EU-valet på Irland: Inga garantier från EU

I juli förra året lade Europafacket, som företräder 82 fackliga organisationer, däribland svenska LO, TCO och Saco, i 36 europeiska länder, fram ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder (fritt översatt): ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”

EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen att ta hänsyn till protokollet och det skulle, kalkylerar Europafacket, ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria rörligheten.

När det blev uppenbart att det irländska folket skulle tvingas rösta en gång till, adopterade delar av den irländska fackföreningsrörelsen med TEEU i spetsen Europafackets förslag till socialt protokoll och krävde att detta protokoll skulle fogas till Lissabonfördraget och gälla för Irland, eller Irland och andra intresserade länder, eller unionen som helhet såsom ETUC:s förslag egentligen handlar om.

TEEU var samtidigt väldigt tydliga med att det krävdes omförhandlingar av Lissabonfördraget för att göra ett socialt protokoll rättsligt bindande. Det duger inte med betydelselösa deklarationer (typ den ensidiga förklaring om den svenska arbetsmarknadsmodellen som finns i det svenska anslutningsavtalet och som inte hade någon som helst betydelse när EU-domstolen avgjorde Lavalmålet).

Socialt protokoll
När John Monks, generalsekreteraren i ETUC, träffade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i maj i år för att argumentera för förslaget om ett socialt protokoll blev mötet resultatlöst. EU-kommissionen var ovillig att understödja ett sådant förslag.

I ett brev till EU:s 27 stats- och regeringschefer inför Europeiska rådets möte den 18-19 juni efterlyser Europafacket att ett socialt protokoll ska läggas till EU:s fördrag med ett reviderat utstationeringsdirektiv som rättar till den nuvarande oroande obalansen mellan fri rörlighet för tjänster och kollektivavtal på nationell nivå.

”Om inte, befarar jag att fackföreningarna kommer att vända sig mot den inre marknaden, vilken redan har sina svårigheter i den nuvarande krisen”, avslutar Europafackets generalsekreterare John Monks brevet.

Men ingen av EU:s 27 stats- och regeringschefer tog någon som helst notis om Europafackets krav. Istället kom EU-toppmötet överens om en till inte förpliktande ”högtidlig förklaring” om löntagarnas rättigheter och sociala frågor.

I förklaringen sägs att Europeiska rådet ”bekräftar den stora vikt som EU fäster vid sociala framsteg och skyddet av arbetstagarnas rättigheter”. Förklaringen understryker också betydelsen av allmännyttiga tjänster, och att nationella myndigheter har ansvar för att tillhandahålla undervisning och sjukvård. I sak tillför förklaringen inget nytt.

”Oacceptabelt”
John Monks var därför kritisk efter att Europeiska rådet hade enats om formuleringarna: ”Jag är besviken, men inte förvånad. Det här ger inte de nödvändiga försäkringar som vi hade hoppats på. Ingenstans i texten nämns frågan om ett socialt protokoll eller behovet av att ändra utstationeringsdirektivet. Det här är bara ett uttalande utan rättslig verkan.”

– Den enda slutsats vi kan dra av dessa omständigheter är att det gradvisa förminskandet av löntagarnas rättigheter av de efter varandra följande antifackliga utslagen i EU:s domstol stöds av EU-kommissionen och Europeiska rådet konstaterar Frank Keoghan, ordförande för fackförbundet TEEU.

 – Detta är fullständigt oacceptabelt.


GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 40, 2009