Sinn Fein om Irlands nej till Lissabon

Publicerad 19 november 2008

Den 12 juni röstade Irland Nej till Lissabonfördraget. Den avbrutna ratificeringsprocessen gör fördraget till en central fråga i
EU-parlamentsvalen kommande sommar. Det anser vänsterpartiet Sinn Fein,
drivande i den irländska Nej-kampanjen.

Brian Carty arbetar tillsammans med Sinn Feins EU-parlamentariker Mary Lou McDonald. Inför ett möte med deltagare i Nej till EU:s Bryssel-resa berättade han om erfarenheterna från Irlands Nej-kampanj och om hur Sinn Fein ser på den fortsatta utvecklingen.

– En viktig förklaring till vår framgång var att vi hade lång tid att förbereda oss inför folkomröstningen 2008. Frankrike och Nederländerna röstade Nej till EU:s konstitution 2005. Eftersom Lissabonfördraget och den nedröstade konstitutionen i stort sett är samma sak var det lätt att omsätta erfarenheterna från kontinenten på irländska förhållanden.

Vänstern dominerar
Irland blev medlem i dåvarande EG 1973. Landet är med i EMU men står utanför passamarbetet Schengen. EU-motståndet domineras av vänsterkrafter men här finns också den katolska högern och marknadsliberalerna i Libertas.

– För oss var det viktigt att sätta in folkomröstningen i ett större sammanhang, säger Brian Carty.

– Vi ville samla alla vänsterkrafter, progressiva och fackföreningar mot fördraget. Nej-kampanjen enades därför om att driva frågor om demokrati, nationell suveränitet, anti-militarism, den offentliga sektorn och fackliga frågor.

– Med de borgerliga Nej-krafterna slöt vi en slags ömsesidig borgfred. Dessa drev framför allt skattefrågan. Vårt Nej var klart avgränsat från deras Nej, men vi lät dem hållas på sin kant.

Irland tog länge emot ekonomiskt stöd från EU och hade under många år en snabb ekonomisk utveckling. Den senaste tiden har tillväxten mattats av och arbetslösheten stigit till 5 procent.  17 procent klassas officiellt som fattiga.

130000 arbetare från de nya medlemsländerna beräknas söka lyckan på Irland. Många kommer inte upp till den lagstadgade minimilönen på nio euro i timmen.

– Nejsägarna utgjordes främst av arbetare som röstat mot social dumping och för sina fackliga rättigheter, fortsätter Brian Carty.

– Kvinnor och ungdomar var också viktiga. Alla marginaliserade grupper som förlorat på EU-medlemskapet bidrog till segern.

Ja-rösterna återfanns framför allt hos de välbeställda och etablerade i samhället. Brian Carty berättar att resultatet av folkomröstningen var oväntat för det politiska etablissemanget. 53 procent röstade Nej till Lissabonfördraget. Vare sig regeringen eller EU hade någon reservplan. 

Inte förhandlingsbara
En parlamentskommission undersöker den nya situationen och ska lägga fram sitt resultat denna månad. Den irländska regeringen ska rapportera på EU-toppmötet i december.

– Regeringen vill inte artikulera de egentliga orsakerna till Nej-et, säger han.

– Dessa är inte förhandlingsbara. Istället har Ja-sidan tagit fram egna ändringsförslag vilka handlar om aborter, skatter och försvaret. Dessa är dock knappast relevanta eller tillräckliga. Det enda positiva de har att komma med är att Irland ska ha rätt till en EU-kommissionär.

Den irländska konstitutionen kräver folkomröstningar vid grundlagsförändringar. Men Brian Carty menar att etablissemangets reaktioner snarast har stärkt Nej-sidan. Om det vore folkomröstning idag skulle ännu fler ha röstat emot Lissabonfördraget. Nu tar Ja-sidan till både kriget i Georgien och finanskrisen som argument för sin sak.

Ny folkomröstning
– En ny folkomröstning är sannolik, konstaterar han. Datum är ej fastställt men troligen kommer den att ske någon gång nästa höst. Det betyder att Lissabonfördraget är en levande fråga till sommarens EU-parlamentsval.

– För att gå vidare har Sinn Fein ställt ett antal ändringsförslag som kopplas ihop med Frankrikes och Nederländernas Nej till konstitutionen. Vi menar att EU-motståndet på detta sätt måste internationaliseras.

– Irlands Nej ska inte framstå som isolerat. Vi är inte i första hand ute efter ett nationellt undantag eller utträde.

JOHAN WIMAN                                                                                                                          
Proletären 47, 2008