Därför finns EU och EMU - 1

Publicerad 7 augusti 2002

<em>&quot;EG kommer att medf&ouml;ra de mest dramatiska f&ouml;r&auml;ndringarna f&ouml;r Sverige p&aring;
100 &aring;r &shy; ja kanske n&aring;gonsin. F&ouml;ljden blir omfattande neddragningar inom
offentlig sektor, frysta transfereringar och privata l&ouml;sningar inom
samh&auml;llsservicen.&quot;</em>

Så sade det svenska monopolkapitalets grand old man Peter Wallenberg
1992. Karlen visste vad han talade om. Ett år tidigare hade Ingvar
Carlsson på monopolens uppdrag överlämnat Sveriges ansökan om
medlemskap i Europeiska Gemenskapen till ordförandelandet Hollands
premiärminister Ruud Lubbers. Vid den högtidliga ceremonien i Haag
deltog naturligtvis EG-kommissionens dåvarande ordförande den franske
socialdemokraten Jacques Delores.

Vid den officiella ceremonien höll sig Wallenberg och övriga
monopolkapitalister diskret i bakgrunden, väl medvetna om sin roll i
det smutsiga spelet. Att det var de som beslutat att Sverige skulle med
i EU, som på den tiden fortfarande hette EG, står höjt över allt
tvivel. Fram till 1990 ansågs Sveriges deltagande uteslutet, det var
knappt ens satt under diskussion. Under den dittillsvarande
efterkrigstiden hade socialdemokraterna dominerat svensk politik.
Folkhemsbygget skedde på mandat från arbetarklassen men också i
samförstånd med monopolkapitalet. Inte ens sex borgerliga år förmådde
ändra inriktningen på politiken.

Kapitalets offensiv
Då på sjuttiotalet beslutade de svenska kapitalisterna att det var dags
att ändra denna tingens ordning. Stärkta av de gigantiska profiter som
vanns genom den ökande utsugningen av arbetarklassen, en utsugning som
underlättades av socialdemokratins allt öppnare klassamarbete under
femtio- och sextiotalen, och skrämda av arbetarklassens självständiga
strejkrörelse under sjuttiotalet, som utlöstes med gruvstrejken vid
decenniets ingång, beslutade monopolkapitalet att det var dags att ta
kommandot över politiken.

Målet var det som Wallenberg så öppenhjärtligt beskrev, att driva
tillbaka arbetarklassens levnadsvillkor i syfte att kraftigt öka
profiterna. Men inte bara det, för att säkra sina intressen för
framtiden ville kapitalisterna ha mer makt, makt över politiken. Allt
detta sammanföll med den utveckling som pågick inom det dåvarande EG.
Nu skulle Sverige med på tåget.

Idén planterades hos politikerna, enkannerligen socialdemokraterna,
vars medverkan var och är nödvändig för att garantera parlamentarisk
bärighet. Men saken diskuterades aldrig offentligt. Helt i enlighet med
EG/EU:s hela karaktär. EU är ingen demokrati, kan inte vara en
demokrati, inte ens borgerlig. En överenskommelse mellan kapitalisterna
om att organisera reaktionen kan inte underställas demokratisk debatt.

Det svenska inträdet
Hösten 1990 utbröt en valutakris i Sverige. Trots att den inte var
särskilt allvarlig tog den socialdemokratiska regeringen detta som
intäkt för att sy ihop ett av 90-talets många krispaket. Precis som
vanligt innehöll detta krispaket nedskärningar i de offentliga
utgifterna, men det viktigaste den här gången var att finansminister
Allan Larsson gav "en klar signal till näringslivet om att regeringen
nu är för ett svenskt medlemskap i EG".

Därav Wallenbergs självsäkra deklaration om "de mest dramatiska
förändringarna"
av politiken vars praktiska konsekvenser vi alla här
närvarande har känt in på bara skinnet de senaste tio åren.
Massarbetslöshet, avregleringar, gigantiska hyreshöjningar, kris i
skola vård och omsorg, privatiseringar, ökande avgifter för
arbetarklassen och motsvarande skattesänkningar för överklassen, ökande
polarisering och segregering av samhället, utarmning av glesbygden, en
omfattande företagsslakt och företagsflykt till utlandet.

Denna råa kapitalistiska överklasspolitik, som på så kort tid sopat
undan årtionden av förbättringar av arbetarklassens och folkets
levnadsvillkor och vidgat klassklyftorna till ett gap fullt jämförbart
med tillståndet under socialismens barndom kring det förra
sekelskiftet, hade inte varit möjlig utan EU. Den hade heller inte
varit möjlig utan socialdemokratins medverkan därför att EU är en
gigantisk bluff där kapitalisternas flyttar fram sina positioner under
demokratisk täckmantel med de existerande politiska partiernas
politiker som verktyg.

Men så ser inte den officiella historieskrivningen ut. I skolor och
massmedia beskrivs EU:s framväxt istället som ett fredsprojekt. Så här
kan det låta:

Vid andra världskrigets slut låg Europa i spillror. Strävan efter att
säkra en varaktig fred födde tankar om ett nära och fast samarbete
mellan de krigströtta länderna. Då lade Frankrikes utrikesminister
Robert Schuman fram förslaget om Europeiska kol- och stålunionen.
Tanken var att en gemensam och överstatlig kontroll av de basindustrier
som var själva grunden till militär kapprustning skulle omöjliggöra ett
nytt krig mellan medlemsländerna, i synnerhet mellan ärkerivalerna
Tyskland och Frankrike. Under loppet av sjuttio år hade Frankrike
invaderats av den tyska armén tre gånger: 1870, 1914 och 1940. Ur Kol-
och stålunionen bildades EG 1957.

Detta är en minst sagt ytlig och förljugen borgerlig historieskrivning.
Den historiska bakgrunden går betydligt längre tillbaka och den är
intimt förbunden med den tyska imperialismens uppkomst och utveckling.
Redan på 1890-talet, då de stora tyska koncernerna bildades, uppstod
tanken på ett Europas Förenta Stater. Skälet var att dessa
monopolföretag hade blivit så stora att deras behov av råvaror,
marknader och investeringsutrymme inte tillfredställdes inom det egna
landets gränser.

Propagandan om Europas Förenta Stater intensifierades när de tyska
krigsmaskinen 1914 rullade väster- och österut. Lenin var klar över
karaktären på en sådan sammanslutning:

"Europas Förenta Stater är möjliga som en överenskommelse mellan de
europeiska kapitalisterna … om vad? Endast om hur de gemensamt ska kväva
socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna ..."

Med Tysklands nederlag och upprättandet av Sovjetunionen dog tanken på
att med politiska och militära medel förverkliga Europas Förenta
Stater. Återstod ekonomiska medel. Redan 1925 hade det tyska
industriförbundet föreslagit upprättandet av en europeisk tullunion.
Med nazisterna fick tanken ny näring. På 40-talet publicerades i
Tyskland boken "Det nya Europa" med förord av Hitler själv. Redan 1936
hade han förklarat att "de europeiska folken utgör nu en gång för alla
en familj i denna världen" och Hitler lade här särskild vikt vid "det
ekonomiska samarbetet".

Den tyska imperialismens försök att med militära medel åter skapa en
europeisk hegemoni dog på slagfältet i Stalingrad. Efter andra
världskriget återupptogs Europatanken. I ett tal i Zürich 1947 förslog
Winston Churchill bildandet av Europas Förenta Stater, fransk-tyskt
samarbete och ett Europaråd. Men England hade förlorat sin forna
dominans och fram trädde USA som den dominerande världsmakten bland de
kapitalistiska segermakterna.

USA tar ledningen
Till skillnad från det förödda Europa hade USA en intakt
produktionsapparat som omställd till civil produktion snabbt kunde
producera ett jättelikt överskott av varor och kapital.
Industriproduktionen i USA var vid denna tid mer än dubbelt så stor som
i de västeuropeiska staterna tillsammans. USA:s kapitalister utnyttjade
naturligtvis detta. Marshallplanen blev verktyget med vilket USA
säkrade sin hegemoni över det kapitalistiska Europa.

Marshallhjälpen, som fick sitt namn efter USA:s dåvarande
utrikesminister, var förenad med villkor som gav USA kontrollen över
både handel och statsfinanser i mottagarländerna, samtidigt som de
öppnades för amerikansk kapital. Förutom ekonomiska så fanns det också
politiska orsaker bakom USA:s satsningar i Västeuropa, kommunismen
skulle stoppas.

Socialismen i Europa hade stärkts genom Sovjetunionens seger över
Tyskland på slagfältet och upprättandet av Folkdemokratierna. Hela
Europas arbetarklass hade radikaliserats. Den andra stora segermakten i
världskriget, det hungrigt imperialistiska USA var den kraft som kunde
rida spärr mot detta.

Genom USA:s spionorganisation CIA kanaliserades stora penningsummor
till särskilt den socialdemokratiska högerfalangen i alla
västeuropeiska länder. Stridbara arbetare registrerades och rensades ut
ur fackföreningarna. Konkurerande fackföreningar byggdes upp. Det kalla
kriget inleddes.

I Sverige minns vi från denna tid statminister Tage Erlanders ord: "Vi
ska göra varje fackförening till ett slagfält mot kommunismen."
Hans
efterträdare Olof Palme var en tid ordförande för det CIA-finansierade
Sveriges Förenade Studentkårer.

Bakom USA:s politiska och ekonomiska offensiv låg tanken att stärka
Västeuropa och skapa en barriär mot socialismen. Ett av villkoren
förknippade med Marshallpengarna var att mottagarländerna skulle delta
i den ekonomiska blockad som USA inledde mot Sovjetunionen. Ett led i
detta var också bildandet av försvarsalliansen NATO 1949.

Det var USA som drev fram bildandet av en gemensam europeisk marknad,
det som senare utvecklades till dagens EU, främst därför att det
utgjorde en stor avsättningsmarknad för USA:s kapitalistiska
monopolföretag. Den stockkonservative brittiske realpolitikern Winston
Churchill konstaterade sakligt att: "Ingenting annat än fruktan för
Stalin kunde ha fört idén om ett förenat Europa från fantasiernas värld
till spjutspetsen av det moderna politiska tänkandet."


Mot den röda flodvågen
Han fick medhåll i sin syn på vikten av ett förenat Europa från en
annan minst lika reaktionär politiker, Västtysklands första
förbundskansler Konrad Adenhauer, som i sina memoarer förklarade: "För
att kunna bli en fördämning mot den röda flodvågen måste Europa enas ­
Europa – inklusive ett fritt Tyskland."


Adenhauer gjorde allt för att snabbt återupprätta det ockuperade
Västtysklands auktoritet. I samtal med västmakternas överkommissarier
framhöll han att de tyska nazistiska generalerna till skillnad från
sina amerikanska, franska och brittiska kollegor faktiskt hade verklig
erfarenhet av strider mot den Röda Armén:


"Jag bad dem därför överväga om det inte skulle vara klokt att dessa
experter … togs i anspråk av de auktoritativa västallierade militära
myndigheterna"
, skrev Adenhauer, denna av västmakterna handplockade
tyske politiker 1950. Man tror knappt sina ögon!
1946, bara ett år efter krigsslutet, skapades Europarörelsen, en
internationell påtryckarorganisation med exilpolacken dr Joseph
Rettinger som drivande kraft.
 Tillsammans med Winston Churchill och Belgiens socialdemokratiska
premiärminister Spaak reste Rettinger till USA och de utverkade
hundratusentals dollar som kanaliserades från CIA till Europarörelsen
mellan åren 1949 och 1953.

Kol- och stålunionen
1948 kallade så samma Rettinger, tillsammans med Belgiens
utrikesminister Paul van Zeeland och chefen för livsmedelsmonopolet
Unilever Paul Rijkens, till en Europakongress i Haag där deltagare från
19 länder ställde sig bakom ett manifest för Europas politiska och
ekonomiska enande. Här deltog naturligtvis konservativa politiker som
Winston Churchill och Konrad Adenhauer och fransmannen Jean Monet som
1952 blev EG:s föregångare, Kol- och Stålunionens första president, men
också en ung Francois Mitterand, som senare skulle bli Frankrikes
första socialdemokratiska president.

Redan 1943 hade Jean Monnet lanserat tanken på att de västeuropeiska
länderna efter krigsslutet skulle bilda Europas Förenta stater. Konrad
Adenhauer var en tillskyndare av detta. 1950 uttalade Tysklands då
nyvalde förbundskansler följande tanke:


"Ett federalt Europa kommer att bli en tredje kraft … Tyskland har
återigen blivit en faktor som andra måste räkna med … Om vi européer
koloniserar Afrika skapar vi på samma gång en försörjare av råvaror
till Europa."

Detta var ljuv musik i de revanschistiska tyska monopolkapitalisternas
öron, men det skulle dröja ett drygt halvt sekel innan Adenhauers dröm
gick i uppfyllelse. Genom dagens EU är Tysklands kapitalister på god
väg att åter kunna skicka tyska trupper på koloniala krigsuppdrag.

Under åren kring 1950 pågick ett febrilt arbete i kalla krigets skugga
för att påskynda Västeuropeiska enhetssträvanden. USA:s motiv för att
gynna den processen var dels att genom Marshallplanen garantera sina
kapitalisters fria tillgång till marknaderna i Europa, och samtidigt
permanenta Tysklands och Europas delning som ett skydd mot socialismen.

Mot nationalstaten
Frankrikes utrikesminister, Robert Schuman, lade fram en hemlig plan
för kraftiga strukturomvandlingar, i klartext nedskärningar inom den
europeiska tunga industrin, som ledde till skapande av Kol och
stålunionen. Här grundlades det framtida EG/EU när sex länder
Frankrike, Västtyskland, Belgien, Holland, Luxemburg och Italien skrev
på avtalet 1952.

Enligt Schuman-planen skulle Storbritannien delta, men den konservativa
brittiska regeringen vågade inte utmana arbetarklassen och vägrade
därför att lämna ifrån sig bestämmanderätten över gruv- och
stålindustrin. Det skulle dröja tre årtionden innan en annan
konservativ brittisk regering under Margaret Thatcher vågade ta striden
om kolgruvorna. En strid som blev lång och hård men som tyvärr ändade i
ett bittert nederlag för gruvarbetarna, ja för hela den brittiska
arbetarklassen.

Åter till femtiotalet så var Kol och stålunionen början till ett
federalt överstatligt enande av Europa. De sex medlemsstaterna överlät
rätten att besluta i frågor rörande produktion och handel med kol och
stål till den nya organisationen. Ett verkställande organ, den höga
myndigheten inrättades. Embryot till EU-kommissionen. Dess ledamöter
var självständiga i förhållande till regeringarna och gavs full insyn i
medlemsländernas kol- och stålsektorer. Nu bildades också ett
ministerråd, en politisk "kontrollinstans" och en församling bestående
av representanter från ländernas parlament. Så grundlades redan för
femtio år sedan de maktstrukturer som styr dagens EU.

Britterna och de skandinaviska länderna ville gå en annan väg för
samarbetet i det kapitalistiska Västeuropa och förespråkade
frihandelsavtal på traditionell mellanstatlig grund, där varje nation
är suverän att fatta sina egna beslut.

Robert Schuman och hans anhang hade mycket klart för sig att Kol- och
stålunionen bara var en början på nedbrytandet av nationalstaternas
suveränitet. I ett brev till Adenhauer skrev Schuman:


"Vårt anbud är att betrakta som ett första steg mot en europeisk
förbundsstat."
De europeiska monopolkapitalisterna jublade över de
kraftigt ökande profiterna som skulle bli följden när kol- och
stålproduktionen kunde koncentreras. Naturligtvis närde de liknande
förhoppningar för all kapitalistisk verksamhet.

Nu tillkom också Bilderberg-gruppen i maj 1954, en hemlig
sammanslutning för överläggningar mellan ett 70-tal ledande
monopolkapitalister, bankirer och industrimän, samt politiker från båda
sidorna av Atlanten. USA:s främste företrädare var David Rockefeller.
Hollands prins Bernhard var värd för mötet och pengarna kom från bland
annat Unilever och CIA. Högst på dagordningen stod skapandet av EG.

Sekretessen var rigorös men USA:s tidigare Bonn-ambassadör George McGee
har senare berättat att "Romfördraget, som skapade den Gemensamma
Marknaden, tog form vid Bilderberg-mötena."

Hett kallt krig
Även på det militärpolitiska området skedde enanden. Nato bildades 1949
på USA:s initiativ som en aggressiv pakt riktad mot socialismen i
allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Ett annat skäl var
återupprättandet av en västtysk armé, ett krav från det västtyska
monopolkapitalet. Efter kriget var segrarmakterna eniga om att Tyskland
skulle avväpnas. Hitlerarmén upplöstes också och dess överlevande
soldater internerades, i många fall i åratal.

Nu kom det allt hetare kalla kriget väl till pass för de
revanschistiska västtyska kapitalister och militärer som ofta bara
bränt sina bruna skjortor och krängt på sig den nya tidens amerikanska
nylonskjortor. Redan ett år efter NATO:s bildande föreslog USA:s
utrikesminister Dean Acheson att västtyska divisioner skulle bildas och
ingå i NATO.

Förslaget förebådade vad som komma skulle, se på Tysklands roll i
1990-talets konflikter på Balkan och i den framväxande EU-armén. Men
tanken var för tidigt väckt. Med Hitlertysklands anfallskrig i färskt
minne tvekade de flesta NATO-länderna men tänkte ändå böja sig för USA.
Frankrike sade nej och förslaget föll.

Militärt samarbete
Men de självständiga fransmännen ville också balansera den nya
kapitalistiska supermakten USA och fram växte ett militärsamarbete som
1954 ledde till skapandet av VEU, Västeuropeiska unionen. Denna
försvarsallians knöts tätt till NATO och de banden finns ju fortfarande
kvar nu när VEU håller på att avvecklas till förmån för den nya
EU-armén. Intressant är att VEU från början gavs en federal karaktär
med politiska institutioner av samma karaktär som Ekonomiska
Gemenskapens. I och med VEU så upptogs Västtyskland fullt ut i NATO.

Romfördraget, skapandet av EG eller EEC som det hette på den tiden,
blev nästa steg. Det trädde i kraft 1958 och en central person vid
utarbetandet av fördraget var Paul-Henri Spaak, Belgisk
utrikesminister, socialdemokrat och en av drivkrafterna inom den
kapitalistiska Bilderberg-gruppen.

Aldrig tidigare hade suveräna stater gått samman i ett så omfattande
samarbete. Romfördraget ställde upp mål som kräver att ett stort antal
nationella lagar ersätts av gemensam lagstiftning.

Syftet med EG var att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet
över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer.
Organisationen byggdes efter förebild från Kol- och Stålunionen. Och nu
utformades den odemokratiska beslutsordning som institutionaliserats i
dagens EU.

Besluten skulle fattas av ministerrådet. Från början krävdes
enhällighet, men redan nu beslöts om en framtida successiv övergång
till majoritetsbeslut. Komissionen skulle vara fri från varje nationell
bindning, parlamentet var inte direktvalt utan bestod de första tjugo
åren av utvalda ledamöter från de nationella parlamenten.
Överstatligheten betonades genom domstolen som fick makt att utveckla
en egen rättsordning.

Federal strävan
De uttalade politiska målen var ännu vaga, "att lägga grunden till en
fastare sammanslutning mellan de europeiska folken"
. Däremot betonades
det ekonomiska samarbetet: att liberalisera handeln och skapa en
tullunion, att införa en gemensam jordbrukspolitik att samordna den
ekonomiska politiken och avskaffa alla hinder för den fria rörligheten
för kapital, tjänster, varor och arbetskraft.

Och redan från början fanns den strävan till federalism, till en
politisk union, som hela tiden varit drivkraften i de kapitalistiska
enhetssträvanden i Europa sedan 1890-talet.
Det var en tysk som formulerade saken, kommissionens förste ordförande
Walter Hallstein. Han lanserande en doktrin enligt vilken EG skulle
utvecklas som en trestegsraket: först tullunion, sedan ekonomisk union
och sist en politisk union.

Lars Rothelius
Proletären 32, 2002