Skuggboxning om fackliga rättigheter i EU
Plötsligt, den 1 april, stod han där i media som en modern inkarnation av riddaren Don Quijote, beredd att kämpa för fackliga rättigheter och mot EG-domstolens beslut.
Det var en stolt Jan Andersson EU-parlamentariker (s), som meddelade att han fått förtroendet att skriva EU-parlamentets rapport med anledning av EU-domstolens negativa beslut i Vaxholm, Viking- och Rüffertmålen. Domslut som degraderar kollektivavtal och godtar att ”olika lön för lika arbete” är OK i dagens EU samt att stridsåtgärder som strejk och blockad måste vara ”proportionerliga”. Oklart vad det innebär.
Domarna ledde till starka fackliga reaktioner i Sverige och andra EU-länder. Från regeringshåll beklagade man domarna, tillsatte en utredning och hänvisade till vikten av att anta Lissabonfördraget eftersom det och dess Rättighetsstadga* anses garantera fackliga rättigheter. Ungefär samma bedömning gjorde partiledarna i mp och s.
Missnöjet ökade i de fackliga leden och i vissa s-föreningar som inte litade på EU och Lissabonfördraget. Man kräver därför nu att riksdagen inte ska godkänna Lissabonfördraget, förrän Sverige fått juridiskt bindande undantag som garanterar att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.
*
Det mediala intresset och det fackliga mullret fortsatte att öka, tills Jan Andersson stolt tillkännagav att han skulle skriva parlamentets rapport. Då lägrade sig plötsligt den stora tystnaden. Många drog säkert en suck av lättnad och tänkte kanske – en svensk, en socialdemokrat och tillika ordförande i socialutskott ska skriva den viktiga rapporten. Då finns det kanske hopp, trots allt…
Den 8 maj var Anderssons rapport klar. Men till mångas stora besvikelse är den inte det tuffa, starka och kraftfulla dokument till försvar för fackliga rättigheter, kollektivavtal och mot lönedumping, som man förväntat och hoppats på. Något klart krav på att värdlandets kollektivavtal ska gälla finns tex inte. Rapportens slutsatser är hovsamma.
Andersson skriver bla att han: Välkomnar Lissabonfördraget som inkluderar fackliga rättigheter; Understryker att lika lön för lika arbete måste tydliggöras; Ifrågasätter EU-domstolens ”proportionalitetsprincip”; Beklagar att domstolen anser att minimistandars ska ses som maximum; Understryker att den nuvarande situationen kan leda till att arbetare i värdländer kan pressas till lönedumpning; Uppmanar alla medlemsländer att införliva EU:s utstationeringsdirektiv; Uppmanar kommissionen att ändra lagstiftningen för att motverka möjliga sociala, ekonomiska och politiska effekter av domsluten; Uppmanar kommissionen att överväga en möjlighet för medlemsländerna att hänvisa till ”vanliga löner” i värdlandet och inte bara minimilöner.
Det mediala intresset och det fackliga mullret fortsatte att öka, tills Jan Andersson stolt tillkännagav att han skulle skriva parlamentets rapport. Då lägrade sig plötsligt den stora tystnaden. Många drog säkert en suck av lättnad och tänkte kanske – en svensk, en socialdemokrat och tillika ordförande i socialutskott ska skriva den viktiga rapporten. Då finns det kanske hopp, trots allt…
Den 8 maj var Anderssons rapport klar. Men till mångas stora besvikelse är den inte det tuffa, starka och kraftfulla dokument till försvar för fackliga rättigheter, kollektivavtal och mot lönedumping, som man förväntat och hoppats på. Något klart krav på att värdlandets kollektivavtal ska gälla finns tex inte. Rapportens slutsatser är hovsamma.
Andersson skriver bla att han: Välkomnar Lissabonfördraget som inkluderar fackliga rättigheter; Understryker att lika lön för lika arbete måste tydliggöras; Ifrågasätter EU-domstolens ”proportionalitetsprincip”; Beklagar att domstolen anser att minimistandars ska ses som maximum; Understryker att den nuvarande situationen kan leda till att arbetare i värdländer kan pressas till lönedumpning; Uppmanar alla medlemsländer att införliva EU:s utstationeringsdirektiv; Uppmanar kommissionen att ändra lagstiftningen för att motverka möjliga sociala, ekonomiska och politiska effekter av domsluten; Uppmanar kommissionen att överväga en möjlighet för medlemsländerna att hänvisa till ”vanliga löner” i värdlandet och inte bara minimilöner.
*
Hur slutrapporten, efter behandling och ändringar i parlamentet, kommer att se ut vet vi inte. Inte heller om parlamentet kommer att anta eller avvisa den. Men det har ingen avgörande betydelse. För hur den än blir, så har rapporten inget bindande, lagstiftande värde eller tyngd. Den innehåller endast fromma önskningar och uppmaningar. Formellt är Anderssons och parlamentets rapport nämligen bara ett rådgivande dokument som EU-kommissionen och Ministerrådet fritt kan välja att bry sig om – eller slänga i papperskorgen.
Så, likt romanens Don Quijote får Jan Andersson nu söka nya utmaningar och väderkvarnar att bekämpa.
Möjligheten att stoppa ett nytt EU-fördrag eller få undantag är mycket begränsad. Men just nu och inför antagandet av Lissabonfördraget i höst, kan ett enskilt land, tex Sverige, stoppa fördraget genom att riksdagen röstar nej eller utnyttjar möjligheten att villkora och kräva undantag, för att godkänna det. Det är den möjligheten vissa fackförbund mfl vill att riksdagen använder – för att säkra fackliga rättigheter och den svenska modellen. Hur det går får vi veta i november eller december, då riksdagen röstar om Lissabonfördraget.
Malou Lindholm
Skribent med inriktning på Europafrågor
Proletären nr 21, 2008
* Lissabonfördragets Rättighetsstadga
§ 28 Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.
(Artikeln är tidigare publicerad i Blekinge Läns Tidning 15/5 -08 i något förkortad version.)
Hur slutrapporten, efter behandling och ändringar i parlamentet, kommer att se ut vet vi inte. Inte heller om parlamentet kommer att anta eller avvisa den. Men det har ingen avgörande betydelse. För hur den än blir, så har rapporten inget bindande, lagstiftande värde eller tyngd. Den innehåller endast fromma önskningar och uppmaningar. Formellt är Anderssons och parlamentets rapport nämligen bara ett rådgivande dokument som EU-kommissionen och Ministerrådet fritt kan välja att bry sig om – eller slänga i papperskorgen.
Så, likt romanens Don Quijote får Jan Andersson nu söka nya utmaningar och väderkvarnar att bekämpa.
Möjligheten att stoppa ett nytt EU-fördrag eller få undantag är mycket begränsad. Men just nu och inför antagandet av Lissabonfördraget i höst, kan ett enskilt land, tex Sverige, stoppa fördraget genom att riksdagen röstar nej eller utnyttjar möjligheten att villkora och kräva undantag, för att godkänna det. Det är den möjligheten vissa fackförbund mfl vill att riksdagen använder – för att säkra fackliga rättigheter och den svenska modellen. Hur det går får vi veta i november eller december, då riksdagen röstar om Lissabonfördraget.
Malou Lindholm
Skribent med inriktning på Europafrågor
Proletären nr 21, 2008
* Lissabonfördragets Rättighetsstadga
§ 28 Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.
(Artikeln är tidigare publicerad i Blekinge Läns Tidning 15/5 -08 i något förkortad version.)