Smutsigt spel i EU

Lögner och påtryckningar när EU:s konstitution togs fram

Publicerad 30 april 2014
25 maj är det val till EU-parlamentet, som med Lissabonfördraget fått mer makt. Fortfarande är det huvudsakligen en församling för att verkställa EU:s grundlagsfästa högerpolitik.
25 maj är det val till EU-parlamentet, som med Lissabonfördraget fått mer makt. Fortfarande är det huvudsakligen en församling för att verkställa EU:s grundlagsfästa högerpolitik.

Det handlar vare sig om fred eller demokrati. Spelet om den havererade konstitutionen visar att EU är ett nyliberalt stormaktsbygge som påtvingats de europeiska folken ovanifrån.

Bilder
Fakta och bakgrund
Val till Europaparlamentet
  • I maj ska det väljas 751 ledamöter till Europaparlamentet. 20 kommer från Sverige.
  • Till parlamentsuppdraget är knutet en särskild uppförandekod. Denna slår fast att ledamöterna ska agera oegennyttigt, utifrån ett allmänintresse och avstå från ”att erhålla eller försöka erhålla någon som helst direkt eller indirekt ekonomisk vinning eller andra förmåner”
Lön och ersättning
  • EU-parlamentarikernas grundlön ligger 70 000 kronor i månaden. Till grundlönen kan läggas ett dagtraktamente på 2600 kr och en årlig reseersättning på knappa 40 000 kronor. Resor mellan parlamentets egna sessioner i Bryssel och Strasbourg ersätts enligt ett särskilt system.
  • Parlamentarikerna har rätt till ersättning för allmänna utgifter (porto, telefon, dator) på 38 000 kronor i månaden. Den ledamot som inte vill klistra alla sina frimärken själv kan anställa egen kontorspersonal. Kostnaden för denna får dock inte överstiga 186 000 kronor i månaden.

För tio år sedan hade EU:s medlemsstater att ta ställning till ett förslag om en ny gemensam konstitution (grundlag). Den nya konstitutionen skulle bli kronan på verket ovanpå 50 år av europeisk integration.

I en av de första artiklarna hette det högtidligt att Unionen ska bygga på respekt för ”människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättstatsprincipen”. Men de vackra orden kunde inte dölja att EU är ett nyliberalt stormaktsbygge utan demokratisk förankring.

Förutom att slå fast gemensamma symboler som flagga, hymn och Europadag innehöll det nya grundlagsförslaget även artiklar om inre marknad, prisstablilitet, euro och gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Till en början gick allt enligt planerna. Konstitutionen antogs av flera medlemsländer. I de flesta fall avgjordes saken av respektive parlament. Men några länder tog konstitutionens stolta ord om demokrati på allvar. Folket skulle få säga sitt i folkomröstningar.

Först ut var Spanien där konstitutionen röstades igenom med 76,7 procent i början av 2005. Det lät övertygande. Men det låga valdeltagandet på knappa 43 procent skvallrade om luckor i den föreslagna EU-konstitutionens folkliga stöd.

Den stora skrällen kom i slutet av maj samma år då Frankrike röstade Nej med 53,3 procent. Tre dagar senare var det Nederländernas tur att förkasta konstitutionen med 61,07 procent. I båda länderna var valdeltagandet förhållandevis högt.

För att den nya konstitutionen skulle gå igenom behövde den ratificeras (godkännas) av samtliga medlemsstater. Folkets dom i Frankrike och Nederländerna var särskilt allvarlig eftersom det handlade om två av unionens kärn- och ursprungsländer.

I juli 2005 röstade förvisso Luxemburg Ja till konstitutionen. Ytterligare några parlament ratificerade. Men rädslan för att folket återigen skulle säga Nej var ändå tillräckligt stor för att Storbritannien, Irland och Danmark skulle skjuta på sina folkomröstningar.

Ekvationen blir svår att få ihop: En union som säger sig bygga på demokratiska värderingar men som samtidigt saknar demokratisk förankring bland sina egna medborgare. Efter franska och nederländska Nej var drömmen om Europakonstitutionen politiskt stendöd.

En rimlig konsekvens av de demokratiska bakslagen vore att kritiskt ifrågasätta idén med hela projektet. Kunde det kanske vara så att folken i Europa inte ville ha EU? Eller åtminstone inte i den marknadsliberala imperieform som presenterades i konstitutionen?

Men nej, skam den som ger sig. Efter två års eurokratisk baksmälla plockades tråden åter upp av Tyskland. När förbundskansler Angela Merkel tog över ordförandeklubban i Ministerrådet lanserades hon en ny färdplan för att ändå ro det kontroversiella grundlagsprojektet i hamn.

Processen skulle vara tajt och hårt kontrollerad. Inga onödiga folkomröstningar. Men istället för att sticka en högtravande konstitution i ögonen på Europas folk skulle redan existerande fördrag uppdateras och fixas till. Det grundläggande innehållet skulle likväl bli detsamma.

Sagt och gjort. I december 2007 undertecknades Lissabonfördraget under Portugals ordförandeskap. Den tekniska och snåriga fördragstexten var inte lika lättillgänglig som den ratade konstitutionen. Ingen nackdel för dem som ville att folket skulle hållas utanför.

En ny ratificeringsrunda tog fart i medlemsstaternas parlament vintern och våren 2008. Men den nationella grundlagen på Irland föreskrev att en folkomröstning måste hållas. I juni samma år sa irländarna Nej till Lissabonfördraget med 53,4 procent. Valdeltagandet låg på 53,1 procent.

Återigen var Bryssel i gungning. En massiv politisk press riktades mot de trilskande irländarna. Nästan alla övriga medlemsstater ratificerade. Efter att Irland utlovats några symboliska undantag fick EU sitt efterlängtade Ja i en andra folkomröstning hösten 2009.

Det politiska dribblandet har inte gett EU den demokratiska legitimitet som var själva syftet med konstitutionen. Tvärtom har valdeltagandet stadigt fortsatt att falla i Europarlamentvalen. 1979 röstade 62 procent i valen till Europaparlamentet. 2009 endast 43 procent.

Återkommande opinionsmätningar från Eurobarometer visar likaså att förtroendet för EU har rasat dramatiskt över tid. Antalet européer som anser att EU är något bra har sjunkit med i genomsnitt 30 procent mellan åren 1991 och 2011. Och det var ändå innan eurokrisen.

Spelet om den havererade konstitutionen bekräftar i allt väsentligt bilden av EU som en folkfientlig superstat som ovanifrån tvingats på medborgarna. Det spelar ingen roll vad folket säger; den maktfullkomliga eurokratin ska till varje pris ha sin vilja igenom.

Kanske det hade varit ärligare att redan från början skriva att Unionen bygger på att kränka och helt fräckt köra över ”människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättstatsprincipen”.