Nationalekonomen som inte tror på EMU

Publicerad 10 mars 2010

Arbetslösheten hade troligen varit högre om vi hade varit med i EMU. Det
anser nationalekonomen Stefan de Vylder. Flera länder kan tvingas
överge euron framöver.

I den ekonomiska krisens spår har frågan om ett svenskt inträde i den europeiska valutaunionen EMU åter förts på tal. Trots det tydliga beskedet i folkomröstningen 2003 argumenterar bland andra Folkpartiet ivrigt för ett svenskt medlemskap.

Högre arbetslöshet
Men hur hade det gått för Sverige om vi hade varit med i EMU? Hade det då varit lättare att hantera den ekonomiska krisen? Proletären frågar nationalekonomen Stefan de Vylder om hans syn på saken.

– Det hade inte påverkat vår situation särskilt mycket, säger han. Men förmodligen hade vi haft en högre arbetslöshet än vad vi har nu. Kronans värde föll i början av krisen vilket dämpade arbetslösheten. Det har varit bra för exportföretagen eftersom svenska varor blivit billigare.

• Men är inte en låg kronkurs i förhållande till euron också ett bevis för att den svenska ekonomin är svagare än EMU-ländernas? I vart fall är det ett argument som man kan få höra från olika euroförespråkare.
– Allt talar för att den svenska kronan kommer att stärkas fram- över, menar Stefan de Vylder. Vi har ett överskott på sju procent av BNP i våra utrikesaffärer. Det visar att den svenska ekonomin är i ett förhållandevis bättre skick. Det rimliga vore att det svenska folket plockade ut detta i högre köpkraft.

• Inför folkomröstningen 2003 pratades det mycket om räntorna. Inte så konstigt, eftersom folk lånar pengar till både hus, lägenheter och bilar. Har det faktum att Sverige stått utanför EMU påverkat de svenska räntorna?

– Nej, våra räntor har i stort sett följt EMU-ländernas, svarar Stefan de Vylder. Ibland lite högre, ibland lite lägre. Men farhågorna och varningarna om genomgående högre räntor från Ja-sidan och bland andra Göran Person har inte besannats.

• Idag har en rad länder i södra Europa stora ekonomiska problem. Dagligen läser vi om krisen i Grekland och de stora folkliga protesterna. Italien, Portugal, Spanien och Irland är också länder som nämns. Vilken betydelse har EMU haft för dagens ekonomiska situation?
– EMU har varit en starkt bidragande orsak till problemen, understryker Stefan de Vylder. Några av medlemsländerna i valutaunionen fick starkt överhettade ekonomier åren innan den ekonomiska krisen bröt ut.
Såpa på sluttande golv

– Den starka euron och de låga räntorna blåste upp spekulations- och fastighetsbubblor, förklarar han vidare. Den ekonomiska politik som följer av EMU fungerade som att hälla såpa på ett sluttande golv. De här länderna hade egentligen behövt kyla av sina ekonomier.

• Nu är Grekland och de andra länderna med i EMU och skadan är redan skedd. Men hur påverkar deltagandet i valuta- unionen deras möjlighet att lösa och ta sig ur krisen?
– EMU försvårar detta, fortsätter Stefan de Vylder. Regeringarna tvingas till tuffa och smärtsamma åtstramningspaket vilket snarast gör saken ännu värre. Naturligtvis har åtgärderna dessutom ett mycket högt socialt pris.

Kan tvingas lämna EMU
• Hur påverkar allt detta i sin tur EMU:s framtid? Kommer valutaunionen att klara påfrestningarna?
– På sikt tror jag att några länder kommer att tvingas att lämna EMU, menar Stefan de Vylder. Spänningarna inom valutaunionen blir helt enkelt för stora. Kostnaderna för att vara kvar inom valutaunionen kommer att överstiga kostnaderna att lämna den.

• Att det kostar på att vara med i eurosamarbetet är begripligt. Men på vilkets sätt kostar det att gå ur EMU?
– Det är ingen lätt sak att lämna den monetära unionen, avslutar Stefan de Vylder. Att byta valuta är en stor sak. Dessutom finns det lån och skulder som måste regleras. Ingen har tidigare gjort det och det saknas formella regler och paragrafer för ett utträde.

Stefan de Vylder övertygar i sin argumentation. Likväl är han inte den enda EMU-kritikern bland nationalekonomerna.

I konsekvens med detta talade sig finansminister Anders Borg häromveckan varm för EMU som ett rent politiskt projekt. Priset för stormaktsbygget får Europas löntagare betala.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 10, 2010