EU bygger nytt super-UD

En av de största förändringarna med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december, är inrättandet av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som i praktiken kommer att fungera som EU:s utrikesminister.

Catherine Ashton från Storbritannien har utsetts till ”hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” som posten som EU-utrikesminister heter officiellt i den nya EU-grundlagen, Lissabonfördraget. Dessutom ska hon bli vice ordförande i EU-kommissionen och permanent ordförande i utrikesministerrådet, FAC (Foreign affairs council).
Catherine Ashton, 53 år, är Labourpolitiker och sedan juni 2007 EU-kommissionär för handelsfrågor, då hon efterträdde sin landsman Peter Mandelson när han kallades hem av Gordon Brown.

– Det var hon som lotsade Lissabonfördraget genom överhuset, sade Fredrik Reinfeldt om Catherine Ashton, som sedan 1999 har titeln baronessan Ashton of Upholland.

Under Catherine Ashtons ledning ska EU bygga upp en helt ny organisation, som går under den försynta benämningen ”utrikestjänsten”.

I själva verket handlar det om ett jättelikt utrikesdepartement, The European External Action Service, EEAS, med cirka 6000 tjänstemän med uppdrag att göra EU till en världspolitisk maktspelare.

Hur många och vilka som rekryteras från svenska utrikesdepartementet är inte klart, men det blir säkert handgemäng om tjänsterna, eftersom anställda i EEAS får lön och övriga villkor som EU-tjänstemän.
EEAS kommer att vara baserat i Bryssel med representation i omvärlden. EU-kommissionens 130 delegationer i världen ska förvandlas till EU-ambassader. Det innebär att unionen får ett nästan lika världsomspännande diplomatiskt nätverk som USA.

– EU ska ha en röst som hörs över hela världen, förklarade Catherine Ashton när hon förhördes av utrikesutskottet i EU-parlamentet den 11 januari.

I dag är EU:s utrikespolitik splittrad mellan olika EU-kommissionärer, EU:s ministerråd, rådets generalsekreterare Javier Solana, som är den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och medlemsländernas utrikesdepartement.

Nu ska stora delar slås samman under ledning av den nyinrättade posten som EU:s utrikesminister, som både ska vara permanent ordförande i utrikesministerrådet och vice ordförande i EU-kommissionen.

Exakt hur den nya utrikestjänsten ska se ut är inte klart. Enligt planerna ska Ashton i samråd med EU-parlamentet och med godkännande av EU-kommissionen föreslå en organisation och funktion för EEAS, som därefter ska beslutas av ministerrådet.

Förslaget ska läggas fram senast i april 2010, men mycket av förberedelsearbetet är redan gjort, även om ytterst lite har offentliggjorts.

Utrikesministern ska leda EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, CFSP. Hon blir chef för EEAS och ska föra EU:s talan i internationella fora.

Men medlemsländerna vill inte att utrikesministern ska kunna ta beslut på egen hand. Hon ska förbereda initiativ på utrikesområdet, men ministerrådet har sista ordet.

Den tidigare rådskonstellationen kallad GAREC (General affairs and external relations council) har delats upp i två ministerråd. En för generella samordningsfrågor kallad GAC (General affairs council), som ska bestå av medlemsländernas EU-ministrar och ledas av innevarande ordförandeland, och en för utrikespolitiken kallad FAC (Foreign affairs council), som ska bestå av medlemsländernas utrikesministrar och ledas av Catherine Ashton.
GAC, Allmänna rådet, ska samordna hela EU-verksamheten och förbereda EU-toppmötena.

Det gör att EU-ministrarna kan få en mer framträdande roll än tidigare.

Men det är än så länge osäkert hur arbetsfördelningen mellan ministrarna kommer att se ut i verkligheten.

Spaniens utrikesminister Miguel Moratinos höll i ordförandeklubban på första GAC-mötet och uppmanade utrikesministrarna att delta även på dessa möten framöver.

På så sätt hoppas han kanske få en ordföranderoll i alla fall under det spanska ordförandehalvåret när nu Catherine Ashton leder utrikesministrarnas möten.

EEAS ska i princip vara en egen maktbastion inom EU, självständigt till både kommissionen och ministerrådet, men hur detta samspel ska fungera är mindre klart.

Man kan till exempel förutse spänningar mellan EU-kommissionens ordförande, Europeiska rådets ordförande (EU-presidenten) och EU-utrikesministern om vem som ska företräda EU i olika sammanhang.

Samtidigt slåss medlemsländerna inbördes om de mest åtråvärda posterna som ambassadörer och topptjänstemän i EEAS.

Ashton har utsett en grupp som förbereder utnämningarna, och den består enbart av företrädare för unionens stora länder.

Sverige och andra småländer får hålla tillgodo med resterna efter stormakternas huggsexa.

Gösta Torstensson
Proletären nr 15, 2010