EU – ett transatlantiskt projekt

Publicerad 8 januari 2015
Toppmötet mellan EU och USA  i mars 2014. USA:s Barack Obama syns tillsammans med EU:s dåvarande topprepresentanter, José Manuel Barroso (tv) och Herman van Rompuy.
Toppmötet mellan EU och USA i mars 2014. USA:s Barack Obama syns tillsammans med EU:s dåvarande topprepresentanter, José Manuel Barroso (tv) och Herman van Rompuy.

Det är en liten mäktig storföretagsvänlig transatlantisk ultraelit som driver på och tjänar på den ohämmade globaliseringen.

Vid årsskiftet var det 20 år sedan Sverige blev medlem i EU. Inför folkomröstningen i november 1994 hade den svenske chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel och svenska EU-vurmande politiker vikit ner sig inför EU:s chefsförhandlare Hans van den Broeks krav att Sverige utan permanenta undantag måste acceptera EU:s fullständiga regelverk.

Det innefattade Maastrichtfördraget, unionens lagar och förordningar samt dessutom de mål och målsättningar som EU fastställt för kommande år till exempel införandet av euron och att EU skall ha en gemensam utrikes-och säkerhetspolitik.

Därmed lämnades fält fritt för en amerikanisering av svensk ekonomi och samhälle, som genom åren lett till intensifierad avreglering av arbetsrätt och kollektivavtal, välfärdssystem, skatte- och penningpolitik, media- och IT-politik, regionalpolitik, gränskontroll mm som lett till en banalisering och urgröpning av demokrati och folkstyre.

Någon skrev att med Maastrichtfördraget fick de transatlantiska storföretagen fri tillgång till EU-ländernas nationella marknader och socialdemokratins och fackföreningsrörelsens ledningar erbjöds och accepterade illusionen om EU:s sociala dimension.

I början av 2000-talet kallades den amerikaniserade avregleringspolitiken TABD (Trans-Atlantic Business Dialogue). Idag heter den TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Talet om en obegränsad frihandel används av den transatlantiska eliten som en murbräcka att få kontroll över och till och med förgöra nationella demokratier.

Amerikaniseringspolitikens kärna är att minska volymen på den offentliga sektorn för att kunna montera ned välfärdsmodellerna i Sverige och övriga Europa. De välfärdsmodeller som min föräldrageneration varit med om att bygga upp i kamp mot storföretagen de tre första årtiondena efter andra världskriget.

Man har kommit långt med detta. Veckan efter valet 2010 var jag inbjuden till en EU-sponsrad konferens i Bryssel för att utröna hur det i Lissabonfördraget inskriva uttrycket ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” har tolkats i medlemsländerna. Ingenstans i det nyliberala Lissabonfördraget används uttrycket offentlig tjänst.

Budskapet från EU-jurister från universitet, EU-domstol och kommissionen var tydligt. I princip allt offentligt skall betraktas som ett ekonomiskt intresse och kommer, om det inte redan är gjort, förr eller senare att upphandlas och drivas av privata företag.

Det sades att i princip endast polis och militär, samhällets våldsapparat, inte var ett ekonomiskt intresse.

Avregleringspolitiken har lett till kraftigt ökade inkomstskillnader i Sverige, EU och USA. Samhällena håller på att glida isär.

Det är framförallt en liten mäktig storföretagsvänlig transatlantisk ultraelit som driver på och tjänar på den ohämmade globaliseringen.

Denna elit träffas varje år sedan 1954 inom ramen för den transatlantiska och informella Bilderbergsgruppen för att samordna sina intressen. Gruppen består av ett hundratal storföretagsledare, bankirer, EU-politiker, nationella politiker och inbäddade journalister.

Drivande personer under åren har varit finansmannen David Rockefeller, krigsförbrytaren Henry Kissinger, tidigare EU-kommissionärer som Etienne Davignon, Mario Monti, Peter Sutherland, den senare idag ordförande i Goldman Sachs.

Som motto för gruppen förklarade Rockefeller 1991 att ”övernationell suveränitet av en intellektuell elit och globala bankirer är helt säkert att föredra framför det nationella självbestämmande som utövats under århundraden”.

Representanter för Wallenbergarna har varit engagerade från starten och från år 2006 har vår amerikanske bandhund Carl Bildt periodvis tillhört den inre kärnan. Efter att Fredrik Reinfeldt deltagit samma år som han valdes till statsminister 2006 beskrev han gruppen som en ”högnivåsamtalsgrupp som diskuterar världslägesfrågor”.

Efter att den hemlighetsfulla gruppen har blivit alltmer uppmärksammad under senare år har Bilderberggruppen nu en egen officiell hemsida: www.bilderbergmeetings.org

Bland diskussionsämnena på mötet i Köpenhamn juni 2014 kan man läsa:

Vem skall betala för demografin? (dvs massinvandringen); Existerar integritet, privatliv och relationen mellan underrättelsetjänster (NSA, post-Snowden och post-Assange era); Stora övergångar inom teknologi och arbete (avindustralisering och s.k. ”gröna jobb”); Demokratins framtid och medelklassen i fångenskap; Kina, den nya politiska arkitekturen i Mellersta Östern, Ukraina; Vad kommer härnäst i Europa (efter EU-valet)?

I Köpenhamnmötet deltog svenskarna Carl Bildt, Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, Saabs vd Håkan Buskhe, Marcus och Jacob Wallenberg samt SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl (!).

På mötet i Hertfordshire 2013 deltog Carl Bildt och Anders Borg från dåvarande regeringen, Investors vd Börje Ekholm, Jacob Wallenberg samt dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (!). Man kan utgå ifrån att Stefan Löfven 2013 fick lära sig inom vilka ramar han skulle kunna föra en regeringspolitik i Sverige.

EU är kraftigt insyltad i Bilderberggruppen, som enligt vissa skapades av CIA i början på 1950-talet, och som varit en av de viktigaste informella konstruktörerna av Europeiska unionen. Bilderbergruppen visar på det intima samarbetet mellan den europeiska och US-amerikanska ekonomiska och politiska eliten.

Vad som man informellt kommer överens om på Bilderberggruppens möte blir sedan praktisk politik i G8, G20, EU, WTO, IMF, Världsbanken etc.

Det är ett hot mot demokratin och en skam att svenska folkvalda politiker deltar i denna klubb utan att rapportera till väljarna vad som avhandlas.

Som EU-motståndare gäller det att kunna kombinera kravet på nationell suveränitet med internationell solidaritet.

Till skillnad från EU-eliten som i praktiken är reaktionära internationalister som går i USA:s ledband, bland annat i den ansiktslösa Bilderberggruppen.

Jan-Erik Gustafsson

Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU