Eurokratin är spindeln i nätet

Publicerad 30 april 2014

EU-arbetet leds av en mäktig social elit. Eurokratin lever under förmånliga villkor och är präglad av unionsbyggets tankesätt. Den har inte uppkommit av en slump.

Bilder
Fakta och bakgrund
Lön och ersättningar
  • Eurokratins löner och ersättningar har noga fastställts av stats- och regeringscheferna i Europeiska Rådet. Beroende på löneklass och lönekategori kammar toppbyråkraterna in någonstans motsvarande 38 000 till 162 000 kronor i månaden.
  • De lägre tjänstemännen får nöja sig med månadslöner på 23 000 till 38 000 kronor. De EU-anställda slipper betala skatt i sina respektive hemländer. Istället är de direkt skattskyldiga till unionen. Alltefter inkomsternas storlek hamnar skattesatserna mellan 8 och 45 procent.
  • Utöver de ordinarie grundlönerna tillkommer en rik flora av tillägg och sociala förmåner. Hushållstillägget ligger på 1500 kr, barntillägg på 3200 kr, utbildningstillägget på 2200 kr i månaden. Till detta ska läggas bosättningsbidrag, dagtraktamente, reseersättning med mera.
Tusentals anställda byråkrater
  • Antal anställda i EU:

• 23 000 - EU-kommissionen
• 6700 - Europaparlamentet
• 3200 - Europeiska rådet och ministerrådet
• 1600 - Utrikestjänsten, EEAS
• 2000 - EU-domstolen
• 900 - Revisionsrätten
• 1300 - Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén
• 1600 - Europeiska Centralbanken, ECB
• 7800 - EU:s organ och byråer

  • Till dessa ska läggas ytterligare ca 6000 tillfälligt anställda

Hur kan ett nationellt medvetande överskridas för att ersättas med ett övernationellt europeiskt medvetande? Detta förefaller vara en nyckelfråga för EU. Problematiken sysselsatte statsvetaren Ernst Haas, en av projektets tidiga ideologer.

Ernst Haas menade att den europeiska integrationen måste börja med enkla konkreta sakfrågor. Utifrån dessa kunde samarbetet successivt utvecklas och ”spilla över” till fler och fler politikområden. Det överstatliga federationsbyggandet skulle omärkligt komma på köpet.

Enligt Ernst Haas borde processen bäras upp av en social elit av byråkrater och teknokrater som yrkesmässigt ägnar sig åt att initiera och driva projektet framåt. Avsikten var att skapa en politisk-social primus motor som tillägnar sig ett europeiskt medvetande.

Ett halvsekel senare är denna eurokrati en påtaglig realitet. Sitt direkta uttryck får den i EU-kommissionen med dess omkring 23000 anställda. En byråkratisk jättekoloss med ensam initiativrätt till unionens lagförslag, i fördrag bunden att stå över enskilda nationella hänsyn.

Allt som allt arbetar ca 50 000 eurokrater på EU:s olika institutioner. De har en generös lön och betalar skatt till unionen. De allra flesta lever och verkar i Bryssel. De arbetar utifrån en gemensam europeisk dagordning och är socialiserade in i samma tänk och värderingar.

Eurokratin omfattar också de tiotusentals nationella ämbetsmän som regelbundet åker till Bryssel för att delta i möten, kommittéer och arbetsgrupper på olika nivåer. De träffas i syfte att förhandla om hur de ska befästa och föra det nyliberala stormaktsbygget vidare.

Till eurokratin ska även räknas den växande skaran av lobbyister som flockas i EU-maktens korridorer. Till övervägande delen verkar de på uppdrag av det privata näringslivet och mäktiga ekonomiska intressen. De är där för att slåss för sin sak på den europeiska arenan.

Inför Europarlamentsvalet skrivs det mycket om maktens fördelning och eventuella förskjutning mellan EU:s olika institutioner. Är det kommissionen eller ministerrådet som bestämmer? Har inte parlamentet fått mer makt?

Inte oväsentliga frågor. Men i grunden spelar det mindre roll hur besluten bollas runt inom eurokratins olika instanser. Frågeställningen är redan given. Besluten fattas allt som oftast utifrån samma premisser, lojaliteter och perspektiv för ögonen.

EU har aldrig varit de europeiska folkens projekt. Den mäktiga eurokratin i Bryssel är inget olycksfall i arbetet, något som bara tyvärr råkade uppstå under resans gång. Tvärtom var det syftet och själva idén från första början.