Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Myter & fakta om pensionen

I dagarna har alla svenska arbetare med posten fått ett förföriskt färgglatt orange kuvert med ett riktigt beskt innehåll. För de allra flesta innehåller kuvertet från pensionsmyndigheten ett besked om att när arbetslivet är slut så återstår ett liv i fattigdom. Här granskar Proletären punkt för punkt hur pensionssystemet fungerar.


Pensionärerna äter oss ur boet, ojar sig politiker från alla håll och kanter. Därför måste pensionsåldern höjas, så att pensionärerna blir färre. Och det måste finnas en broms i pensionssystemet, så att pensionskostnaderna inte skenar iväg. Men alltihop är bluff. Sanningen är samhället lägger en allt mindre del av resurserna på pensionerna.

Här skall vi kort bemöta de vanligaste myterna i pensionsdebatten.

• De skenande kostnaderna
Fakta är lika talande som obestridliga. Sedan ATP-systemet infördes 1960 har de samhällsekonomiska kostnaderna för pensionssystemet legat stabilt kring 8 procent av bruttonationalprodukten BNP, trots att antalet pensionärer mer än fördubblats sedan dess. Sedan det nya pensionssystemet tog vid 1999 har kostnaderna minskat, från 8,6 procent av BNP 1995 till 7,5 procent 2011, trots att antalet ålderspensionärer 65+ ökade med 282320 personer under samma period. Denna kostnadsminskning var själva poängen med det nya systemet.

Givetvis har kostnaderna i kronor räknat ökat mellan 1995 och 2011, som alla andra kostnader, något som de ojande politikerna förfasar sig över. Men sådan räkning är falsk matematik. Samhällsekonomiska kostnader måste alltid sättas i relation till samhällsekonomin som helhet.

Samhällsekonomiska kostnader handlar om hur stor del av samhällets samlade resurser som läggs på olika ändamål. Där finns facit. Pensionskostnaderna skenar inte, de minskar.

• Den hotande åldersexplosionen
Medellivslängden ökar i Sverige, vilket borde betraktas som bra och som ett bevis på en positiv utveckling, särskilt som ökningen framförallt beror på att fler idag räddas från förtida död i hjärtinfarkt och cancer. Men när det gäller pensionen förvandlas det goda till ett fruktansvärt hot.

Åldersexplosionen kommer äta oss alla ur boet, heter det. Det är därför pensionsåldern nu skall knytas till medellivslängden, utan hänsyn till andra faktorer, som till ökad produktivitet och/eller till ett allt mer förslitande arbetsliv.

Det räcker att titta på historien för att punktera detta resonemang. Så fördubblades antalet pensionärer i Sverige mellan 1950 och 1990, utan att moder Svea för den sakens skull gick i konkurs.

Under denna period sänktes istället pensionsåldern från 67 till 65 år (1976), vilket var en välfärdsreform som hette duga. Väldigt många fler kunde lämna arbetslivet med kroppar och själar i hyggligt behåll.

Nu räknar statistikerna med en ytterligare fördubbling till 2060. Vad utfallet blir återstår att se. Så varnar forskare för att ökningen av medellivslängden i vår del av världen kommer att stanna av, framförallt på grund av ökande fetma. Men låt oss utgå från att fördubblingen blir verklighet.

Första frågan blir då: Varför skulle Sverige inte kunna bära denna fördubbling på 2000-talet när fördubblingen bars så lätt på 1900-talet, att pensionsåldern till och med kunde sänkas?

Andra frågan blir: Anser verkligen kopplet av ojande politiker att kapitalismen nått vägs ände; att ekonomisk utveckling i ett kapitalistiskt land som Sverige är ett minne blott? Alls inte. Brända av den nuvarande krisen är tillväxtprognoserna visserligen något försiktiga, men för hela perioden fram till 2060 landar de ändå på ett årligt genomsnitt på mellan 1,6 – 2 procent. Det betyder att Sveriges ekonomi som minst kommer att öka med 150 procent fram till 2060.

Den sista och avgörande frågan blir då: Varför är 100 procent fler pensionärer ett så fruktansvärt och förgörande hot om landets samlade resurser samtidigt ökar med 150 procent? Beror det kanske på att hela denna rikedomsökning skall fördelas till några andra?

• Vi måste jobba mer för att ha råd med pensionerna
Det allmänna pensionssystemet bygger på att de som arbetar genom sina pensionsavgifter betalar pensionerna för dem som arbetat färdigt. Med löfte om att deras pensioner i sin tur kommer att betalas av nästa generations arbetande. Det är ett system som solidariskt fördelar resurser mellan generationerna.

Ju fler som arbetar desto mer pengar betalas alltså in till systemet. Fast inte om den som arbetar är 65+. På hans eller hennes lön betalas det inte in någon pensionsavgift.

Sambandet mellan antalet arbetande och pensionsinbetalningarna används nu som argument för att höja pensionsåldern. Men med en arbetslöshet på över 8 procent är det ett falskt argument. Det är de arbetslösa som behöver komma i arbete och därmed ges möjlighet att bidra till pensionssystemet.

Att tvinga eller locka äldre att stanna kvar i jobb blir i bästa fall ett nollsummespel – för varje äldre som stannar blir en yngre kvar i arbetslöshet – och i sämsta fall en ren förlustaffär. De som idag utnyttjar möjligheten att jobba till 67 förbättrar sin egen pension, vilket det finns bara alltför goda skäl till, men de sista två åren bidrar de inte med en krona till själva systemet.

För både samhället och pensionssystemet vore det mycket bättre att ge ungdomen chansen och låta de äldre gå i välbehövlig pension med hälsan och humöret i behåll.

Men det finns fler samband än till sysselsättningen, som till fördelningen av produktionsöverskottet. Om den ökande produktiviteten i ekonomin plockas ut som vinster och därpå följande aktieutdelningar, som idag, så går inte så mycket som en krona till pensionssystemet. Om produktivitetsökningen istället går till höjda löner, så går 16 procent av höjningen till pensionssystemet.

Man kan med mycket fog vända på resonemanget: Vi måste höja lönerna för att ha råd med pensionerna. Lönekamp gynnar både dagens och framtidens pensionärer!

Inför sådana resonemang tvår alla ojande politiker sina händer. Lönefrågorna tillhör ju arbetsmarknadens parter och när politikerna själva är sådan part, som i offentlig sektor, har de tagit av sig politikerkostymen. Men vi ger inte mycket för tvagandet. För politiken behöver inte blanda sig i lönerörelserna för att ge pensionssystemet del av produktivitetsökningen. Det räcker alldeles utmärkt med att höja pensionernas del i arbetsgivaravgiften.

För närvarande uppgår pensionsavgifterna till 18,5 procent av lönesumman. Det nya pensionssystemet överförde 2,5 procentenheter av avgiften till den individuella premiepensionen, så till det solidariska, omfördelande systemet återstår numera bara 16 procent. Inte undra på att bromsen i systemet är permanent påslagen!

Här finns rejält med handlingsutrymme! Avskaffa premiepensionen och höj pensionsavgiften med 3-4 procentenheter? Det skulle i ett huj slå av bromsen och ge utrymme för höjda pensioner för de mest behövande. Och ändå blir det pengar över för framtiden.

• Friskare äldre kan arbeta längre
Detta är den mest cyniska av pensionsdebattens alla myter, möjlig att odla bara i en verklighetsfrånvänd politikerbubbla.

För det första. Att medellivslängden ökar betyder inte att dagens 65-åringar är mindre slitna i kroppar och själar än gårdagens. Att dödligheten i hjärtinfarkt minskat betyder inte att slitna ryggar blivit bättre eller att färre drabbas av utbrändhetssyndrom. Det är precis tvärtom. Ett allt hetsigare, underbemannat och mer krävande arbetsliv gör det omöjligt för många att jobba fram till 65, trots att det nya pensionssystemet straffar den som går i förtid med sänkt pension.

Pensionsmyndigheten anger den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige till 63,1 år. Det är den näst högsta siffran i Europa (bara islänningar jobbar längre). Bland dem som gått i förtid finns säkert en och annan frivillig, som valt fritid före lönearbete (och som haft råd med det), men de allra flesta utgörs av utslitna arbetare som helt enkelt inte kan arbeta längre. Kroppen eller själen orkar bara inte.

Det är si och så med statistiken inom LO-förbunden, men Livs anger den genomsnittliga pensionsåldern bland sina medlemmar till 59 år och Byggnads den bland sina till 60 år. Kommunal anger ingen siffra, men säger att det är få medlemmar inom vård- och omsorgsyrkena som orkar jobba fram till 65.

Detta är fakta. I tunga och stressiga LO-yrken tvingas de flesta lämna arbetslivet i förtid. De har inte blivit friskare och de kan definitivt inte arbeta längre. Visst är det stor skam att LO trots dessa fakta säger ja till en höjning av pensionsåldern. Men så fungerar det i S-rörelsen. Har Löfven sagt A måste Thorwaldsson säga B. LO-medlemmarna har ingen talan.

• Den valfria pensionsåldern
Det sägs att vi numera har en flexibel, valfri pensionsålder. Idag kan den som vill gå i pension vid 61 och den som orkar kan jobba fram till 67 med bevarat anställningsskydd. Det är bara att välja. ”Jag är inte ute efter att behandla alla lika”, som Fredrik Reinfeldt sa när han för några år sedan talade om att vi bör jobba fram till 75.

Valfritt skall det vara, inte lika. Så om de nuvarande åldersgränserna ökas på med två år – rätt att gå i pension vid 63, garantipension vid 67 och rätt att jobba kvar till 69 – så är valet lika fritt som ditt. Du väljer själv när du skall sluta jobba och därmed storleken på din pension.

Där finns haken. Valfriheten har ett pris, som alltid under kapitalismen. Den som väljer att gå i pension i förtid, för att kroppen eller själen inte klarar mer, ”väljer” samtidigt att sänka en redan låg pension för resten av livet. Är den som ”väljer” lågavlönad kvinna, som arbetat deltid och varit hemma mycket med barnen, så blir de första åren rent katastrofala. Eftersom garantipensionen (som säkrar en miniminivå för dem med lägst inkomster) betalas ut först vid 65.

Den deltidsarbetande undersköterskan som tvingas gå vid 63 får de första åren hålla till godo med kring 6000 kronor i månaden – före skatt. En summa som med garantipension höjs till som bäst 9000 kronor. Valfriheten inkluderar rätten att ”välja” fattigpension.

Detta gör valfriheten klassmässig. De pengar som utslitna arbetare ”väljer” att avstå ifrån stannar i systemet och betalas sedan ut till dem som kan hasa sig fram några år extra på jobbet.

Inget ont om dem som individer, men den klassmässiga konsekvensen är att arbetare med tunga jobb straffas med lägre pension medan tjänstemän och akademiker kan bättra på sina pensioner genom att jobba några år extra. Systemet omfördelar resurserna.

• ”Ett stabilt system”
Det nya pensionssystemet är stabilt, påstås det. Stabilt för vem, måste man fråga sig? För inte är det stabilt för pensionärerna, som får sina pensioner sänkta när bromsen slår till, och inte är det stabilt för löntagarna, som inte längre vet när de kan gå i pension.

Den påstådda stabiliteten är rent budgetteknisk. Pensionsuppgörelsens partier (S, M, FP, C och KD) har fastslagit att det allmänna pensionssystemet har att förfoga över 18,5 procent av den samlade lönesumman (varav 2,5 procentenheter som sagt går till den individuella premiepensionen), utan hänsyn till att pensionärerna blir fler. Inom denna ram skall systemet sedan reglera sig självt.

Ökar arbetslösheten och därmed inbetalningarna till systemet blir mindre, så måste pensionerna sänkas. Blir pensionärerna fler, så måste antalet minskas – genom höjd pensionsålder.

Sambanden är rent matematiska. Det är Pensionsmyndighetens räknenissar och deras formler som bestämmer när bromsen skall slå till och får systemets tillskyndare som de vill så skall matematiska formler också bestämma framtidens pensionsålder.

Bakom matematiken lurar det rena marknadstänkandet. För detta är att avskriva pensionen och den trygga ålderdomen som social rättighet, att fördela resurser utifrån behov och utifrån ambitionen att välfärden skall ha del av ekonomisk tillväxt och ökad produktivitet. Politiken abdikerar när marknaden tar över; pensionernas sänks när kapitalet lägger beslag på hela tillväxten.

Stabilt för kapitalet? Ja. Stabilt för arbetare. Nej.