Åland kan stoppa finska Lissabonplaner

Åland har sedan 1921 självstyrelse enligt ett fördrag som förhandlades fram av Nationernas förbund, FN:s föregångare. Åland, med 27.000 invånare, utgör ett autonomt, demilitariserat svenskspråkig landskap i republiken Finland med ett eget parlament: lagtinget.

När Finland blev medlem i EU 1995 fick Åland ett särskilt tilläggsprotokoll till Finlands medlemskapsavtal. Enligt detta så kallade Ålandsprotokoll omfattas Åland av EU:s fördragsregler med vissa undantag. Åland har rätt att avgöra om en person utan så kallad hembygdsrätt ska få äga fast egendom på Åland och om icke-åländska företag ska få rätt att utöva verksamhet i landskapet. I protokollet utesluts dessutom Åland ur EU:s beskattningsområde och betraktas enligt EU:s skatteregler som tredje land. Detta undantag gör det möjligt för den åländska färjetrafiken att bedriva taxfreeförsäljning.

Trots detta är stämningen på Åland ganska fientlig mot EU-systemets centralism och byråkrati. Inte minst EU:s snusförbud har skapat irritation.

Böter
När Sverige och Finland gick med i EU 1995 fick Sverige ett undantag från förbudet mot snusförsäljning i EU. Snus och annan tobak som används i munnen är förbjuden i EU. Till skillnad från Sverige förhandlade Finland inte till sig något undantag från förbudet.

Förra hösten hotade EU-kommissionen med böter eftersom snus fortfarande såldes på ålands-färjorna. EU-domstolen slog redan året innan fast att det är förbjudet. EU-kommissionen begärde att EU-domstolen skulle döma ut böter på över 2 miljoner euro och, om inte Åland rättade sig innan domen, ett dagligt vite på närmare 20.000 euro per dag.

Ställda inför detta hot stadfäste även Åland det tidigare finska snusförbudet. Detta drabbade den åländska rederinäringen hårt. Snusförbudet har lett till utflaggning och snedvrider, enligt den åländska landskapsregeringen, konkurrensen.

Åland har ingen egen representant i EU-parlamentet och kan inte självt tala för sin sak i EU-organen. Detta görs av Finland trots att många frågor är superviktiga för Åland men av ringa betydelse för Finland.

För att Åland ska ge klartecken för Lissabonfördraget kräver landskapsregeringen i Mariehamn bland annat talerätt i EU för sina angelägenheter och en plats i EU-parlamentet vikt för Åland.

Ministern med ansvar för Åland, Astrid Thors, besökte ön den 11 augusti, men kunde bara erbjuda några goda nyheter när det gäller ett av kraven – Åland kommer att få någon form av talerätt inom EU.

Hon gjorde inga eftergifter när det gäller Ålands krav om en plats i EU-parlamentet eller deltagande i ministerrådets arbete (där medlemsstaterna är representerade) eller en roll i att kontrollera den så kallade subsidiaritetsprincipen inom EU (principen betyder i svensk översättning att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt).

Men Astrid Thors lovade att ett särskilt ”Ålandsdokument” ska utarbetas för att lösa frågan. Hon beskrev dokumentet som ”historiskt” och sade att det kommer att förbinda den finska regeringen att ”lyssna till Ålands åsikter”.

Det åländska lagtinget med sina 30 ledamöter måste ha kvalificerad majoritet för att säga ja till Lissabonfördraget. Om lagtinget säger nej till Lissabonfördraget, kan republiken Finland inte ratificera det.

Det kan sluta med att Åland kräver folkomröstning om Lissabonfördraget för att godkänna en ratificering. Eller att Åland anordnar en egen, separat folkomröstning.

Folkomröstning?
Inför Finlands medlemskap i EU utnyttjade Åland sin rätt att hålla en separat omröstning, trots att man tillsammans med Finland tidigare röstat ”ja”. Åland röstade åter ”ja” den 20 november 1994.

Det är minst sagt osäkert om en åländsk folkomröstning om Lissabonfördraget skulle ge samma resultat.

Om Åland säger nej till Lissabonfördraget kan Finland försöka förmå övriga medlemsländer att i stället utesluta Åland ur EU.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären 34, 2008