LO hjälper EU liberalisera arbetsrätten
På dagen 50 år sedan EU:s Romfördrag skrevs under arrangerade Folkrörelsen Nej till EU i Göteborg en debatt mellan olika EU-motståndare. Proletärens chefredaktör Lars Rothelius talade för Kommunistiska Partiet om hur EU slår arbetsrätten i sank. Läs talet här.
Vänner EU-motståndare!
Idag när vi dryftar Romfördragets konsekvenser under 50 år har jag valt
att tala om EU och arbetsrätten och alldeles särskilt om
EU-kommissionens rykande aktuella Grönbok med titeln: En modern
arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar.
Det mullrar åter i de svenska gruvorna. Liksom vid den stora strejken
1969 kräver gruvarbetarna en större del av de ständigt ökande vinster
de själva spränger fram ur berget.
Lönens storlek avgörs av styrkeförhållandet mellan arbete och kapital.
Så betydde den stora gruvstrejken 1969-70 att Sveriges arbetare lyfte
fram sina positioner. Gruvstrejken följdes under hela 1970-talet och en
bit in på 1980-talet av en våg av vilda strejker. Lönestrejker mest,
men den svenska arbetarklassens ökade styrka fick återverkningar på
hela samhället. Inte minst inom arbetsrätten.
*
1974 kom Las, Lagen om anställningsskydd, som begravde arbetsgivarnas
tidigare fria rätt att avskeda anställda. Under de tio följande åren
kom en hel rad nya eller förändrade lagar. De anställdas villkor
förbättrades.
Viktigt för denna process var att Sverige stod utanför EU och kunde
föra en egen ekonomisk politik utan hänsyn till Romfördragets krav på
fri rörlighet för kapital, tjänster, varor och arbetskraft. Det insåg
redan Tage Erlander för i hans viktiga tal på Metalls kongress 1961 är
det inte bara alliansfriheten han anför som skäl för socialdemokratins
nej till dåvarande EEC:
”Låt oss anta att vi på 1930-talet hade haft ett avtal som
under-ordnade de enskilda ländernas politik ett övernationellt
europeiskt organ. Hade vi då haft möjlighet att driva den krispolitik
som blev av ofantlig betydelse för den svenska ekonomin och för den
svenska demokratin och där vi internationellt sett utan tvekan var ett
föregångsland?”
Men tiderna förändrades i åttiotalets början. Manifesterat också inom
arbetsrätten. Så valde regeringen Palme vid återkomsten till
regeringsmakten hösten 1982 att inte återställa den försämring i Las
som den borgerliga regeringen samma vår drivit igenom i
riksdagen med en rösts övervikt. Företagens rätt till provanställning behölls trots tidigare socialdemokratiskt motstånd.
1974 kom Las, Lagen om anställningsskydd, som begravde arbetsgivarnas
tidigare fria rätt att avskeda anställda. Under de tio följande åren
kom en hel rad nya eller förändrade lagar. De anställdas villkor
förbättrades.
Viktigt för denna process var att Sverige stod utanför EU och kunde
föra en egen ekonomisk politik utan hänsyn till Romfördragets krav på
fri rörlighet för kapital, tjänster, varor och arbetskraft. Det insåg
redan Tage Erlander för i hans viktiga tal på Metalls kongress 1961 är
det inte bara alliansfriheten han anför som skäl för socialdemokratins
nej till dåvarande EEC:
”Låt oss anta att vi på 1930-talet hade haft ett avtal som
under-ordnade de enskilda ländernas politik ett övernationellt
europeiskt organ. Hade vi då haft möjlighet att driva den krispolitik
som blev av ofantlig betydelse för den svenska ekonomin och för den
svenska demokratin och där vi internationellt sett utan tvekan var ett
föregångsland?”
Men tiderna förändrades i åttiotalets början. Manifesterat också inom
arbetsrätten. Så valde regeringen Palme vid återkomsten till
regeringsmakten hösten 1982 att inte återställa den försämring i Las
som den borgerliga regeringen samma vår drivit igenom i
riksdagen med en rösts övervikt. Företagens rätt till provanställning behölls trots tidigare socialdemokratiskt motstånd.
*
Det var under denna tid som EG:s Vitbok om den inre marknaden
initierades i den slutna ERT-gruppen av företrädare för europeiskt
storkapital. I European Round Table satt kapitalister som belgiska
EG-kommissionären Etienne Davignon, Fiat-chefen Agnelli, Volvo-chefen
Per Gyllenhammar, Phillips-chefen Wisse Dekkert.
EG:s Vitbok från 1985 blev nyliberalernas vapen för att avskaffa alla
hinder för rörelser över gränserna av kapital, tjänster, varor och
arbetskraft. Det som varit målet från Romfördraget, men som inte kunnat
genomföras. Genom upprättandet av den inre markanden stärktes
kapitalets makt på arbetets bekostnad. Skillnader i löner, arbetstider,
social förmåner – allt håller över tid på att anpassas till
lägsta nivå.
Planen Making Europe Work, som Round Table-gruppen presenterade 1986,
innehåller mycket av de försämringar inom arbetsrätten som vi sett
genomförda sedan Sveriges EU-inträde. Här krävde direktörerna att EU
skulle luckra upp anställningstryggheten. Företagen skulle ges utrymme
att ”erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt”.
Vidare krävde direktörerna att normalarbetsdagen skulle avskaffas: ”Det
finns ett stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen
inte förväntas bära större kostnader till följd av denna.”
Och visst påverkas hela samhället: Se hur vi sedan EU-inträdet fått en
explosion av deltids-, visstids- och tillfällighetsjobb. Hur EU:s
arbetstidsdirektiv numera förvandlat 40-timmarsveckan till 48-timmar.
Och se hur Metall i förra veckan i verkstadsavtalet för första gången
accepterade att ge företagen rätt att ta ut 150 timmas tvingande
övertid varje år. Dessutom kan facket lokalt godkänna ännu mer övertid.
Raden av försämringar och ökande orosmoln över arbetsmarknad och arbetsrätt är lång. Inte minst efter EU:s östutvidgning.
Fackens rätt att blockera lönedumpande företag är hotad. Ännu är inte
Vaxholmskonflikten avgjord i EU:s domstol. Det talas idag mindre om
arbetskraftimporten än för något år sedan, men den har inte minskat.
Försämringarna i a-kassan är annars det allvarligaste förändringarna i
arbetsrätten det senaste året. I torsdags lade regeringen propositionen
”Ytterligare reformer inom arbetsmarknadspolitiken”.
Det var under denna tid som EG:s Vitbok om den inre marknaden
initierades i den slutna ERT-gruppen av företrädare för europeiskt
storkapital. I European Round Table satt kapitalister som belgiska
EG-kommissionären Etienne Davignon, Fiat-chefen Agnelli, Volvo-chefen
Per Gyllenhammar, Phillips-chefen Wisse Dekkert.
EG:s Vitbok från 1985 blev nyliberalernas vapen för att avskaffa alla
hinder för rörelser över gränserna av kapital, tjänster, varor och
arbetskraft. Det som varit målet från Romfördraget, men som inte kunnat
genomföras. Genom upprättandet av den inre markanden stärktes
kapitalets makt på arbetets bekostnad. Skillnader i löner, arbetstider,
social förmåner – allt håller över tid på att anpassas till
lägsta nivå.
Planen Making Europe Work, som Round Table-gruppen presenterade 1986,
innehåller mycket av de försämringar inom arbetsrätten som vi sett
genomförda sedan Sveriges EU-inträde. Här krävde direktörerna att EU
skulle luckra upp anställningstryggheten. Företagen skulle ges utrymme
att ”erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt”.
Vidare krävde direktörerna att normalarbetsdagen skulle avskaffas: ”Det
finns ett stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen
inte förväntas bära större kostnader till följd av denna.”
Och visst påverkas hela samhället: Se hur vi sedan EU-inträdet fått en
explosion av deltids-, visstids- och tillfällighetsjobb. Hur EU:s
arbetstidsdirektiv numera förvandlat 40-timmarsveckan till 48-timmar.
Och se hur Metall i förra veckan i verkstadsavtalet för första gången
accepterade att ge företagen rätt att ta ut 150 timmas tvingande
övertid varje år. Dessutom kan facket lokalt godkänna ännu mer övertid.
Raden av försämringar och ökande orosmoln över arbetsmarknad och arbetsrätt är lång. Inte minst efter EU:s östutvidgning.
Fackens rätt att blockera lönedumpande företag är hotad. Ännu är inte
Vaxholmskonflikten avgjord i EU:s domstol. Det talas idag mindre om
arbetskraftimporten än för något år sedan, men den har inte minskat.
Försämringarna i a-kassan är annars det allvarligaste förändringarna i
arbetsrätten det senaste året. I torsdags lade regeringen propositionen
”Ytterligare reformer inom arbetsmarknadspolitiken”.
*
Kom ihåg att högerregeringen inte gör detta för att djävlas med folk.
Det finns en tanke och den heter lägre lön. Genom att pressa ner nivån
i arbetslöshetsersättningen och minska tiden i a-kassa ska folk tvingas
ta jobb till lägre lön. Lägre lön ger större inkomster till företagen.
Då kan de anställa fler. Så säger herrar Reinfeldt, Borg och Littorin
att arbetslösheten försvinner. Fan tro´et, för hur ska företagen få
avsättning för sina varor när vanligt folks löner har pressats ner så
att allt färre har råd att handla.
Nåväl. EU-kommissionen är ändå inte nöjd med nuvarande arbetsrätt. I
slutet av november förra året kom Grönboken ”En modern arbetsrätt för
att möta 2000-talets utmaningar”. Kommissionens syfte är som så ofta i
EU-sammanhang tydlig utskrivet:
”Att öka flexibiliteten på Europas arbetsmarknader är av avgörande
betydelse för att främja ekonomisk aktivitet och högre produktivitet.”
Grönboken slår i första stycket fast att ”Lissabonmålen för hållbar
tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen” ska uppfyllas. ”För att
stärka arbetstagarnas och företagens anpassbarhet krävs det en
modernisering av arbetsrätten.”
Hela resonemanget går ut på att tillfredställa företagens behov. Inte
heller finns någonstans ett samhälleligt perspektiv på frågan om
tillväxt och arbetstillfällen. Kommuners, städers, landsändars behov av
behålla jobbskapande åtgärder saknas helt. Inte heller ett ord om
samhällets möjligheter genom en aktiv näringspolitik.
Kom ihåg att högerregeringen inte gör detta för att djävlas med folk.
Det finns en tanke och den heter lägre lön. Genom att pressa ner nivån
i arbetslöshetsersättningen och minska tiden i a-kassa ska folk tvingas
ta jobb till lägre lön. Lägre lön ger större inkomster till företagen.
Då kan de anställa fler. Så säger herrar Reinfeldt, Borg och Littorin
att arbetslösheten försvinner. Fan tro´et, för hur ska företagen få
avsättning för sina varor när vanligt folks löner har pressats ner så
att allt färre har råd att handla.
Nåväl. EU-kommissionen är ändå inte nöjd med nuvarande arbetsrätt. I
slutet av november förra året kom Grönboken ”En modern arbetsrätt för
att möta 2000-talets utmaningar”. Kommissionens syfte är som så ofta i
EU-sammanhang tydlig utskrivet:
”Att öka flexibiliteten på Europas arbetsmarknader är av avgörande
betydelse för att främja ekonomisk aktivitet och högre produktivitet.”
Grönboken slår i första stycket fast att ”Lissabonmålen för hållbar
tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen” ska uppfyllas. ”För att
stärka arbetstagarnas och företagens anpassbarhet krävs det en
modernisering av arbetsrätten.”
Hela resonemanget går ut på att tillfredställa företagens behov. Inte
heller finns någonstans ett samhälleligt perspektiv på frågan om
tillväxt och arbetstillfällen. Kommuners, städers, landsändars behov av
behålla jobbskapande åtgärder saknas helt. Inte heller ett ord om
samhällets möjligheter genom en aktiv näringspolitik.
*
Nej, i Grönboken härskar den nyliberala doktrinen att jobb och tillväxt
skapas genom försämringar för de arbetande och motsvarande
förbättringar av kapitalets villkor.
Här talas om ”anpassad arbetskraft”. Grönboken diskuterar hur
”Utnyttjandet av alternativa anställningsformer kan öka”. Här talas om
”Flexibilitet i standardavtalen när det gäller uppsägningsperiod,
kostnader och förfaranden vid kollektiv eller enskild uppsägning”.
Kommissionen vill hitta ”Företagsbaserade lösningar för att möjliggöra
smidig övergång mellan sysselsättningssituationer”. (Visst är det
EU-byråkratiska språket underbart.)
I Grönboken finns inga klara förslag. Här ställs frågor för ett
remissförfarande. EU-kommissionen kallar det ”Ett offentligt öppet
samtal” som ska pågå i fyra månader. Den tiden är snart ute och jag
undrar hur många här som sett en offentlig diskussion om Grönboken.
Nej, i Grönboken härskar den nyliberala doktrinen att jobb och tillväxt
skapas genom försämringar för de arbetande och motsvarande
förbättringar av kapitalets villkor.
Här talas om ”anpassad arbetskraft”. Grönboken diskuterar hur
”Utnyttjandet av alternativa anställningsformer kan öka”. Här talas om
”Flexibilitet i standardavtalen när det gäller uppsägningsperiod,
kostnader och förfaranden vid kollektiv eller enskild uppsägning”.
Kommissionen vill hitta ”Företagsbaserade lösningar för att möjliggöra
smidig övergång mellan sysselsättningssituationer”. (Visst är det
EU-byråkratiska språket underbart.)
I Grönboken finns inga klara förslag. Här ställs frågor för ett
remissförfarande. EU-kommissionen kallar det ”Ett offentligt öppet
samtal” som ska pågå i fyra månader. Den tiden är snart ute och jag
undrar hur många här som sett en offentlig diskussion om Grönboken.
*
LO gav ett remissvar redan före jul. Men LO:s medlemmar, de som drabbas
av en reformerad arbetsrätt, har knappast ens informerats än mindre har
de givits möjlighet att påverka LO:s svar och fackets syn på den
framtida arbetsrätten.
Huvudlinjen i Grönboken är alltså att behovet av ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden kräver ytterligare uppluckring av de arbetandes skydd
genom arbetsrätten.
Låt mig sluta refererandet av Grönbokens alla nyliberala tokigheter med ett sista viktigt citat:
”Att anlägga ett livscykelperspektiv på arbetslivet kan betyda att man
istället för att försöka skydda vissa arbetstillfällen skapar en
stödram för anställningstrygghet med socialt skydd och aktiva åtgärder
för att stödja arbetstagarna under övergångsfaser.”
LO gav ett remissvar redan före jul. Men LO:s medlemmar, de som drabbas
av en reformerad arbetsrätt, har knappast ens informerats än mindre har
de givits möjlighet att påverka LO:s svar och fackets syn på den
framtida arbetsrätten.
Huvudlinjen i Grönboken är alltså att behovet av ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden kräver ytterligare uppluckring av de arbetandes skydd
genom arbetsrätten.
Låt mig sluta refererandet av Grönbokens alla nyliberala tokigheter med ett sista viktigt citat:
”Att anlägga ett livscykelperspektiv på arbetslivet kan betyda att man
istället för att försöka skydda vissa arbetstillfällen skapar en
stödram för anställningstrygghet med socialt skydd och aktiva åtgärder
för att stödja arbetstagarna under övergångsfaser.”
*
Denna krångliga mening är mycket central. Kommissionen menar att
istället för att fokusera på att rädda jobben på en fabrik, en skola,
vårdinrättning som hotas av nedläggning så ska de nationella
makthavarna och lagstiftningen fokusera på de drabbade anställda, inte
som grupp, utan som individer. Politiker, eller för den skull facket,
ska inte ”försöka skydda vissa arbetstillfällen” istället ska
samhällets resurser ”stödja arbetstagarna under övergångsfaser.” EU
vill att samhällets insatser ska styras till att flytta de avskedade
till nya lägre betalda jobb på andra orter.
En förändring som Sven Otto Littorin & Co på bara ett halvår har
kommit mycket långt med i vårt land. Men också en politik som vi under
socialdemokratins år vid makten på 1990- och 2000-talen såg användas
vid otaliga tillfällen.
Och här blir LO i sitt remissvar medlöpare till EU:s utveckling. Först
skriver LO mycket bra att varje ”ändring av anställningsskyddet är en
nationell fråga”. Men sedan ansluter sig LO i sak till kommissionens
uppfattning om att inte rädda jobben:
”Utgångspunkten för en diskussion om anställningsskydd borde vara att
det inte är det befintliga arbetet i sig som behöver skyddas, utan den
anställde som har arbetet.”
Denna krångliga mening är mycket central. Kommissionen menar att
istället för att fokusera på att rädda jobben på en fabrik, en skola,
vårdinrättning som hotas av nedläggning så ska de nationella
makthavarna och lagstiftningen fokusera på de drabbade anställda, inte
som grupp, utan som individer. Politiker, eller för den skull facket,
ska inte ”försöka skydda vissa arbetstillfällen” istället ska
samhällets resurser ”stödja arbetstagarna under övergångsfaser.” EU
vill att samhällets insatser ska styras till att flytta de avskedade
till nya lägre betalda jobb på andra orter.
En förändring som Sven Otto Littorin & Co på bara ett halvår har
kommit mycket långt med i vårt land. Men också en politik som vi under
socialdemokratins år vid makten på 1990- och 2000-talen såg användas
vid otaliga tillfällen.
Och här blir LO i sitt remissvar medlöpare till EU:s utveckling. Först
skriver LO mycket bra att varje ”ändring av anställningsskyddet är en
nationell fråga”. Men sedan ansluter sig LO i sak till kommissionens
uppfattning om att inte rädda jobben:
”Utgångspunkten för en diskussion om anställningsskydd borde vara att
det inte är det befintliga arbetet i sig som behöver skyddas, utan den
anställde som har arbetet.”
*
En sorglig inställning som redan har praktiserats gång på gång. LO
reducerar sig till att bli en intresseorganisation för enskilda
medlemmar, inte det som facket är ämnat att vara, en kamporganisation
för arbetarnas kollektiva behov. Betänk att all facklig organisering är
grundad just på idén om att tillsammans är vi starka och kan driva våra
gemensamma intressen gentemot arbetsgivare, kapitalet och vid behov
staten. Ännu en bekräftelse på att socialdemokratin har gett upp tanken
på en aktiv industri- och näringspolitik, det som Tage Erlander talade
om i metalltalet.
LO accepterar behovet av förändring av arbetsrätten. Däremot håller
facket hårt på den svenska kollektivavtalsmodellen. Men tankegången
utvecklas tyvärr inte till något principiellt avståndstagande från EU:s
rätt att stifta överstatliga lagar som gäller i Sverige. Istället
skriver LO: ”Detta bör beaktas i arbetet med att utveckla arbetsrätten
på EU-nivå.”
EU:s Grönbok om arbetsrätten och det svenska medlöperiet måste fram i
ljuset. Tyvärr är jag ganska pessimistisk över möjligheten att stoppa
eländet. Därtill är den svenska EU-positiva makteliten i dagsläget
alldeles för stark och samlad. LO:s remissvar visar att från den kanten
finns inget motstånd. Moderaternas omsvängning till
kollketivavtalskramare tycks ha avväpnat eventuellt motstånd från den
servila LO-ledningen.
En sorglig inställning som redan har praktiserats gång på gång. LO
reducerar sig till att bli en intresseorganisation för enskilda
medlemmar, inte det som facket är ämnat att vara, en kamporganisation
för arbetarnas kollektiva behov. Betänk att all facklig organisering är
grundad just på idén om att tillsammans är vi starka och kan driva våra
gemensamma intressen gentemot arbetsgivare, kapitalet och vid behov
staten. Ännu en bekräftelse på att socialdemokratin har gett upp tanken
på en aktiv industri- och näringspolitik, det som Tage Erlander talade
om i metalltalet.
LO accepterar behovet av förändring av arbetsrätten. Däremot håller
facket hårt på den svenska kollektivavtalsmodellen. Men tankegången
utvecklas tyvärr inte till något principiellt avståndstagande från EU:s
rätt att stifta överstatliga lagar som gäller i Sverige. Istället
skriver LO: ”Detta bör beaktas i arbetet med att utveckla arbetsrätten
på EU-nivå.”
EU:s Grönbok om arbetsrätten och det svenska medlöperiet måste fram i
ljuset. Tyvärr är jag ganska pessimistisk över möjligheten att stoppa
eländet. Därtill är den svenska EU-positiva makteliten i dagsläget
alldeles för stark och samlad. LO:s remissvar visar att från den kanten
finns inget motstånd. Moderaternas omsvängning till
kollketivavtalskramare tycks ha avväpnat eventuellt motstånd från den
servila LO-ledningen.
*
Framtidshoppet finns i mullret från gruvorna. Inte så att jag tror på
en snabbt utbrott. Men den enda möjligheten är att det arbetande folket
själva tar initiativ att bryta kapitalets genom EU allt starkare
ställning. Här spelar Folkrörelsens envetna fasthållande vid
utträdeskravet en viktig roll.
LARS ROTHELIUS
Övriga medverkande i debatten i Göteborg var Hans Linde (v), Linnea Haglund (mp), Ingela
Mårtensson FNEU, Leif Danielsson junilistan, Ola Friholt Fredsrörelsen.
Framtidshoppet finns i mullret från gruvorna. Inte så att jag tror på
en snabbt utbrott. Men den enda möjligheten är att det arbetande folket
själva tar initiativ att bryta kapitalets genom EU allt starkare
ställning. Här spelar Folkrörelsens envetna fasthållande vid
utträdeskravet en viktig roll.
LARS ROTHELIUS
Övriga medverkande i debatten i Göteborg var Hans Linde (v), Linnea Haglund (mp), Ingela
Mårtensson FNEU, Leif Danielsson junilistan, Ola Friholt Fredsrörelsen.