EU stärker ekonomiska makten

EU ska i förväg granska alla medlemsländers budgetar

Publicerad 14 december 2011

Sedan tidigare försöker EU styra den ekonomiska politiken i medlemsländerna genom konvergenskriterierna, stabilitetspakten och årliga riktlinjer för den ekonomiska politiken. Men i eurokrisen kölvatten har det tagits stormsteg mot att skapa en starkare ekonomisk styrning över medlemsländerna.

Det som pågår är en tyst revolution i termer av starkare ekonomisk styrning i små steg.

José Manuel Barroso

– Jag ber er, läs noggrant gårdagens protokoll från EU-kommissionen. Det som pågår är en tyst revolution, en tyst revolution i termer av starkare ekonomisk styrning i små steg.

Medlemsstaterna har accepterat, och jag hoppas de förstod det exakt, men de har accepterat mycket viktiga maktmedel för de europeiska institutionerna gällande övervakning, och mycket striktare kontroll över de offentliga finanserna, förklarade EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, vid en konferens på Europeiska universitetsinstitutet förra året.

Den ”tysta revolutionen” består av ett snårigt och delvis överlappande system av nya lagar och överenskommelser på EU-nivå, där de viktigaste hittills är: Den europeiska planeringsterminen, Europluspakten och det så kallade ”sexpacket”.

Den europeiska planeringsterminen, beslutad och i kraft sedan januari i år, ger EU-kommissionen rätt att förhandsgranska alla nationella budgetar och omfattar alla länder oavsett om de är med i euron eller ej.

EU-terminen ålägger regeringarna att skicka sitt utkast till budget – innan siffrorna visats för det egna parlamentet eller någon annan – till EU-kommissionen, vars ekonomer ”utvärderar” det och utfärdar ”rekommendationer” till ändringar.

Reglerna innehåller inga sanktioner för de länder som inte lyder rekommendationerna, men kommissionens informationsmaterial nämner ”grupptryck” och ”marknadstryck” som skäl att följa dem.

Enligt beslut från Europeiska rådet ska prioritet ges åt att ”sanera budgetarna” och genomföra ”arbetsmarknadsreformer” och ”tillväxtfrämjande strukturreformer”. Det handlar till exempel om att ”göra arbete mer attraktivt” och ”hjälpa arbetslösa att återgå i arbete”, och att ”balansera trygghet och flexibilitet” och ”reformera pensionssystemen”.

Med andra ord; avregleringar av arbetsmarknaden och försämrade villkor för arbetslösa och pensionärer.

”Alla medlemsstater kommer att omvandla dessa prioriteringar till konkreta åtgärder, som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram. På denna grundval kommer kommissionen att lägga fram sina förslag till landspecifika utlåtanden och rekommendationer, så att de kan antas i god tid före Europeiska rådet i juni”, slog EU:s stats- och regeringschefer vid toppmötet i mars.

I den första och hittills enda EU-terminutvärderingen uppmanas exempelvis Frankrike att ”utreda pensionssystemets hållbarhet”, Italien att försvaga anställningsskyddet, och Belgien att ta bort indexeringen av löner med inflationen.

EU:s stats- och regeringschefer kunde på toppmötet i mars komma överens om att anta den av Tyskland och Frankrike föreslagna europakten, numera omdöpt till ”europluspakten”. Alla 17 euroländer och ytterligare sex EU-länder går med.

Sverige, Storbritannien, Ungern och Tjeckien förblir utanför. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hänvisade till att det inte finns en majoritet för att gå med europluspakten i den svenska riksdagen. Därmed hade han själv inte heller slutgiltigt behövt ta ställning.

I pakten förbinder sig länderna att sträva efter ”budgetdisciplin” och ”konkurrenskraft”.

Undertecknarna ska bland annat se över ”lönesättningsarrangemangen”, ”centraliseringsgraden i förhandlingsprocessen” och ”indexeringsmekanismerna”. Det betyder i praktiken att lönerna ska pressas tillbaka och fackföreningarna försvagas, i synnerhet inom den offentliga sektorn.

Länder med budgetunderskott ska ”först och främst ta itu med hållbarheten hos pensioner, sjukvård och socialförsäkringar”. Dessutom åtar sig europluspaktsländerna att genomföra ”arbetsmarknadsreformer som ska främja flexicurity” och skattereformer som ”sänkta skatter på arbetet så att arbete lönar sig”.

Europluspakten är inte en lagstiftningsakt utan ett politiskt dokument där de berörda stats- och regeringscheferna lovar att vidta åtgärder för att ”stärka konkurrenskraften”. Men Europluspakten ”kommer att ytterligare stärka EMU:s ekonomiska pelare och leda till en ny kvalitet i samordningen av den ekonomiska politiken”, konstaterade EU:s stats- och regeringschefer vid toppmötet.

I tillägg till europluspakten lade EU-kommissionen fram förslag med ett paket med lagar för att stärka EU:s styrning av den ekonomiska politiken. Det kallas ”sexpacket” eftersom paketet innehåller sex olika lagförslag för att ”motarbeta makroekonomiska obalanser” som det heter.

Paketet utgörs av ett nytt direktiv, tre nya förordningar och två ändringsförslag av existerande förordningar.

De första fyra syftar till att genomdriva EU:s tidigare stabilitetspakt, som föreskriver budgetunderskott på högst 3 procent och statsskuld på högst 60 procent av BNP, men som aldrig följts i praktiken. I de nya reglerna införs bötesstraff för euroländer som har en statsskuld på över 60 procent av BNP.

De ska kunna tvingas att deponera en summa motsvarande en viss andel av sin BNP. Depositionen kan omvandlas till böter om landet inte rättar sig efter direktiven från Bryssel.

Införandet av de eventuella sanktionerna ska ske genom ett så kallat omvänt röstningsförfarande. Det innebär att sanktionerna, på förslag från EU-kommissionen, införs om inte ett tillräckligt stort antal länder röstar emot det. Varje medlemsland måste också skriva in i sin grundlag de av EU stipulerade gränserna för budgetunderskott och statsskuld.

De sista två lagarna är än mer kontroversiella. De ger kommissionen rätt att utfärda bindande order till enskilda länder som inte har statsfinansiella problem i dag, men som enligt dess bedömning (som genomförs under EU-terminprocessen) uppvisar ”makroekonomiska obalanser” som anses kunna leda till sådana problem i framtiden.

Obalanserna ska upptäckas på ett tidigt stadium genom att länderna jämförs med hjälp av olika ekonomiska indikatorer. Om en obalans bedöms som allvarlig ska landet åtgärda det och om ett euroland inte gör det kan det leda till böter.

EU-kommissionen ska årligen publicera rapporter om hur vart och ett av medlemsländerna ligger till i förhållande till olika indikationer, och om det verkar finnas risk för obalanser kan ministerrådet rekommendera medlemsstaten att vidta förebyggande åtgärder.

Om det redan uppstått en ”alltför stor” obalans, ska ministerrådet i detalj beskriva vad medlemsstaten bör göra. Medlemsstaten ska då meddela vilka politiska åtgärder den planerar. Om kommissionen och ministerrådet bedömer att åtgärderna är otillräckliga ska de uppmana landet att ändra sin plan. Och så där ska det fortsätta tills de är nöjda.

Allt detta gäller alltså alla medlemsstater. Idén är att de ska fås att rätta in sig i ledet genom politiskt tryck från övriga regeringar. För länder som inte har euron som valuta föreslås inga andra påtryckningsmedel. Euroländer ska däremot ytterst kunna tvingas att betala böter.

EU-parlamentet röstade om lagpaketet i slutet av september, efter förhandlingar med ministerrådet, och ministerrådet bekräftade i början av oktober överenskommelsen med EU-parlamentet. Ministerrådet ska ta det formella beslutet inom kort och lagstiftningspaketet väntas träda i kraft i början av 2012.

Reformerna leder till ökad integration mellan EU-länderna i allmänhet och euroländerna i synnerhet. Den demokratiska kontrollen över ekonomin blir ännu svagare än vad den är i dag.

Den politiska makten centraliseras till Europeiska rådet, Ekofinrådet, Eurogruppen och EU-kommissionen på behörigt avstånd från de berörda folken.

Redan år 2000 förklarade storföretagslobbyorganisationen European Roundtable of Industrialists dåvarande ordförande Daniel Jensson att ”en rigid nationalstat håller på att brytas ned.

En dubbel revolution är på väg: å ena sidan reducerar vi statens och den offentliga sektorns makt i allmänhet genom privatisering och avreglering, å andra sidan överför vi många av nationalstatens befogenheter till en mer modern och internationellt sinnad struktur på europeisk nivå.”

Den mäktigaste aktören i den av baron Jensson efterlysta ”europeiska strukturen” är den så kallade Frankfurtrundan. I denna informella grupp möts Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president Nicholas Sarkozy, IMF-chefen Christine Lagarde, Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker, EU:s rådspresident Herman van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ECB-chefen Mario Draghi.

Frankfurtrundan har förmöten innan de vanliga EU- och Eurotoppmötena, och det var Frankfurtrundan som drog undan mattan för Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, och ersatte dem med EU-teknokraterna Loukas Papademos och Mario Monti.

I förlängningen öppnar den pågående avdemokratiseringen för att EU helt tar över den ekonomiska politiken.

Och (som vanligt i EU-sammanhang) är det Tyskland och Frankrike (i symbios med storföretagens lobbyorganisationer) som driver på utvecklingen.

Dagen före EU-toppmötet i Bryssel den 8-9 december skickade Tyskland och Frankrike ett brev till övriga där de förklarar att EU:s fördrag måste ändras för att euron ska kunna räddas.

Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vill att medlemsländerna ska ha en ”gyllene regel” rörande budgetbalans och utgiftstak i sina respektive grundlagar. Sedan ska EU-domstolen i Luxemburg få rätt att kontrollera att regeln införts på rätt sätt.

Tyskland och Frankrike vill också ha fördjupat samarbete kring ekonomisk politik inom flera områden. Det handlar bland annat om gemensamma bolagsskatter, transaktionsskatt, nya regler för finansmarknaderna och gemensam arbetsmarknad.

Euroländer med mer än 3 procents budgetunderskott ska drabbas av ”automatiska sanktioner”, om inte en kvalificerad majoritet av eurogruppen säger nej.

Det ska inte heller krävas enhällighet för att ett krisande euroland ska få hjälp ur räddningsfonden. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vill i första hand att allt detta ska föras in i EU:s fördrag. Om det inte är möjligt föreslår de att euroländerna bildar en förtrupp som andra kan ansluta sig till efterhand.

Mitt under pågående EU-toppmöte skrev ERT:s ordförande Leif Johansson och Jacob Wallenberg, ordförande i Investor AB och medlem i ERT, i en debattartikel i Dagens Nyheter (9 december), att ”Alla medlemsländer både i euroområdet och EU bör åta sig att föra en ansvarsfull finanspolitik, förbinda sig att respektera stabilitets- och tillväxtpaktens tak för statsskulder, samtidigt som EU förstärker tillsynen över ekonomi och statsfinanser”.