EU-motståndare på besök i unionens högborg

För första gången är jag i Bryssel, i EU:s centrum. Passet ligger i fickan, och där kommer jag att ha det resten av resan. Vi får tidigt veta att vi alltid måste kunna identifiera oss. Det är en konsekvens av EU:s avskaffade gränskontroller.

Men troligtvis kommer vi inte att råka ut för polisens id-kontroller. Vi ser ju västerländska ut allihop. Värre är det för dem som har mörkare hy och svart hår. Illegala invandrare ska upptäckas och avvisas. EU:s yttre gränser är hårda.

Det tar nästan ett dygn att åka till Bryssel med buss. Vi är framme onsdag kväll. Över trettio LO- och TCO-anslutna arbetare kan äntligen stiga av bussen på belgisk mark. Lite stela, lite trötta.

Reseledaren Gösta Torstensson från Folkrörelsen Nej till EU tar oss med på en kvällspromenad.



Det byggs nytt i Bryssel. Stora hotell och lyxiga lägenheter. Ljusspel på fasaderna och gigantiska neonskyltar. EU-folket måste ha någonstans att bo.
Men går man utanför stadskärnan tonar ett annat Bryssel fram. Arabkvarter och turkkvarter. Nedgångna fasader och slitna gator. Graffiti. Segregationen är iögonfallande, precis som i många andra huvudstäder i Europa. Men här är det framförallt EU-eliten som står för överdådigheten.

Vi går förbi det hus där den svenska EU-representationen brukar hålla till. Nu är huset tomt, och fasaden täcks av bygg-ställningar. Fastigheten byggs om inför Sveriges kommande ordförandeskap 2009. Ombyggnaden beräknas kosta 900 miljoner kronor.

Om makthavarna får som de vill och det nya fördraget träder i kraft 2009 kommer inte Fredrik Reinfeldt att få stoltsera som ordförande över Europeiska rådet, så som Göran Persson fick under Sveriges förra ordförandeskap. Då kommer ministerrådets ordförande istället att inneha den rollen. Enligt fördraget ska ordföranden för rådet väljas för två och ett halvt år i taget och verka som en president över EU.

Som om EU vore en stat. Men nej, det finns inga planer på ett federalt EU, försäkrar ja-sägarna.

Samtidigt är det tänkt att EU ska få en utrikesminister. Fast utrikesminister är ju ett känsligt ord. Det för tankarna till en stat det också. Därför ska posten kallas för ”hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken” istället.



Nästa dag är schemat fullspäckat. Vi kastas direkt in i EU:s verklighet. När allihop lyckats passera säkerhetskontrollen i EU-parlamentet placeras vi framför en propagandafilm. Handskakande makthavare, Dalai Lama som talar med en EU-kommissionär och vajande flaggor fyller skärmen.
”EU-lagarna berör ditt vardagliga liv, mer än sextio procent av all nationell lagstiftning är stiftad på EU-nivå”, säger speakerrösten.

Gösta Torstensson förklarar senare att den verkliga siffran är högre än så. Undersökningar visar att ungefär åttio procent av all lagstiftning som berör oss fattas på EU-nivå.

EU påverkar oss alltså dagligen, i vår vardag. Det visste jag även innan jag kom hit till Bryssel, men det är nog ändå först nu det verkligen börjar gå upp för mig. Efter mer än tio år som EU-motståndare börjar EU-makten på allvar att framstå som en konkret verklighet.

Samtidigt som vi befinner oss i Bryssel är EU-ledarna samlade till ett informellt toppmöte i Lissabon. Det nya grundfördraget diskuteras. Innan vi har lämnat Bryssel kommer ledarna att ha enats. 13 december ska fördraget skrivas under formellt. Sedan återstår bara att de 27 medlemsländerna ratificerar det.

En stor majoritet av alla som bor i EU vill folkomrösta om fördraget. Än så länge är det bara klart att irländarna kommer att få sin vilja igenom.
Bland riksdagspartierna i Sverige är det endast vänsterpartiet och miljöpartiet som vill ha en folkomröstning. De andra gör allt för att hålla emot. De har lärt sig läxan från folkomröstningen om EMU. Risken är övervägande att vi röstar fel. Att vi röstar nej.

Om fördraget förverkligas kommer ännu fler lagar att stiftas på EU-nivå i framtiden. Mer makt kommer att flyttas från Sverige, från oss, till EU. Fler politikområden kommer avgöras på EU-nivå. Straffrätt, asyl- och invandringspolitik, miljöfrågor, sysselsättning och kultur är bara några av de områden som Sverige förlorar i inflytande över.



Tidigare kallades fördraget för konstitution. Men bara stater har en konstitution, så därför byttes namnet mot det mer neutrala ”fördrag”, eller det ännu mer neutrala ”ändringsfördrag”. För EU är ju ingen federal statsbildning, utan ett mellanstatligt fredsprojekt, förklarar unionsanhängarna.
Kanske är det tur att nästa person vi får träffa är Eva-Britt Svensson, för EU-propagandan börjar stiga oss upp i halsen.

Eva-Britt Svensson är vänsterpartist och vice ordförande i Nej till EU. Dessutom är hon en av 19 svenska ledamöter i EU-parlamentet.

– Det nya grundfördraget är till 96 procent identiskt med det gamla konstitutionsförslaget som folken i Frankrike och i Holland röstade nej till. Det enda som hänt är att terminologin förändrats, säger Eva-Britt Svensson.

Hon berättar att vetorätten försvinner på över 60 områden. Inför folkomröstningen om EU sade ja-sidan att Sverige alltid kan stoppa ett förslag med veto. Nu när den möjligheten tas bort säger de att beslutandet i EU blir mer effektivt.

Visst kan det gå snabbare att bestämma något om det bara går att köra över de länder som sätter sig emot beslutet. Men ”effektiviteten” sker på bekostnad av demokratin.

Eva-Britt Svensson berättar att hon sitter i utskottet för den i EU så vördade inre marknaden. Men det spelar ingen större roll vad hon säger på deras möten. Politiken är fastlagd. Uppgiften är att avreglera allt.

– Politik ska inte skrivas in i en grundlag. Allmänna val ska avgöra vilken politik som ska föras, säger Eva-Britt Svensson.



Ja-sidans trumfkort i den nya konstitutionen är den så kallade rättighetsstadgan. Den sägs garantera bland annat strejkrätt och organisationsfrihet.
Eva-Britt Svensson skrev till Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström och frågade vad stadgan innebär i praktiken. Svaret var: ingenting. Rättighetsstadgan ändrar inte något i sak. Förhållandet mellan grundläggande rättigheter och den fria rörligheten påverkas inte.
Trots det är de svenska fackliga topparna glada över att stats- och regeringscheferna enats om ett fördrag. Wanja Lundby Wedin gör personligen allt hon kan för att fördraget ska bli verklighet. Förgäves har hon exempelvis försökt övertala sina brittiska kollegor i LO:s systerorganisation TUC att ställa sig bakom fördraget.

Och hon är inte ensam om sin inställning.

– Äntligen har man beslutat om fördraget. Det är en välsignelse, säger Henrik Westerman. Han arbetar på LO:s, TCO:s och SACO:s gemensamma Brysselkontor. Dit har vi begett oss för att få veta med om hur facken arbetar gentemot EU.

Det första som möter oss när vi stiger in i byggnaden som ägs av fackorganisationerna är en stor skylt med texten ”Fackliga Brysselkontoret på plats för Dig!”.

Henrik Westerman talar om vikten av den svenska modellen. Inte för att den skyddar arbetarna, utan för att den ger färre strejker och konflikter.
Henrik Westerman oroar sig också för de nya ländernas intåg i EU. Inte för att kapitalisternas möjlighet att importera billig arbetskraft ökar, utan för att de har en annan syn på facket. Inte ens arbetsgivarna organiserar sig, och det är ett stort problem, menar han.

Sedan får vi höra om vikten av livslångt lärande, kunskapsekonomin, anställningsbarhet och sänkta trösklar till arbetsmarknaden. Om den ”konstruktiva dialogen mellan arbetsgivare och fack”, om vikten av att undvika ”störningar på arbetsmarknaden” och om balansen mellan trygghet och flexibilitet.

Efter att vi suttit mållösa inför den bedövande japropagandan frågar en i gruppen om det här med den fria rörligheten. Är det inte ett problem att arbetslösa kan tvingas flytta till Tyskland för att inte bli av med a-kassan?

– Visst kan det vara problematiskt om folk tvingas flytta till jobben. Men en rörlig arbetskraft är en viktig drivkraft i ekonomin. Och folk vill ju jobba, och inte gå arbetslösa, säger Henrik Westerman.

När vi lämnar Brysselkontoret möts vi av samma skylt som vi såg på väg in.

”Fackliga Brysselkontoret på plats för Dig!”. Efter en timmes möte med Henrik Westerman betvivlar jag att det verkligen är så.



Den nya konstitutionen ger EU-parlamentet mer makt. Det innebär mer demokrati, säger ja-sägarna. För parlamentet är ju folkvalt.
Det finns bara några problem med ett sådant resonemang. För det första frågar jag mig vad ”folkvalt” innebär i det här sammanhanget. I Sverige röstade 37,2 procent i förra EU-parlamentsvalet. Den allra största väljargruppen bojkottade alltså valet helt, eller så kändes EU-makten alldeles för avlägsen för att de skulle rösta.

Representanterna som valdes av den svenska minoriteten som röstade innehar två och halv procent av parlamentets platser.

Kan man då hävda att parlamentet företräder svenska folket?

För det andra innebär mer makt till EU-parlamentet faktiskt mindre demokrati. De ökade maktbefogenheter som parlamentet får tas nämligen från ministerrådet. Medan parlamentet är en överstatlig institution är ministerrådet mellanstatligt.

Mer makt till EU-parlamentet innebär alltså mindre makt till de nationella parlamenten, och på så vis minskar det folkliga inflytandet i praktiken.

Det tredje skälet till att mer makt till EU-parlamentet innebär mindre demokrati är att maktförskjutningen är en del av skapandet av en allt mer överstatlig union. Ju mer EU formellt sett kommer att likna en demokrati, desto mer av en federal statsbildning blir också EU. Och ju mer federalt EU blir – desto mindre får vi att säga till om.



EU:s institutioner ligger samlade i ett område i sydöstra Bryssel. Här byggs det ännu mer än i övriga stan. EU-byggnader och lyxiga bostäder trängs med varandra.
När vi lämnar Fackens Brysselkontor och EU-parlamentet har vi fått mycket att tänka på. Fördraget innebär ytterligare ett stort kliv mot skapandet av ett federalt Europa. Alla de byggplatser vi passerar på väg tillbaka mot vandrarhemmet påminner mig om detta.

Tusentals familjer har tvingats iväg för att ge plats åt unionens olika högkvarter. Bostadshus har rivits och enorma kontorskomplex byggts. Nu klagar EU:s tjänstemän över kriminaliteten i området. Eftersom ingen längre bor där, och de som rör sig i området är välavlönade, tar en del kriminella chansen.

Jag kan förstå att folk drar paralleller till romarriket.

När kritiken mot den gamla konstitutionen blev för massiv tvingades unionsbyggarna att backa. Symbolerna som pekar mot en stat är borttagna eller omdöpta i det nya fördraget. Men vad spelar det för roll om EU inte kommer att ha en gemensam nationalhymn, flagga eller motto? Vilken skillnad gör det om presidenten kallas för president eller ordförande för rådet?

Riktningen ligger hur som helst fastlagd: Mot mer överstatlighet och mindre demokrati. Kanske blir EU aldrig en federation. Kanske kommer de språkliga och kulturella skillnaderna att sätta stopp.

Men ett EU utan folkligt inflytande har vi redan, och kampen mot mer överstatlighet måste föras nu. När bussen lämnar Bryssel är vi allihop fast övertygade om att vi ska göra allt vi kan för att tvinga fram en folkomröstning om fördraget. Men det räcker inte med att trettio personer lyfter kravet.

Om en folkomröstning ska bli verklighet måste diskussionen föras på arbetsplatser, i skolor, bland grannarna, i fackföreningen och bland vänner. Det krävs att vi alla hjälps åt.