Hoppa till huvudinnehåll
Av

Bränn inte ut dig, organisera!

Hopplöshetens ideologi är kapitalismens och den härskande klassens starkaste skydd. Men om tanken på ett annat samhälle är drivkraften kan människors organisering ute på arbetsplatserna bli motorn till förändring.


I ett debattinlägg i Kommunalarbetaren (17/11) skriver undersköterskan Ingeborg Svensson om den outhärdliga situationen inom hemtjänsten.

Hur stressen sliter sönder arbetarna. Hur utbrändhet och underbemanning tillhör vardagen. Och hur människovärdet ständigt får stryka på foten för marknadsvärdet när arbetsplatsen betraktas som ett affärsområde och kravet på kostnadseffektivitet har upphöjts till lag.

Ingeborg Svensson sätter fingret på det som försvinner i den skendebatt som omger frågan om vinster i välfärden. Det är inte vinsterna som är huvudproblemet, utan den kapitalistiska marknadslogik som införts i hela välfärdssektorn, såväl offentlig som privat.

En logik som förvandlar chefer till verkställare av den nyliberala nedskärningspolitiken. En politik som splittrar upp verksamheter i sina beståndsdelar, där varje del sätts under ständiga sparkrav.

Med en sådan logik blir det nära på nödvändigt att låta verksamheten köras med underbemanning och pussla med deltidsanställda och timvikarier. Allt för att få budgeten att gå ihop.

Självklart ska folkets skattepengar gå till verksamheten och inte hamna i skatteparadis. Men för att förbättra välfärdsarbetarnas situation krävs att kapitalismen kastas ut ur välfärden. Det är behoven som ska styra, inte budget. Det som politiker och nationalekonomer skrytsamt kallar goda finanser betalas i andra ändan av utbrändhet, deltidsarbete och låga löner för välfärdsarbetarna.

Det är en kapitalistisk politik byggd på klass- och kvinnoförakt. Vinnarna är överklassen. Under de årtionden som välfärden levt på svältkur har pengar ständigt flyttats från gemensam välfärd till privata förmögenheter.

Det är omöjligt att angripa välfärdsarbetarnas situation utan att samtidigt angripa fördelningen av samhällets resurser. En avgörande del i en sådan omfördelning är en sänkning av arbetstiden.

Införandet av sex timmars arbetsdag med heltidslön är positivt för både de som idag arbetar heltid och deltid. Sextimmarsdagen minskar stressen och utslitningen för de som idag har arbete och ger möjlighet till jobb och försörjning åt de hundratusentals människor som idag förvägras arbete.

En arbetstidsförkortning ökar möjligheten för både kvinnor och män att hinna med barn, familj, engagemang utanför familjen och egen utveckling. Inte minst innebär en sänkning av arbetstiden en enorm och välbehövlig överföring av samhällets resurser från de få till de många, från vinster till löner.

Ingeborg Svensson, liksom ett växande antal av välfärdens arbetare, pekar just på sex timmars arbetsdag med heltidslön som lösningen för välfärdens arbetare. Men hon skriver att en arbetstidsförkortning ”känns allt mer som en utopi”. Bra, säger vi! Arbetarklassen behöver utopier, behöver drömmar om hur ett annat samhälle kan se ut.

Vi lever i en hopplös tid. En tid när alla tankar på en framtid annorlunda än den krassa pengakult vi lever i idag utmålas som hopplöst drömmeri.

För många människor verkar det enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång. Hopplöshetens ideologi är det starkaste skyddet för det kapitalistiska systemet och den härskande klass som vill förminska oss som människor, reducera oss till kostnadseffektiv arbetskraft och lydiga konsumenter.

Det är hög tid att återerövra framtiden. Det är dags att våga drömma. Den ryske revolutionären Lenin skrev en gång att ”Om människan helt saknade förmågan att drömma, om hon inte då och då kunde nå utöver det närvarande och i sin fantasi se en färdig bild av det verk hon just påbörjat, då skulle det vara omöjligt att förstå varför hon skulle ta itu med ett så hårt och jättelikt arbete.”

Men man behöver inte vara rysk revolutionär för att tänka i dessa banor. Det räcker att vara svensk socialdemokrat, i varje fall innan detta parti helt och fullt blev gråa förvaltare av nyliberalismen. Som Olof Palme 1975 när han påpekade att ”vi kommer alldeles snett om vi enbart betraktar 6-timmarsdagen som en vanlig arbetstidsfråga, då man så småningom kan knapra sig ner till sex timmar. Drivkraften är kravet på ett annat samhälle.”

Genom drömmen om en bättre värld finner vi styrkan i den dagliga kampen. Huvudsaken är just att det leder till en praktik. I drömmarnas värld kan vi aldrig förändra det bestående. De enda som räds drömmen om en bättre framtid är de som är hopplöst förlorade i myrsloksperspektivet och som köpt att så som det ser ut nu kommer det alltid att förbli.

Om tanken på ett annat sätt att organisera samhället är drivkraften, så är människors organisering ute på arbetsplatserna motorn till förändring.

Det är utifrån denna insikt som Kommunistiska Partiet i Göteborg har initierat en namninsamling ute på arbetsplatserna för kravet på sex timmars arbetsdag. I Varberg har fackförbundet Kommunal på
kommunisternas initiativ dragit i gång en liknande namninsamling.

Politisk förändring börjar när människor kommer samman i sin vardag. När enskilda går samman blir laget starkare. Men också tvärtom. Genom laget blir jaget starkare. Känslan av att stå tillsammans med
sina arbetskamrater och kämpa för något man tror på istället för känslan av att stå ensam inför en hopplös verklighet är den bästa boten mot utbrändhet.

Till Ingeborg Svensson och alla andra arbetare är uppmaningen: Bränn inte ut dig, organisera dig! Tillsammans kan vi både kasta ut kapitalismen ur välfärden och införa sex timmars arbetsdag.