För vem är Lissabonfördraget en förbättring?

Publicerad 23 oktober 2008

Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och LO:s ordförande
Wanja-Lundby Wedin skriver på Svenska Dagbladets debattsida 6 oktober
att ”Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda
i kraft. "

"Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag. Det ger EU bättre möjligheter till fortsatt utvidgning, till offensiv klimatpolitik samt ett starkare skydd för grundläggande rättigheter – däribland strejkrätten.”

Det är magert. Tre ynka argument, ja inte ens argument utan obevisade påståenden, för att få oss att stillatigande acceptera den största omgörningen av EU sedan Sverige blev medlem. Och om vi granskar de anförda ”argumenten” i sömmarna, visar det sig snart att det enbart handlar om falskeligt tyckande.

Vad gäller det påstådda skyddet för strejkrätten, så skriver Sahlin och Lundby-Wedin: ”Det är särskilt viktigt att stadgan om grundläggande rättigheter blir rättsligt bindande, vilket den inte är idag. Där finns nämligen de grundläggande fackliga rättigheterna.”

Lissabonfördraget innebär att EU:s rättighetsstadga, som för närvarande är en politisk deklaration, blir juridiskt bindande. Men innebär det att strejkrätten är skyddad? Att konflikten i Vaxholm hade fått ett annat slut om Lissabonfördraget hade funnits?

Nej. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstateras att ”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis”. Att så är fallet framgår med tydlighet i Vaxholmsdomen. EU-domstolen slår fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet i EU-rätten. Men det kan ”för utövandet av denna rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”
Lissabonfördraget innebär i sak ingen förändring i förhållande till dagsläget. De som påstår att det nya fördraget skulle betytt att Vaxholmsdomen [eller Lavaldomen som den betecknas officiellt] blivit annorlunda har därför fel. Snarare tvärtom, vill jag påstå.

Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

De fackliga organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsmålet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.

Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg. På vilket sätt är det en ”förbättring”? För vem blir det bättre?

Vad gäller klimatpolitiken så påstår Sahlin och Lundby-Wedin att Lissabonfördraget ger EU ”bättre möjligheter till […] offensiv klimatpolitik”. Jaså.
I Lissabonfördragets miljökapitel har en formulering om klimatfrågans särskilda betydelse lagts till [efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland!]. Men inga nya befogenheter att ta beslut har tillförts i fördraget. I januari lade EU-kommissionen fram ett paket med åtgärder för att rädda klimatet. Detta paket har kommissionen tagit fram utan det nya fördraget, och det kommer att beslutas med överstatlighet som alla miljöärenden.
Samtidigt skapar EU:s jordbruks-, transport- och handelspolitik stora utsläpp av växthusgaser. Denna grundläggande motsättning har inte rättats till i Lissabonfördraget. Så på vilket sätt EU:s klimatarbete ska bli ”offensivare” med det nya fördraget återstår att förklara.

Vad gäller en fortsatt geografisk utvidgning av EU så finns det inga hinder i de nu gällande EU-fördragen. EU kan utvidgas utan fördragsändringar, precis såsom skedde när Sverige blev medlem 1995. Men utvidgningsargumentet utnyttjas nu liksom tidigare [Amsterdamfördraget, Nicefördraget och EU-konstitutionen] av dem som vill att EU ska bli allt mer överstatligt. Många är emot att mer makt flyttas till Bryssel, men ingen, eller väldigt få är emot att fler länder släpps in i den europeiska stugvärmen. I alla fall i Sverige.

I andra EU-länder, inte minst Frankrike, Holland och Österrike finns det ett växande motstånd mot en fortsatt utvidgning, vilket också avspeglar sig i Lissabonfördraget. Holland var pådrivande för att de så kallade Köpenhamnskriterierna, som anger vilka krav EU ställer på nya EU-medlemmar, skulle skrivas in i det nya fördraget. Antagligen för att den holländska regeringen är skeptisk till en fortsatt utvidgning av EU. Framför allt när det gäller Turkiet. Frankrike och Österrike ville i likhet med Sverige inte ha bindande krav, men av motsatt skäl – om Köpenhamnskriterierna blir bindande kan det bli svårare att senare höja tröskeln för nya medlemmar. De vill heller inte att Turkiet ska bli medlem i EU. Resultatet blev en kompromiss mellan Holland och Frankrike/Österrike. Med Lissabonfördraget görs följande tillägg i EU-fördragets artikel 49: ”De villkor för medlemskap som Europeiska rådets enats om skall beaktas.”

På vilket sätt, Sahlin och Lundby-Wedin, ger det ”bättre möjligheter till fortsatt utvidgning”?

De ”argument” som Sahlin och Lundby-Wedin anför för att underbygga sin dogm om att Lissabonfördraget ”innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag”, är avslöjande. Kejsaren är naken. Men minst lika avslöjande är vad Sahlin och Lundby-Wedin inte skriver om Lissabonfördraget.

Lissabonfördraget medför att de små medlemsstaternas inflytande i det lagstiftande ministerrådet reduceras drastiskt. Reglerna för majoritetsbeslut ändras så att det för kvalificerad majoritet krävs 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av befolkningen [så kallad dubbel majoritet]. Det underlättar för de stora länderna att få igenom egna beslut och stoppa sådana man inte önskar.

Tyskland, som enligt Nicefördraget har 8,4 procent av rösterna i ministerrådet, fördubblar sin röststyrka till 17 procent. Sverige, som enligt Nicefördraget har 2,9 procent av rösterna, minskar sin röststyrka till 1,9 procent. Tysklands röststyrka blir 9,17 gånger så stor Sveriges [att jämföra med 2,9 gånger enligt Nicefördraget].

Högerregeringen i Italien, som är en koalition Frihetsfolket, en sammanslagning av Berlusconis Forza Italia och postfascistiska Alleanza Nazionale, samt av extremhögerpartiet Lega Nord, får drygt sex gånger så stort inflytande i EU:s lagstiftande ministerråd som den svenska regeringen och därmed över alla de EU-lagar som gäller i Sverige.

Lissabonfördraget innebär att överstatligheten i ministerrådet ökar kraftigt genom att vetorätten avskaffas på 63 olika områden. Områden som kommer att föras över från enhällighet till majoritetsbeslut är bland andra; social trygghet för arbetstagare, civilrätt och straffrätt, gränskontroll, invandrar- och asylfrågor, Europol och EU-åklagaren, strukturfonder och regionalpolitik, kulturpolitik, handelspolitik, energipolitik och initiativ från EU:s ”utrikesminister”. Vetorätten begränsas till ett fåtal områden, främst skattepolitik, utrikes- och försvarsfrågor, delar av rättspolitiken samt vissa delar av socialpolitiken.

När man på detta sätt går från krav på enhällighet till majoritetsbeslut så godkänner man principen lagar kan stiftas mot enskilda länders vilja. Det spelar ingen roll om samtliga 349 ledamöter i Sveriges riksdag har en annorlunda uppfattning i en fråga, med majoritetsbeslut kan ministerrådet ändå stifta lagar som omedelbart blir giltiga också i Sverige. Riksdagen förvandlas till ett transportkompani.

Med Lissabonfördraget kommer EU-parlamentet att få ett avgörande inflytande över det mesta av lagstiftningen i det framtida EU. Många, typ LO:s styrelse, ser positivt på denna utveckling och menar att det innebär en demokratisering av EU. Är det sant? Nej. Ett stärkt EU-parlament medför att de nationella parlamenten tappar i inflytande och innebär i praktiken en avdemokratisering.

Om människor ska kunna påverka de beslut som fattas är det naturligtvis nödvändigt med demokratiska institutioner - men det är inte tillräckligt. Den parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att medborgarna upplever Sverige som ett naturligt område att besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma media, politiska partier, organisationer och debatter når ut över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det att förbli, åtminstone under överskådlig tid. I andra ordalag; EU-systemet saknar ett EU-folk. Och folkstyre utan folk blir bara styre, har den danske författaren Ebbe Reich påpekat.

Ett annat oöverstigligt problem är avståndet mellan folket och de folkvalda. Med Lissabonfördraget representerar varje EU-parlamentariker 657.200 invånare. Svenska riksdagsledamöter representerar 25.788 invånare. Skillnaden är ett oreparabelt demokratiskt underskott. Om riksdagens ledamöter skulle representera lika många invånare som EU:s parlamentariker skulle den svenska riksdagen bestå av knappt 14 ledamöter!

Lissabonfördraget anger inte enbart reglerna för hur beslut ska fattas, utan låser fast politikens innehåll. Sverige blir fördragsmässigt förhindrat att föra en politik för full sysselsättning, utbyggnad av den offentliga sektorn och förstärkande av det sociala skyddet. Det nya fördraget kommer att bli ett redskap för dem som vill bedriva en marknadsliberal politik där företagens rättigheter kommer främst och där avregleringar och privatiseringar skyndas på. Alternativ politik som att slå vakt om socialt motiverade offentliga monopol eller utveckling av nya tjänster inom den offentliga sektorn försvåras eller motarbetas i det nya fördraget.

Det finns ingen nationell grundlag i världen som på ett så absolut sätt utesluter alternativ politisk och ekononomisk utveckling. En grundlag ska reglera den institutionella ramen för ett samhälles beslutsfattande, inte vilken politik som ska gälla. För många borgerliga politiker ligger en del av lockelsen med EU i att unionen låser oss vid en mer marknadsliberal politik. Lissabonfördraget är som om riksdagen skulle besluta att skriva in moderata samlingspartiets ekonomiska politik i den svenska grundlagen

Med Lissabonfördraget får EU ökad makt på det rättsliga området. Straffrätten blir överstatlig och EU kan börja fastställa minimistraff för olika brott. Även över civilrätten ökar EU:s inflytande, även om vetorätten finns kvar i familjerätt. EU:s domstol får behörighet att döma på det rättsliga området, något som kan få stora konsekvenser för rättspraxis i nationella domstolar. EU:s åklagarsamarbete Eurojust får möjlighet att inleda brottsutredningar. Det klargörs också att Eurojust är grunden för en framtida europeisk åklagarmyndighet, som ska ”utreda, lagföra och väcka åtal” mot personer om brott som påverkar flera medlemsländer. Europol, den europeiska polisbyrån, blir med det nya fördraget överstatlig och får rätt att efterforska och genomföra operativa aktioner i medlemsländerna. Med Lissabonfördraget ska EU utveckla en gemensam gränskontroll och en gemensam gränsbevakningsstyrka. Reglerna för asyl ska göras mer enhetliga. I avsnitten om flyktingpolitiken har begreppet "miniminormer" konsekvent strukits. Möjligheten för enskilda länder att föra en mer generös flyktingpolitik slopas därmed.

Lissabonfördraget innebär i praktiken slutet för den svenska militära alliansfriheten. Enligt fördragstexten ska EU militariseras och medlemsländerna förbinder sig att upprätta ett gemensamt försvar. I fördraget införs det också en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden [på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato]. Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Medlemsstaterna ska också bistå varandra militärt för att ”förhindra terroristbrott”. En ”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära resurser ska inrättas enligt Lissabonfördraget. Vad är det? Ett embryo till ett överstatligt försvarsdepartement? Dessutom förpliktigar sig medlemsstaterna att ”gradvis förbättra sina militära resurser”. Det är så vitt jag vet helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en författning.

Sammantaget är de förändringar som föreslås i Lissabonfördraget de mest omfattande som har skett inom EU sedan Sverige blev medlem i unionen.
• Ännu mer makt centraliseras till unionens institutioner och dess stora medlemsländer.
• EU militariseras på ett vis som strider mot vår politik av militär alliansfrihet.
• Den fria marknaden överordnas andra politiska hänsyn som miljö eller löntagarnas rättigheter.
• Riksdagen förvandlas till en sockenstämma som klubbar vad övermakten i Bryssel redan har bestämt.

På vilket sätt är detta ”förbättringar”, Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin? För vem blir det bättre? På ett ungefär.

GÖSTA TORSTENSSON