Vägra lyda EU!

Publicerad 26 november 2008

I förra veckan godkände riksdagen föga överraskande EU:s nygamla författning, av lurendrejeriskäl omdöpt till det mer menlöst klingande Lissabonfördraget.

Sossarna var precis så fega och ohederliga som vi misstänkte att de skulle vara. Först demonstrerade LO för den svenska kollektivavtalsmodellen, med Mona Sahlin och en skock övriga riksdagsledamöter bland vällustigt applåderande åhörare. Sedan tågade sossesällskapet in i riksdagshuset för att lika vällustigt klubba ihjäl denna modell.

”Eftersom en sosse i riksdagen är en sosse i riksdagen”, som Åsa Linderborg så exakt uttryckte saken i en liten kommentar i Aftonbladet (19/11).

För så är det. Genom att rösta ja till Lissabonfördraget har socialdemokratin försuttit möjligheten att kräva ett svenskt undantag för kollektivavtalsmodellen. Vilket betyder att Vaxholmsdomen nu får oundvikligt och fullt genomslag.

Någon kanske invänder att än är det för tidigt att ge slaget förlorat. Eftersom de tjuriga irländarna ännu inte godkänt fördraget. Men det spelar dessvärre föga roll. För att EU och EU:s stormakter inte kommer att tillåta att Irland sätter käppar i hjulet en gång till. Vill Irland vara med, så får Irland säga ja. Punkt slut.

Lissabonfördraget innebär framförallt en fortsatt och kraftfull överföring av makt från medlemsländerna till EU och därunder från små medlemsländer till stora.

*
Men den mer omedelbara konsekvensen för Sveriges del är som sagt att riksdagens ja till fördraget samtidigt utgör ett nej till alla tankar på motstånd mot EU-domstolens krigsförklaring mot svensk kollektivavtalsmodell och arbetsrätt, utfärdad via domen i Vaxholmsmålet. Med godkännandet av Lissabonfördraget finns inte längre några formella EU-möjligheter att undkomma attacken, vilket betyder slutet för Lex Britannia, åtminstone i förhållande till lönedumpande firmor från andra EU-länder, och på köpet införandet av någon form lönedumpande minimilöner, antingen via lag eller via kollektivavtal.

En given huvudlinje i förhållande till denna attack är givetvis att fortsatt och än mer högljutt kräva att Sverige lämnar EU. Det är bara så Vaxholmsdomens konsekvenser kan undanröjas helt och hållet.

Men i en situation då lönedumpningen redan är etablerad och då den snart nog kommer att formaliseras, så är ett hägrande EU-utträde en klen tröst för tigerhjärtan. Frågan är vad som kan göras här och nu. Har vi bara att acceptera de förslag som enmansutredaren Claes Stråth lägger i mitten av december? Eller finns det andra möjligheter?

För vår del förordar vi obstruktion. Svensk fackföreningsrörelse och alla arbetare i Sverige bör kräva att riksdagen helt sonika vägrar implementera Vaxholmsdomen i svensk lag, ett krav som framförallt bör riktas mot socialdemokratin, som gått ed på att EU inte hotar den svenska modellen och som via några företrädare, som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, envist hävdar att Sverige har ett undantag för denna modell. Nu är det upp till bevis.

*
Inför EU-inträdet talades det stort om hur Sverige i ett huj skulle omvandla EU:s marknadsdiktatur till ett folkhemsparadis. Av detta har det blivit intet. Sverige är istället det i särklass lydigaste barnet i EU-klassen, alltid snabbast att följa minsta pekpinne från Bryssel. Följsamheten är närmast pinsam, särskilt i en situation då andra EU-länder utan vidare sätter sig över EU:s regler, om och när de nationella intressena så kräver. Som när Tyskland och Italien i åratal brutit mot EU:s budgetregler.

Visst. En sosse i riksdagen är en sosse i riksdagen. Men löntagarkollektivet kan inte nöja sig med den fega anpassligheten.
 
Vägra lyda EU!

Ledarsidan
Proletären nr 48, 2008