hon gör det helt själv imponerar, på scenen finns varken rekvisita eller andra skådespelare.

Att uppsättningen är så avskalad som det bara går rent sceniskt gör att den stora mängden text sätts i främsta rummet. Ett smart och förmodligen allra högst medvetet grepp då det är i texten föreställningens riktiga storhet ligger.

Samtidigt gör det nakna och texttunga upplägget att det krävs en del från dig som publik och du måste fokusera för att ta till dig alla Miiras ibland spretiga inre tankar. Tempoväxlingarna i föreställningen bidrar till att du får koncentrera dig för att hänga med, något som under vissa partier ska sägas kan vara lite svårt.

Belöningen för att du koncentrerar dig blir dock stor. Föreställningen är fantastiskt bra och att få se Victoria Olmarkers fullständiga träffsäkerhet i varje replikleverans är en härlig upplevelse.

Att stanna vid att säga att Ingenbarnsland skulle vara en mysig och bra teaterupplevelse vore dock att ducka för de stora politiska frågorna som ventileras. Föreställningen vill så mycket mer, nej, den rent av kräver att inte enbart bli betraktad.

Med ett vittnesmål om hur det är att som invandrare växa upp i ett bostadsområde som sedan länge övergivits av både politiker och makthavare, att gå i en skola där lärarna rakt ut säger att du inte kommer kunna bli något när du växer upp samt att bli utsatt för våld, måste vi som publik göra mer än att betrakta.

Vi måste fråga oss själva hur det kommer sig att det utanförskap och klassamhälle som fanns på 80-talet fortfarande existerar och under de trettio år som passerat både fördjupats och förstärkts.

Detta beklagliga konstaterande gör föreställningen högst aktuell. Det gör också att den kan ses både som ett tidsdokument och en samtidsskildring, även om samtiden förmodligen skulle bli råare.

Vikten av att denna föreställning inte enbart visas under två månader för att sedan göra plats åt andra uppsättningar på Stadsteaterns scen blev tydlig i den allra hemskaste form några timmar efter att applåderna ebbat ut. Två personer hade kallblodigt skjutits till döds inne på en lokal krog ute i Biskopsgården.

Frågan måste ställas: Hur länge ska vi tillåta att vissa människor växer upp och lever under sämre förhållanden än andra? Hur länge ska vi ligga still i våra skyttegravar och hopplöst se hur unga människor mister sina liv innan vi gör något åt saken?
Simon Renner
Fakta

I förorten intet nytt

Teater
  • Ingenbarnsland
  • Av: Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olssons roman
  • Regi: Carolina Frände
  • På scen: Victoria Olmarker
  • Stadsteatern i Göteborg
tom 13 maj