Chilenare mot privatiserad utbildning

Inför resan till Latinamerika läste jag en notis i en svensk tidning om att Chile ska förbjuda vinstdrivande skolor. Samtidigt hörde jag att det var stora elev- och lärardemonstrationer där, varför? Det ville jag ta reda på då jag som yrkeslärare i Sverige, är orolig över utvecklingen av den svenska skolan, med privatisering, vinster och segregation. Hur ser det ut i ett land som Chile?

Idag finns det bara två länder som tillåter offentligt finansierade privata skolor att ta ut vinster. Det är Sverige och Chile. Vi reser runt några veckor i Chile och passar på att prata med elever och lärare för att få en bild av hur skolorna fungerar. Segregationen är mycket tydlig. Det finns tre olika sorters skolor att välja mellan, beroende på hur mycket pengar din familj har.

Nära staden Temuco är vi inbjudna till en liten grundskola i mapuchebyn Rewe Kimün, ute på landsbygden. Mapucherna är södra Chiles ursprungsbefolkning och mycket marginaliserade. Vi hämtas upp av Arturo Catalán i Lautaro och tar en taxi ut till skolan. Kollektivtrafik finns inte här och vägarna är små och grusade.

Vi blir väl mottagna av rektorn Juan Alberto Sanhueze Escobar. Han förklarar att på skolan som är kommunal och gratis, får nästan alla de 70 eleverna extra ekonomiskt stöd på grund av socioekonomisk utsatthet. Det täcker kostnaden av skolmaterial och skoluniformer.

I år har de kunnat göra en liten skolresa och nu finns det även skolskjuts för eleverna som bor långt från skolan. Mapucherna har ett eget språk, det får de undervisning i upp till femte klass. Därefter finns inget undervisningsmaterial.

Vi besöker de fem klasserna varav tre är i hopslagna årskurser. Eleverna är först lite blyga men sen kommer frågorna om Sverige och vi frågar dem om deras framtidsplaner. För att kunna fortsätta på gymnasiet måste de flytta och gå på internatskola i Lautaro, eftersom kollektivtrafik saknas. Det är inte långt, kanske tjugo kilometer? I Rewe Kimün finns få jobb främst familjejordbruk och byns marker räcker inte till alla.

Många elever, både killar och tjejer vill bli militärer eller poliser. Det är ”trygga” jobb med olika inriktningar att välja mellan, förklarar Arturo. Några tjejer vill studera till läkare eller lärare.

En av fröknarna förklarar att de flesta kommer att flytta norrut för att få arbete och att många hamnar inom jordbruket. Få fortsätter med högre studier, det är dyrt.

Då Arturo Catalán berättar om sina döttrar som gått på skolan tidigare och idag studerar på universitet i Santiago, ekonomi och astronomi, undrar läraren hur han finansierar det? De får ett extra stipendium för att Arturo torterades och satt i fängelse under diktaturen. Sedan har han dragit åt svångremmen, säger han och skrattar.

I La Serena längre norrut, träffar vi mellanstadieläraren Maria Paz Cerda Caneino. Hon är frustrerad över situationen i skolan. Hon arbetar på en privatskola, som finansieras av kommunen och skolavgifter.

Hennes arbetstid med elever är 39 timmar i veckan. Då arbetsveckan i Chile är 48 timmar, blir det nio timmar att planera lektioner på, vilket hon gör hemma. Hennes lön har inte höjts mycket under alla år hon varit lärare, trots fem års utbildning.

I maj-juni strejkade lärarna för bättre villkor, färre elevtimmar, bättre löneutveckling och förbud mot vinstdrivande skolor.

– Utbildning ska inte vara affärsverksamhet, anser Maria Paz Cerda Caneino. Ägarna tänker bara på vinster, inte på skolans elever eller lärare. Regeringen har lovat en skolreform men ingen är nöjd med det förslag som kommit.

Maria Paz Cerda Caneino har aldrig varit med i facket.

– Du är inte med i facket på en privat skola, makten från diktaturen finns kvar och man vet inte var gränserna går.

Hon riktar en uppmaning till de svenska lärarna:

– Kämpa för en gemensam skola och mot segregering. Det är viktigt att få lära känna olika verkligheter. Detta är det fina med en statlig gemensam skola.

I Santiago arbetar lärarna Ximena Oullana och Ema Varela på en kommunal gymnasie-skola. Där går elever från hela staden, för skolan har ett gott rykte trots att den är offentlig. På kommunala skolor får lärarna inte organisera sig fackligt. Ema Varela berättar att hon var facklig ledare på en privatskola tidigare, då hon plötsligt avskedades, samtidigt med ett trettiotal andra fackliga representanter inom samma skolkoncern.

– Under strejken började vi prata pedagogik med varandra, berättar Ema Varela entusiastiskt, det har vi aldrig tid till annars.

Ximena Oullana förklarar att hennes undervisningstid är 43 timmar. Hon har knappt tid att planera. Ett av flera viktiga krav är 50 procent lektioner och 50 procent planeringstid. Vid flera protestaktioner under strejken i maj-juni, möttes lärarna av kravallpolis. Ema Varela understryker att det var eleverna som väckte lärarna.

– Det trodde jag inte om mina elever. Att de skulle kunna organisera sig för krav som inte bara berörde dem själva. Gymnasieeleverna började med en strejk för fritidskort på kollektivtrafiken. De utökade sen kraven till gratis, likvärdig skola för alla! En liten gnista kan tända en stor brand, det är en av de viktigaste lärdomarna, säger Ema Varela.

– Nu får vi en skolreform, men ingen vet ännu hur den kommer att se ut?

Under strejken byggde lärarna upp ett nätverk runt skolan, grannar, ett museum och alla andra verksamheter i närområdet inför framtida kamper.

Strejkande studenter träffar vi på Universitetet i Santiago, USACH. Vi har sett att de strejkar, så vi går dit den elfte september. Den dagen hålls minnesmanifestationer runt om i Chile, för att hedra offren från militärkuppen 1973 och diktaturtiden därefter. Fortfarande är många försvunna.

Monedapalatset med president Allende och USACH var de byggnader som bombades den dagen. USACH ansågs vara ett ”rött” fäste. Rektorn som var kommunist, anklagades för att gömma vapen och förbereda motstånd. ”De enda vapen som finns här är böcker och pennor”, svarade han samtidigt som bomberna fälldes.

Vi kommer mitt i en minnesceremoni med tal och sång. Den avslutas med att studenter från olika politiska grupper, ropar slagord. Vi går till ungkommunisterna för att höra mer om strejken. Först följer vi dem runt på universitetsområdet för att hedra alla offren. Victor Jara jobbade här och har ett eget minnesmärke.

Vi passerar administrationsbyggnaden som är täckt av banderoller. Den är ockuperad sedan en månad, för rektorn som satt där, är en av orsakerna till strejken. Studenterna vill ha demokrati och möjlighet att förbättra sitt universitet. Rektorn sitter som en diktator, vald på tolv år av ett gäng gamla lärare från Pinochettiden. Många av de övriga universitetslärarna har osäkra anställningar med timmar på olika universitet.

– Vi kräver en gratis och bra utbildning för alla och rätt att påverka USACH. Att kämpa för demokrati är ett sätt att lära sig demokrati och det är viktigt för hela samhället. Strejken blir en förberedelse för livet utanför universitetet, förklarar de två ungkommunisterna, Marianela Catalán Cuellar och Camila Huerta Rodrigez.

– Idag finns det privata universitet som tar in alla elever som betalar. Man kan få lån att betala tillbaka på 15 år. De affärsdrivna privata universiteten är dyra, men har billig undervisning för att ta ut stora vinster. Många utbildningar är så dåliga att studenterna inte kan få jobb inom sitt yrke då de tagit sin examen. Elever med stora lån kan inte betala dessa om de inte får bra betalda jobb. Det blir ekonomisk katastrof för de enskilda – men universiteten gör pengar, förklarar Camila Huerta Rodrigez.

De universitetsstudenter som leder strejker idag har varit med om elevprotester i många år och de har lärt sig en hel del. Tre studentledare sitter idag i parlamentet, varav två är kommunister. Hela samhället talar idag om skolreformen som ska komma. Regeringen har sagt att vinstuttag ska förbjudas och att segregeringen ska minskas. Elever och lärare kommer att fortsätta kämpa tills förbättringar kommer.

Frågan är hur långt regeringen vill och vågar utmana kapitalisterna och den gamla makten?

Marie Lundberg

Santiago, Chile