Europafacket godkänner en försämrad arbetsrätt

Den 11 juli antog EU-parlamentet en resolution med anledning av kommissionens ”Grönbok om en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”.

Europafacket välkomnade omedelbart denna resolution och skriver: ”Europafacket välkomnar med tillfredställe EU-parlamentets plenarsessions röstning den här veckan till stöd för ett angreppssätt som är mer harmoniskt vad avser reformeringen av arbetsrätten inom unionen (...) Europafacket mottar med tillfredställe det klara budskap som parlamentet har givit åt kommissionen”.

En läsning av delar av parlamentets resolution visar dock att det knappast går att hävda att det skulle finnas några motsättningar mellan parlamentet och kommissionen i synen på arbetsrätten.

Resolutionen startar med ett par konstateranden. ”Nya former av icke-standardiserade kontrakt och flexibla traditionella kontrakt (som tex deltidskontrakt, anställningskontrakt, tidsbegränsade kontrakt, tillfälliga kontrakt genom bemanningsföretag, återkommande frilanskontrakt och projektkontrakt), i vissa fall specifika för otrygga anställningsformer, blir allt vanligare på den europeiska arbetsmarknaden. Sådana former av kontraktsrelationer kan, om de åtföljs av nödvändiga garantier för anställningstrygghet, bidra till att ge företag den anpassningsförmåga som krävs i det nya internationella sammanhanget”.

Man måste redan fråga sig hur Europafacket i detta kan utläsa ett klart avståndstagande från osäkra anställningsförhållanden.

”Flexibilitet”
I punkt fyra i resolutionen efterlyser  parlamentet tillskapandet av ”flexibla och trygga  avtalsbestämmelser mot bakgrund av en modern arbetsorganisation” och i punkt fem sägs att parlamentet värderar att prioritering för en reformerad arbetsrätt inom medlemsstaterna i synnerhet kommer att underlätta ”enklare övergångar  mellan olika situationer av anställning och arbetslöshet”.
Detta att underlätta övergången ifrågasätter alla former av skydd av fasta anställningskontrakt vid uppsägningar.

Under punkt åtta ges preciseringen att  arbetsrätten måste ”i stor utsträckning inriktas på att skapa anställningstrygghet under hela arbetstagarens liv i stället för att skydda vissa arbetstillfällen”.

Det här är kärnan i kommissionens offensiv mot fasta anställningskontrakt. Men parlamentets resolution stannar inte här för i punkt 10 skrivs att ”utformningen av arbetstiden måste vara tillräckligt flexibel för att dels svara mot arbetsgivarnas och löntagarnas behov (...) dels trygga konkurrenskraften”.

Det betyder att utökad flexibilitet också kommer att återverka på arbetstiden.

Sänkta sociala avgifter
Resolutionen framhäver i punkt 20 ”att en alltför tung administrativ börda kan avskräcka  arbetsgivare från att anställa ny arbetskraft”.

Detta betyder att arbetsgivaravgifter bör sänkas och socialförsäkringsavgifter individualiseras under förevändningen att skapa nya anställningstillfällen. Europaparlamentet ger sig därmed på alla de sociala erövringar som löntagarna har kämpat sig till.

Under punkt 32 så skriver parlamentet att det ”kräver en utbildningssektor och skolor som uppfyller arbetsmarknadens behov” och insisterar på att ”det måste finnas en koppling mellan yrkeskarriären och studieplanerna”.

Detta betyder att utbildningen helt skall underkasta sig företagens krav, vilket den så kallade Bolognaprocessen är ett uttryck för.
Och i punkt 50 skriver parlamentet att ”den äldre arbetstagaren bör kunna vara kvar i arbetskraften på frivillig och flexibel basis (...) och understryker behovet av särbehandling för att uppmuntra  äldre arbetstagare att återvända till arbetsmarknaden samt behovet av mer flexibilitet i valet av pensionssystem”.

Resolutionen uttalar sig således inte enbart om utökad pensionsålder, men favoriserar framväxten av pensionsfonder, som är indirekt underförstådda i formuleringen ovan.

Korporativism
Slutligen i punkt 59 ger sig parlamentet på fackföreningarnas exklusiva företrädesrätt när det ”anser att  kommissionen inte enbart bör ha samråd med utvalda parter på arbetsmarknaden, utan också med organisationer och enskilda som påverkas av arbetsrätten, särskilt små och stora företag som är underrepresenterade i samrådsförfaranden, samt arbetstagare som inte är med i någon fackförening”.

Detta öppnar upp för ett korporativt samhälle med klavbundna fackföreningar på EU- och nationell nivå.

Flera referat till resolutionen skulle kunna göras, men vad som har förts fram gör det utan några tvivel klart att Europafacket i sin hälsning ställer sig bakom parlamentets angrepp på arbetsrätten.

Europaparlamentet kan inte göra något annat, då en avreglering av arbetsrätten är påbjuden i de gällande EU-fördragen och den nu återuppväckta EU-grundlagen.

Europafackets ställningstagande, i vars styrelse Wanja Lundby Wallin LO är ordförande och Sture Nordh TCO och Anna Ekström Saco är ledamöter, är inte heller förvånande.

Europafacket har redan före de franska och nederländska folkens nej uppmanat den fackliga rörelsen till att rösta för den nu återuppväckta EU-grundlagen. Det är en röst för försämrad arbetsrätt och arbetsmiljö.

Inför EU-omröstningen försäkrade den samlade fackföreningsrörelsen att arbetsrätten var en nationell angelägenhet, som inte skulle kunna manipuleras av EU.

Det är en demokratisk anständighet att fackföreningar på olika nivåer i Sverige kräver en folkomröstning om den av alliansregeringen och EU-eliten återuppväckta EU-grundlagen.

JAN-ERIK GUSTAFSSON
Proletären 33, 2007