Fransk lärdom

Till våren är det val i Frankrike. I veckan kunde förre presidenten Nicolas Sarkozy se sig besegrad i primärvalen för att utse högerpartiet Republikanernas kandidat. Vinnare blev istället François Fillon, tidigare premiärminister under Sarkozys presidentskap.

På Fillons agenda finns bland annat att höja arbetstiden och pensionsåldern. Med andra ord samma EU-godkända arbetarfientliga politik som nuvarande socialdemokratiske presidenten Francois Hollande bedriver. I EU-maktens skugga är som bekant alla katter grå.

Hollandes arbetarfientliga politik har mötts av kraftiga protester. Vårens arbetarprotester samlade miljoner människor på gatorna och strejkerna både stängde ner kärnkraftverk och stoppade oljetransporterna.

Socialdemokraten Hollandes popularitet är rekordlåg. Med ett folkligt stöd på neråt tio procent är Hollande den femte republikens minst populära president. Inte så konstigt med tanke på att Hollande vann presidentvalet 2012 på löften att införa en 75-procentig skatt på alla inkomster över en miljon euro med en retorik som innebar att Hollande kallade finanskapitalet för den värsta fienden.

Som president har han istället blivit miljonärernas bästa vän och arbetarklassens värsta fiende. Finans-kapitalet sitter i orubbat bo medan de lagar och den arbetsrätt som den franska arbetarklassen tillkämpade sig under Folkfrontens 1930-tal raseras av socialdemokraten Hollande.

För att driva igenom sin folkfientliga politik använder Hollande de extraordinära maktinstrument som konstitutionen ger på ett sätt som bryter med tidigare makthavare. För att lyckas driva igenom EU-politiken mot ett trilskande folk krävs avsteg från de demokratiska spelreglerna. Den franska arbetarklassen är massivt EU-skeptisk. 81 procent av de franska arbetarna röstade nej till EU-konstitutionen 2005.

Angreppen på arbetstid och arbetsrätt kombinerar Hollande med reaktionär politik tagen direkt ur Front Nationals partiprogram. Framförallt driver Hollande frågan om att kunna dra in medborgarskap för folk med dubbelt medborgarskap och därmed i praktiken införa en ordning där det finns ett a- och ett b-lag av medborgare. Det gäller personer som sysslar med terrorbrott.

Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att det hela är ett slag i luften, ett populistiskt utspel. Terrorism kan aldrig bekämpas med en rasistisk politik, tvärtom lär en sådan indelning av medborgarna i a- och b-lag gynna IS möjligheter att rekrytera. Dessutom är det uppenbart att en självmordsbombare inte bryr sig ett skvatt om ett eventuellt indraget medborgarskap. IS-terroristens framtidsplaner är en drös oskulder i himmelriket. Det ska också tilläggas att det är få av alla de personer som har kunnat kopplas till de senaste årens terrorattacker som varit franska medborgare.

Kombinationen av att socialdemokraterna driver EU:s arbetarfientliga politik tillsammans med anammandet av Front Nationals reaktionära och rasistiska politik krattar manegen åt Marine Le Pen inför vårens presidentval.

Enligt den EU-positiva socialdemokratin – både i Frankrike och i Sverige – ska uppslutningen bakom stormaktsunionen vara vägen fram för att besegra borgerligt nationalistisk brunhöger och EU utmålas som försvaret för sociala rättigheter och demokratiska framsteg.

Denna illusion ligger död i diket efter årtionden av traskande längs EU-vägen. Som det franska ordspråket säger: ”Man möter sitt öde på den väg man valt för att undgå det”.