Hoppa till huvudinnehåll

EU-domstolen driver på privatisering av vården

EU-medlemskapet är den drivande kraften bakom att den tidigare behovsstyrda vården öppnats upp för kapitalismen och vinstintressen.


Samtidigt som Sverige närmade sig och sedan ansökte om medlemskap i EU började politiker att stöpa om den offentliga sektorn. Den behovsstyrda servicen som drivits utan vinstintresse öppnades upp för skattefinansierad kapitalism.

Under mantran om konkurrensens välsignelse för bättre kvalitet och valfrihet införde den borgerliga regeringen 1992 en “husläkarreform” som innebar att läkare och sjukgymnaster fick öppna eget. Socialdemokraternas ”återställare” vid maktskiftet hindrade inte Margot Wallström (S) att som socialminister 1996, året efter EU-inträdet, öppet driva på för privatisering:  

”Jag vill inte ha något skyttegravskrig när det gäller privat eller offentlig vård. Låt oss istället koppla ihop privat och offentlig vård på ett förtroendefullt och realistiskt sätt”, sade hon i tidningen Dagens Medicin. 

Vid tiden före millennieskiftet
var det en rörande enighet bland landstingspolitiker om vilken väg sjukvården skulle ta. Landstingen, som började slås samman till regioner, delades upp i “beställare och utförare”, för att underlätta den kommande privatiseringen i utförarledet.

När väl de politiska signalerna var tydliga skedde en snabb tillväxt av vårdföretag som Bure (senare Capio) och Carema. Avslöjandet 1997 att åldringar tvingats ligga flera dygn i sin egen avföring på ISS Care vårdhem resulterade i Lex Sara-lagen och var den första riktigt stora skandalen för vårdkapitalismen. Men varken den eller det utbredda folkliga motståndet kunde hindra en marknad som växte explosionsartat. 

Redan 2002, bara två år efter börsintroduktionen, rapporterade Capio en femtioprocentig ökning av årsomsättningen och en fördubbling av vinsten från 124 miljoner till 211 miljoner kronor. Folket tillfrågades i opinionsundersökningar, och var starkt negativa till utvecklingen. Men någon chans att yttra sig politiskt, via folkomröstning eller på annat sätt, om denna historiska förändring till skattefinansierad kapitalism gavs aldrig. Under 2014 köpte landstingen 13 procent av vårdverksamheten från privata företag, en andel som ökat stadigt under hela 2000-talet.

En drivande kraft bakom förändringen har varit EU. Sverige är EU-ledande i att konkurrensutsätta och privatisera.

Fakta är att de svenska regeringarna under 2000-talet som en del av EU:s så kallade Lissabonprocess varit pådrivande inom EU att avreglera offentlig sektor, och till och med irriterats över att andra EU-länder avreglerat i alltför låg takt. EU:s grundfördrag som garanterar “rörelsefrihet” för varor, människor, kapital och tjänster leder via exempelvis Lissabonfördraget till fundamentalistiska marknadsregler skall tillämpas för alla ”ekonomiska aktiviteter”.

EU-domstolen och EU-kommissionen menar att privata operatörer skall tillåtas leverera tjänster inom alla områden, även sjukvård. Lagstiftning i Sverige måste anpassas, och gjordes även så i Lagen om offentlig upphandling LOU 2008, som skrevs efter EU-direktiv. Den reglerar när landstingen upphandlar tjänster eller varor, som till exempel städningen på sjukhusen.

Eftersom de privata ”aktörerna” bjuder under varandra för att få kontraktet pressas löner och arbetsvillkor mot botten, så även städ- och vårdkvaliteten. Systemet förhindrar även den för vården så viktiga kontinuiteten, då en ny “utförare” får ta över vid nästa upphandling.

Kampen mot privatiseringen av vården är samtidigt en kamp mot EU:s lagar och direktiv. I den kampen är det viktigt att lyfta fram ljusglimtar, som att Region Skåne, efter 15 års privatiserad vanskötsel av städningen på sjukhusen i Lund och Trelleborg återtagit den i offentlig drift i år.