Hillersberg – den gode pessimisten

Få svenska konstnärer har väl väckt så starka känslor som Lars Hillersberg (1937-2004). Bland annat av den anledningen är det glädjande att Ordfront nu gett ut en bok om Lars Hillersbergs liv och konstnärskap, ”Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör”.

Det rör sig om en rikt illustrerad utgåva som bara kan beskrivas som ett praktverk. Oavsett om man känner till Hillersberg sedan tidigare – till den skaran räknas säkert de flesta av Proletärens läsare – eller aldrig hört talas om honom, råder det ingen tvekan om att boken är ett måste om man vill veta mer om hans liv och verk.

Boken ges ut i anslutning till den stora utställningen ”Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör” som anordnas av Kulturhuset i samarbete med ABF och Ordfront förlag i Stockholm. Utställningen pågår fram till den 15 september.

Bokens tre huvudskribenter Andreas Berg (som skrivit större delen av boken), Annika Öhrner och Ulf Linde har strukturerat boken efter fyra teman.

Det första temat är en mer traditionell biografi som behandlar konstnärens barndom, uppväxt och vuxna liv i en mer översiktlig framställning.

Kapitlet är rikt illustrerat, och här finner man exempelvis hela serien ”Ryska revolutionen” återgiven. Det rör sig om originalversionen från tidningen PUSS 1968-69 vilken Hillersberg gjorde tillsammans med Karin Frostensson.

Serien ändrades senare av Hillersberg när den publicerades som ett separat seriealbum 1977. Han lade till och tog bort material, även om inget väsentligt ströks. Serien ”Det heliga landet ” fick en liknande behandling.

Vidare finner man i kapitlet hela serien ”50-talet eller tänk så mycket sugar det finns i USA”. Den publicerades först i Dagens Nyheter 1986-1987 och utgavs 1988 i bokform av Hillersberg på egna förlaget Utslag förlag.

Enligt Berg innehåller serien visserligen självbiografiskt material, men han framhåller att man gör klokt i att ta de skildringarna med en nypa salt. Det är i hög grad en litterär framställning och Hillersberg är mer intresserad av att fånga tidsandan i det svenska samhället än av att ge ett korrekt återgivande av verkligheten.

När serien publicerades i DN kom naturligtvis en del läsare att uppröras. Flera av dem ville stoppa serien. Hillersbergs serie var ”en otäck liten rad” som hävdar att vem som helst som talade i positiva ordalag om Sovjet kunde dömas av McArthur-Sverige, menade en upprörd DN-läsare.

Vidare får vi följa Hillersberg genom konstakademin och ta del av hans syn på konsten under 1960- talet.

Här finns ett stort urval bilder från hans tidiga år. Det rör sig om gatuscener och stadsbilder från första hälften av 1960-talet, kaotiska och upplösta städer som gjordes med tusch på smörpapper. Politiken hade ännu inte fullt ut satt sin prägel på hans bildskapande.

Det korta kapitlet som följer fördjupar just Hillersbergs konstnärskap och hans konstnärliga utveckling. Eftersom övriga kapitel behandlar främst den politiska konsten, ligger fokus i detta kapitel på hans tidiga år och de olika försöken att skapa ”popkonst”.

Med det omfattande kapitel som följer får vi ta del av historien om den ”överjordiska tidningen” PUSS, tidningen som förknippas mest med Hillersberg trots att den från första början var ett lagarbete.

Flera inspirationskällor till tidningen pekas ut men det är helt klart att de amerikanska influenserna var de mest påtagliga. Den undergroundvänster som växte fram i USA med dess konstnärer, satiriker och författare kom att prägla Hillersberg och de övriga kulturarbetarna som medverkade i PUSS.

En av förebilderna var Zap Comics som började ges ut av Robert Crumb i San Francisco 1968, och PUSS var troligen först i Sverige med att publicera serier av Crumb.

PUSS har ofta utpekats som en anarkistisk tidning, vilket är fel. Hillersberg tog avstånd från anarkismen, och när PUSS lades ned fortsatte han att publicera sina bilder i Internationalen, Arbetaren och Proletären. Det var i Proletären som Hillersberg först publicerade sin bild där frihetsgudinnan tänder eld på Manhattan (i oktober 2001).

Redan från starten framstod PUSS som en provokativ tidning som slog vilt åt alla håll utom neråt. Men det var med det tredje numret som skandalen var ett faktum. Ett enkelt fotomontage som föreställde en naken man med erigerad penis med folkpartiledaren Sven Wedéns ansikte inklippt bidrog till att PUSS fick en enorm uppmärksamhet.

Sedan dess har fiendskapen mellan Hillersberg och Folkpartiet varit ett faktum, och genomgående har det varit liberaler som retat sig på Hillersberg och hans satir mest av alla. Mellan honom och Per Ahlmark blev det något av en personlig vendetta som startade redan vid den tiden då Ahlmark tog ställning för svenska kärnvapen, alltså långt innan Ahlmark blev partiledare.

I det sista kapitlet får vi följa Hillersberg från 1980-talet och framåt i tiden. Efter PUSS fortsatte han med tidningen Utslag. Första numret utkom 1981. Liksom PUSS var Utslag en kollektiv produkt under Hillersbergs ledning.

Stort utrymme kom Palmemordet och de utredningar som följde att få i tidningen. Följderna av skotten på Sveavägen kom att utgöra ett bärande tema i mycket av vad Hillersberg gjorde under denna tid. Knappast någon kommenterade Palmemordet och dess konsekvenser så ihärdigt och skarpt som Hillersberg. Tidningen Utslag blev nedlagd 1988.

Under 1990-talet utgav Hillersberg och Pia Jämtvall tidningen Gatskrikan, som kom ut med 28 nummer mellan åren 1993 och 1999. Utslag var visserligen ett avslutat kapitel som tidning, men Hillersberg behöll namnet till sitt förlag, där han kunde ge ut både egna och andra tecknares alster.

Hillersberg och Jämtvall slog sig ned på Bryggeriholmen i Gnesta, där de hade utrymme för såväl konstskapande verksamhet som Utslags tryckeri.

De sista åren handlar tyvärr förstås i hög grad om ”Hillersbergskandalen”, alltså debatten om den antisemitism som vissa tyckte sig se i några av hans teckningar. Debatten tog fart rejält när Hillersberg tilldelades konstnärslön år 2000.

Kritiken mot Hillersberg får stort utrymme i Ordfronts bok, men märkligt nog nämns knappt den ”vitbok” som Hillersberg själv gav ut för att bemöta anklagelserna om rasism och antisemitism. Det är onekligen lite märkligt. Den som läser hans bok, ”Brottas med grisar”, kan knappast undgå att lägga märke till att Hillersberg inte enbart kunde vara vass med penna och pensel – han hade tveklöst även en dold talang som skribent.

Hillersbergs hälsa blev sämre i början av 2000-talet. Det sista offentliga framträdandet ägde rum under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i september 2004.

Hillersberg arbetade in i det sista med sina konstnärliga projekt. I november 2004 försämrades hans hälsa dramatiskt, och han avled innan året var till ända. Lars Hillersberg uppnådde inte dagens genomsnittsålder.

Att ge en heltäckande beskrivning av en så svårgripbar konstnär som Hillersberg är knappast det lättaste. Jag lärde inte känna Hillersberg förrän de allra sista åren av hans liv, vilket innebär att jag knappast är den bäst lämpade att ge en utförlig personbeskrivning. Jag kan bara säga vad som gjorde intryck.

Jag träffade Hillersberg i Gnesta ett par gånger under 2000-talet. Anledningen var att han ville ge ut ett album med mina serier och satirteckningar. Han gav knappast intryck av att vara döende och endast ha ett par år kvar att leva. Han hade storslagna planer för Bryggeriholmen och ville bland mycket annat bygga något slags satirmuseum där.

Innan jag träffade honom undrade jag om det skulle vara möjligt att samarbeta med honom eller om han skulle vara helt omöjlig att ha att göra med. Var han lika aggressiv som de bilder och satirteckningar han producerade? Nej, Hillersberg var mycket vänlig och trevlig. Mitt första och mest bestående intryck av Hillersberg var att han hade en mycket stark integritet, att det rörde sig om en person som knappast flöt med strömmen.

Onekligen var han lite egensinnig och det fanns ett drag av oberäknelighet hos honom. Hans uppträdande kunde ta oväntade vändningar och ibland var det inte helt lätt att avgöra om han menade allvar eller skämtade. Man fick ett intryck av att han ibland koketterade med en pose, att det roade honom att försöka leva upp till sitt rykte som vildvuxen provokatör.

Hans konst kommer i vilket fall fortsätta att provocera. En del irriterade sig på att han bytte stil som andra byter skjorta. Hillersberg var misstrogen mot stilen som egenvärde. Han tecknade alltid för att säga något och förkastade stilen som personligt uttryck. Han ville helst kunna växla uttryckssätt allt efter syftet.

En orsak till att det är så svårt att försöka beskriva personen Hillersberg hänger nog samman med att han var skicklig på att hålla distansen till omgivningen. Han hade utvecklat ett effektivt självförsvar och han kan knappast klandras för det. En kontroversiell provokatör som Hillersberg fick många fiender och kanske var det av ren självbevarelsedrift som han byggde vattentäta skott mellan konsten och privatlivet.

Om man ändå ska försöka hitta någon aspekt av Hillersberg som kan belysa en del av hans person skulle jag välja den politiska konsekvensen. När vänstervågen ebbade ut stod han kvar på stranden. ”Han har inte ryckts med av tidvattnet ut”, skriver Ulf Linde i Ordfronts bok. Nej, han gjorde ju inte det och man kan fråga sig varför. Hillersberg behöll den röda politiska färgen (han kallade sig aldrig något annat än kommunist) även då masskampen förändrades under 1980-talet.

Hillersberg beskrev sig själv gärna som en ”renässansmänniska”. Kanske syftade han på den mångsidiga begåvning som han uppenbarligen besatt, men jag kan även tänka mig att han eftersträvade att behärska den genomskådande ”illusionslöshet” eller icke-förvillelse som var ett ideal inom kulturella kretsar under 1500- och 1600-talen. Väl framme vid detta bitterljuva tillstånd har man kontroll över sina förväntningar, övervinner fåfänga förhoppningar och förkastar alla falska värden.

Hillersbergs provokativa agerande kan säkert i hög grad bottna i ett hänsynslöst intellekt som river sönder vedertagna ”sanningar” och slaktar heliga kor, oavsett om korna tillhör högern eller vänstern. Ty även mot sina egna övertygelser intog han stundtals ett slags distans.

Han framstår i mycket som en skeptiker, och sin skepsis och ironi riktade han även mot sig själv, vilket kan vara en förutsättning för den skoningslösa humor man finner i hans satiriska och karikatyriska illustrationer.

Han framställde sig gärna som en gnällig misantrop som ”hatade allt och alla”, men denna lätt misantropiska och genomskådande humor är en tillgång som han nog har gemensam med alla verkligt stora samhällskritiska satiriker.

Hillersbergs kollega Carl-Johan de Geer har kallat honom för en ”optimistisk pessimist”. Jag tror det fångar en sida av Hillersberg som ansluter just till den ovan beskrivna illusionslösheten.

Hillersbergs grundhållning ligger måhända lite i linje med de antika stoikernas krav på oberördhet, självständighet och frihet, vilket skulle uppnås utan att man stängde in sig i ett elfenbenstorn och vägrade agera i samhället.

Norberto Bobbio har karaktäriserat den ”gode pessimisten” som en person som agerar utan att begära någon garanti för att världen ska förbättras och utan att vänta sig någon belöning eller personliga förmåner. ”En god pessimist kan handla med tomt sinne, med orubblig vilja, med ödmjukhet och fullständig hängivenhet inför sin uppgift. Denna ”optimistiska pessimism” har inget med uppgivenhet eller defaitism att göra, inte ens med ”pessimism” i dess bleka moderna betydelse.

Bland många andra drag kan nog även de ovan nämnda tillskrivas Hillersberg. Jag tror att Hillersberg betraktade omgivningen ur ett slags stoisk synvinkel, men det stoiska draget hos en medvetet distanserad iakttagare uteslöt inte ett lidelsefullt samhällsengagemang hos honom.

Man bör då kanske inte bli förvånad över att Hillersberg behöll den röda politiska färgen i en tid när många andra vänsterintellektuella bytte klasståndpunkt och sprang över till högern.

Ett vänsterpolitiskt engagemang som sammanflätas med en grundhållning som den ovan beskrivna bildar ett fundament till en karaktär och en livsåskådning som håller betydligt längre än ett decennium. I fallet Lars Hillersberg höll den livet ut.

Niclas Andrén