Socialt protokoll - en skenmanöver för att driva igenom Lissabonfördraget?

LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni förra året en strategi för att bekämpa Lavaldomens konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.

Senare samma dag hälsningstalade John Monks, generalsekreterare för Europafacket [ETUC] till LO-kongressen. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”.

Lissabonfördaget
Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, vill han att Lissabonfördraget först ska drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.

”Jag tror att det kommer att vara aktuellt när Kroatien ansluter sig och det ser ut att bli år 2010” sade John Monks.

Några dagar senare röstade 53,4 procent i Irland nej till Lissabonfördraget. Premiärminister Brian Cowen skulle den kommande veckan ge en snabbanalys av varför det gick som det gjorde.

”Stora delar av vår fackföreningsrörelse var orolig för vad man uppfattar som en obalans mellan arbetarnas rättigheter och marknadskrafterna” sade han i ett anförande på EU-toppmötet den 19 juni.

Några dagar tidigare, söndagen den 15 juni, skrev Wanja Lundby-Wedin och John Monks i en debattartikel i Sydsvenska Dag-bladet att medlemsstaternas regeringar tillsammans måste anta ett socialt protokoll för att komma tillrätta med det dödläge som uppstått efter det irländska nejet: ”I det sociala protokollet skall fastställas att grundläggande rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen.”

Dåraktig strategi
Europafacket har därefter lagt fram ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”

EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen att ta hänsyn till protokollet och det skulle, kalkylerar Europafacket, ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria rörligheten.

LO:s och Europafackets strategi att först verka för att Lissabonfördraget ska träda i kraft (trots det irländska nejet), för att därefter resa krav på att det någon gång i en okänd framtid ska infogas ett socialt protokoll i EU:s fördrag är rena dårskapen. Så pass att man kan misstänka att det egentliga syftet med utspelet om ett socialt protokoll var att neutralisera den växande EU-kritiken inom fackföreningsrörelsen och röja väg för Lissabonfördraget – ett fördrag som befäster EU-domstolens maktställning och bekräftar EU-domstolens antifackliga utslag i Laval-, Rüffert- och Luxemburgfallen.

Nedröstat förslag
I EU-parlamentet utarbetade vänsterns partigrupp ett förslag i höstas som till sitt innehåll stämmer bra överens Europafackets förslag till socialt protokoll. Förslaget gick ut på att strejkrätten skulle överordnas marknadsfriheten, och att detta skulle skrivas in i ett socialt bindande protokoll till EU:s fördrag.

Tyvärr röstades förslaget ned med 415 röster mot 104. Det ansågs rubba balansen mellan de två stora partigrupperna, socialdemokraterna och kristdemokraterna/konservativa, som i arbetsmarknadsfrågor ofta träffar gemensamma uppgörelser före omröstningarna.

Vilken trovärdighet har Socialdemokraterna och fackföreningsledarna när de nu försöker göra arbetsmarknadspolitiken till en huvudfråga i det kommande valet till EU-parlamentet?

När John Monks och Wanja Lundby-Wedin i slutet av februari mötte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin inför det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009, framförde de önskemål om att Lissabonfördraget ”när det öppnas upp nästa gång” ska förses med ett socialt protokoll som stärker arbetstagarnas rättigheter.

”Littorin förstår våra argument och var öppen för att tänka om ifall protektionismen växer. Men han gav ingen förhoppning om att fackens krav blir svensk politik under hösten när Sverige håller i ordförandeklubban”, förklarade Wanja Lundby-Wedin.

Nyliberalt EU
Europafacket är oprecist när det gäller tidpunkten för att ändra Lissabonfördraget liksom i vilken ände man måste börja. Först måste fördraget ändras. Det är helt nödvändigt för att neutralisera marknadens överhöghet inom EU.

Detta kan ske genom en ny skrivning i fördragstexten eller ett juridiskt bindande protokoll. Vilken metod man väljer är ingen huvudfråga, den juridiska statusen är densamma. Först därefter kan EU:s utstationeringsdirektiv och andra för medlemsstaterna klavbindande EU-lagar anpassas till de nya grundläggande principerna.

Eftersom Irland inte har antagit Lissabonfördraget så finns fortfarande chansen att resa frågan om en fördragsändring. Missar man den chansen så kan det dröja många år innan fördraget åter öppnas. Europafacket menar att en ytterligare chans finns när Kroatien söker medlemskap i EU. Det är grumligt tänkt. När EU förhandlar med blivande medlemsländer, förhandlar man inte om innehållet i EU:s fördrag, utom om innehållet i det potentiella medlemslandets anslutningsfördrag. Dessutom är det oklart om och i så fall när Kroatiens medlemskap blir klart.

Det går att ifrågasätta realismen i att kunna ändra fördraget i en radikal riktning.
Den borgerliga dominansen är stark inom EU:s institutioner och i EU:s medlemsländer. Den nyliberala ideologin är cementerad i grunden för det europeiska unionsbygget. (Fråga Carl Bildt varför han som statsminister i början på 90-talet var den som drev igenom att Sverige skulle bli medlem i EU.)

Ny möjlighet
Men för att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft krävs det att alla medlemsländer ratificerar (godkänner) det.

Det betyder att Wanja Lundby-Wedin och John Monks tack vare att irländarna röstade nej i juni förra året, har en utomordentlig möjlighet att förverkliga sitt förslag om ett socialt protokoll, genom att stödja och verka för att den irländska fackföreningsrörelsen vinner gehör för sina krav under de pågående förhandlingarna mellan Dublin och Bryssel om villkoren för den andra folkomröstningen om Lissabonfördraget i Irland

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 18, 2009