50 år av USA-stött europasamarbete

Dagen innan EU:s födelsedag publicerade Svenska Dagbladet en
debattartikel av EU-kommissionären Margot Wallström där hon bland annat
påstår följande: ”För Jean Monnet och Robert Schuman som hade upplevt
världskrigets fasor var den europeiska integrationen ett sätt att
förhindra ett nytt krig.”



EU startade alltså som ett freds-projekt, enligt Margot Wallström. Det
är också den allmänt vedertagna historieskrivningen. Syftet var att
försona de gamla ärkefienderna Tyskland och Frankrike.



Andra historieskrivare menar att det som idag är EU drevs fram mindre
av en tanke om att förena arvfienderna Tyskland och Frankrike, och mer
av hänsyn till amerikanska intressen om en öppen exportmarknad i Europa.



Som ett resultat av andra världskriget framträdde USA som den
dominerande stormakten. Europa låg i grus och aska. Tyskland var
militärt tillintetgjort och satt under förmyndare. Storbritannien och
Frankrike fortfor att göra anspråk på stormaktsställning, men i
verkligheten kunde dessa stater med hänsyn till resurser och politisk
makt i det följande inte jämföras med USA (och Sovjetunionen).
Samtidigt började Europas kolonialvälde falla sönder.



Till skillnad från det sargade Europa hade USA undgått
krigshärjningarna, produktionsapparaten var intakt och man satt inne
med ett jättelikt överskott av både varor och kapital. USA var världens
största ekonomi med total dominans över världshandeln.



USA:s herravälde

USA:s makthavare var inte sena att utnyttja sin maktställning. En rad
åtgärder vidtogs för att säkra hegemoni (herravälde) i västra Europa.
Utrikesminister George Marshall förklarade:



”Det är fåfängt att tro att ett Europa lämnat åt sina egna
ansträngningar i dessa svåra återuppbyggnadsproblem skulle fortfara att
vara öppet för amerikansk affärsverksamhet på samma sätt som vi vant
oss vid sedan gammalt.”



Via den så kallade Marshallplanen pumpades tusentals miljoner dollar
över Atlanten. Till Marshallhjälpen var knutna villkor som gav USA
kontrollen över både handel och statsfinanser i mottagarländerna, och
samtidigt öppnade dem för varor och investeringar från de stora
USA-bolagen.



Det fanns även politiska orsaker bakom USA:s intresse av ett
åter-uppbygge och förenande av västra Europa; att skapa en buffert mot
östra Europa och Sovjetunionen.



”Ingenting annat än fruktan för Stalin kunde ha fört idén om ett
förenat Europa från fantasiernas värld till spjutspetsen av det moderna
politiska tänkandet”, konstaterade Winston Churchill.



I villkoren för Marshallhjälpen ingick en förbindelse att vederbörande
land skulle iaktta den ekonomiska blockad som USA samtidigt inledde mot
Sovjetunionen.



”För att kunna bli en fördämning mot den röda flodvågen”, skrev Konrad
Adenauer, som från 1949 till 1963 styrde Västtyskland som
förbundskansler, i sina memoarer, ”måste Europa enas – Europa inklusive
ett fritt Tyskland.” Adenauer framhöll i samtal med västmakternas
överkommissarier att de tyska generalerna till skillnad från sina
amerikanska, franska och engelska kollegor hade verklig erfarenhet av
att kämpa mot ryssarna: ”Jag bad dem därför överväga om det inte skulle
vara klokt att dessa experter [...] togs i anspråk av de auktoritativa
västallierade militära myndigheterna.”



Konrad Adenauer, belgaren Paul-Henri Spaak, fransmannen Jean Monnet och
andra europeiska toppolitiker lät under 1950-talet den amerikanska
underrättelsetjänsten CIA betala för deras propaganda för Europatanken.
Det dokumenteras i engelska och amerikanska arkiv.



Europarörelsen

Den gången, sommaren 1948, gick Churchill, som då var oppositionsledare
i det brittiska underhuset, till amerikanerna för att få pengar till
Europarörelsen. Europarörelsen hade just startats som en internationell
partipolitiskt obunden rörelse för samtliga Europaorganisationer för
att agitera för Europas Förenta Stater.



På order av den blivande CIA-chefen Allan Dulles skapades ett organ för
dolt stöd och finansiering av det Amerikanska utskottet för ett Förenat
Europa. Detta utskott organiserade och finansierade förbundskansler
Adenauers propagandaframträdanden för den europeiska enheten i New York
1953, finansierade hundratals Pro-Europa-insatser i Europa, och räddade
två gånger Europarörelsen, där Adenauer var hederspresident, från
konkurs.



Enligt den brittiske politologen Richard Aldrich, kostade
Europaengagemanget CIA mellan tre och fyra miljoner dollar, vilket var
mer än hälften av de pengar organisationen förfogade över.



Bilderberggruppen bildas

Vid femtiotalets början var Storbritannien, enligt egen uppfattning,
världens tredje stormakt efter USA och Sovjetunionen. Brittisk ekonomi,
industri och levnadsstandard låg före Västeuropas, och Storbritannien
ansåg sig ha föga att vinna på samgående med länder som hade svag
ekonomi och befarades lida av politisk instabilitet. Den naturliga
slutsatsen var att det brittiska samväldet och samspelet med USA var de
stora uppgifterna. Någon kontinental inblandning i Storbritanniens
affärer var otänkbar.



Kring årsskiftet 1955-56 trädde samtidigt en ny faktor mer påfallande
in i bilden: USA:s stöd för de västeuropeiska planerna, framfört i
strid med den brittiska hållningen. Fortsatt europeisk integration hade
varit en av Washingtons förutsättningar för Marshallhjälpen.



På Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland hade i maj 1954 den så
kallade Bilderberggruppen bildats, en hemlig sammanslutning för
överläggningar mellan ett 70-tal ledande europeiska och amerikanska
politiker, industriledare, bankchefer, högre statstjänstemän,
fackföreningsledare och vetenskapsmän. Prins Bernhard var värd för
mötet. Pengar kom från Unilever och CIA. Hemlighetsmakeriet var
rigoröst. Skapandet av EEG stod högst på dagordningen.



Europeisk marknad

George McGee, tidigare ambassadör för USA i Bonn har bekräftat att
”Romfördraget, som skapade den Gemensamma marknaden, tog form vid
Bilderbergmötena”. Vid gruppens möte i Garmisch 1955 ”erkändes allmänt
att vi har ett gemensamt ansvar för att snarast uppnå det största
möjliga integration, med början i en gemensam europeisk marknad”.



I april 1956 överlämnade Spaakkommittén (Paul-Henri Spaak var en av
drivkrafterna bakom Bilderberggruppen) sin rapport, varpå de sex
regeringarna vid en konferens i Venedig i maj antog innehållet som
utgångspunkt för förhandlingar om utarbetande av fördrag om europeiska
gemenskaper för ekonomi och atomenergi; på inte så få håll ansågs det
senare fördraget på grund av kärnkraftens potentiella betydelse vara av
lika stor, kanske större, vikt än det förra.



Resultatet blev fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG,
och fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen, Euratom.
Storbritannien erbjöds återigen att medverka, men tackade nej.



De båda fördragen undertecknades av EKSG-länderna (EKSG, Europeiska
kol- och stålunionen) i Rom den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1
januari 1958.



USA ville ha fri tillgång för sina varor och sitt kapital till
marknaderna och permanenta Tysklands och Europas delning. Det var
uträkningen bakom Marshallplanen och USA:s understöd till de
västeuropeiska enhetssträvandena.



USA:s investeringar i Västeuropa ökade också mycket kraftigt. Vid
mitten av sextiotalet kontrollerade amerikanska multinationella bolag
till exempel 50 procent av Västtysklands oljeindustri, 90 procent av
Frankrikes dataindustri och 30 procent av bilindustrin i hela
Västeuropa.



”En tredje kraft”

Även militärt var USA starkare än något annat land. 1949 bildades
Atlantpakten, som ledde fram till skapandet av Nato (North Atlantic
Treaty Organization), Atlantpaktens militära organisation. Antalet
medlemsländer var tolv, däribland USA och Kanada. Genom bildandet av
Nato inordnades de västeuropeiska staternas försvarspolitik med USA:s.
Hundratusentals soldater och otaliga militärbaser skulle skydda USA:s
intressen.



Den politiska idén om europeisk integration som fredsgaranti är sakligt sett tvivelaktig.



Många menade att de forna europeiska stormakterna var och en för sig
var för små för att på egen hand kunna tillvarata sina intressen och
kunna göra sig gällande i den nya världssituation som höll på att växa
fram. Genom samgående skulle Europa kunna bli starkt nog att vara en
självständig kraft, jämbördig med och balanserande USA.



1950 uttalade den tyske förbundskanslern Adenauer: ”Ett federalt Europa
kommer att bli en tredje kraft [...] Tyskland har återigen blivit en
faktor som andra måste räkna med [...] Om vi européer kolonialiserar
Afrika skapar vi på samma gång en försörjare av råvaror till Europa.”



När Frankrike och Storbritannien 1957 efter hårda amerikanska
påtryckningar tvingades retirera från Suez sade Konrad Adenauer till
den franske utrikesministern Christian Pineau att den enda möjligheten
för Europa att kunna stå emot USA är att enas: ”Europa kan bli er
hämnd”.



Mot Sovjetunionen

Förutsättningarna för europeisk integration var resultatet av andra
världskriget och de gemensamma utmaningar som uppstod i skuggan av
kalla kriget. Europeiska länder var inte längre första rangens
stormakter. I denna nya situation blev gammal rivalitet överskuggad av
ett gemensamt öde. Länder som Frankrike, Västtyskland och Italien hade
tvärtom mer att hämta i samarbete under en gemensam beskyddare – USA –
och gentemot en gemensam fiende – Sovjetunionen.



Därför är det rimligt att hävda att det är freden som kan förklara integrationen i Europa, och inte tvärtom.



GÖSTA TORSTENSSON

Proletären 13, 2007