Intervju: Lokföraren i Blå Tåget tuffar på
Snart 83 år gammal är Torkel Rasmusson fortfarande aktiv. Men frontmannen i det kultförklarade proggbandet Blå Tåget har slutat sjunga Staten och Kapitalet.
Inför konserter och framträdanden presenteras Torkel Rasmusson ofta som en ”progglegendar”. Han invänder inte:
– Ja, på något sätt är jag kanske det, även om jag inte tycker det är så intressant. Jag var ju med på den tiden, redan från 1968 och det var mycket då med MNW och Gärdet och allt vad man vill.
”Var ju med på den tiden” är ett understatement. För många var Torkel Rasmusson och kultbandet Blå Tåget den tiden. Och långt över 50 år senare är Rasmusson fortfarande aktiv; mannen som på sitt säregna sätt framförde proggklassikern Den ena handen vet vad den andra gör. Han har hunnit bli 83 år gammal men uppträder fortfarande.
Ett tag till, i alla fall.
– Vi har spelat in några låtar och hoppas kunna göra en platta till. Men jag fyller 83 nu, så sedan är det slut.
Han sjunger numera aldrig Den ena handen vet vad den andra gör. Eller Staten och Kapitalet, som Ebba Grön döpte den till i en berömd cover, och som sedan dess fått vara låtens titel.
– Det var längesedan. Det var Leif [Nylén, 1939-2016, Proletärens. anm.] som skrev den. När vi kom igen i mitten av 90-talet, spelade mycket och gav ut två nya plattor, då ville folk alltid höra den: ”öööhhh, spela Staten och Kapitalet”… vi blev väl lite trötta på den då. Och sedan tog ju Ebba (Grön) över låten. Jag tycker de gjorde den bra även om det är en kondenserad version, säger Torkel Rasmusson.
Och skrattar gott åt att Metallica framförde låten på en konsert på Ullevi i fjol:
– Jättekul.
Idag spelar Torkel Rasmusson med Grammofonorkestern, en perfekt ljudbild till Torkel Rasmussons musik; en blandning av underfundiga, poetiska och ibland också politiska texter. Grammofonorkestern är Sigge Krantz på bas, Lise-Lotte Norelius på trummor, gitarristen Reine Fiske, Fredrik Ljungqvist på saxofon och klarinett, Lars Fredrik Swahn på klaviatur, Amanda Fritzén på dragspel och Emma Nordenstam på cello. De tre sistnämnda också på snygg stämsång. Ofta Dylanska toner, små berättelser som på sitt sätt påminner väldigt mycket om Bob Dylan.
– Ja, det är klart att jag är påverkad av Dylan. Kanske inte medvetet, men visst, jag som så många andra har väl lyssnat mycket på Dylan. Och de här människorna i Grammofonorkestern, det är ett väldigt bra band.
Någon har sagt att Torkel Rasmussons musik har gått från öppen rimmad klasskamp till ett lite hemligare poetiskt språk. Det är kanske inte vad 68-generationen skulle kalla progg.
– Vi gör fortfarande låtar som är en beskrivning av tillståndet i Sverige. Långt att gå till Vårby Gård är en sådan. Det är en ganska mörk låt, vi håller på att spela in den nu. Vi gör mycket som handlar om Sverige… även om det inte blivit så många låtar av typen På väg till koppargruvan. På förra plattan hade vi Eller hur? som ju är en ganska tuff låt.
Den nio minuter långa På väg till koppargruvan är låten där en örn utan vingar, en räv utan svans och en björn utan päls spränger det hemska Heartbreak Hotell där samhällets toppar håller konferens, men inte förrän björnen kramat musten ur en bleksiktig LO-pamp och örnen stuckit hål på en uppblåst chef från Statens Lantbruksnämnd. En av höjdpunkterna på kultalbumet Brustna Hjärtans Hotell som också innehöll Den ena handen…, Café Europa och I miljonärskvarteren, där det är stil och finess och man inte bränner stjärnbaneren. Här fanns också Kan sparsamhet rädda proletariatet? och den finns än idag på Torkel Rasmussons repertoar.
– Den är ju lika aktuell idag, tyvärr. Det är fortfarande ett klassamhälle och det är fortfarande kapitalet som styr.
Kan sparsamhet rädda proletariatet? handlar om han som fått sparken när fabriken slog igen, och som i tidningarna får läsa hur man kokar soppa på en spik:
Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Min granne svarar nog numera nej.
Det spelar ingen roll hur billigt man äter
När man känner sig billig som dräng och lakej.
Och hans fästmö hon säger att armod kan tålas
av alla om det är en delad misär
Men när somliga blir feta av rysk kaviar och punsch
skall man ej tiga still för man är proletär.
För när maten blir allt dyrare och jobben blir allt färre
och i tidningarna står recept på soppa på en spik
Då är det dags att konfiskera sparkapitalet
så att rikedomen upphör för den som är rik.
En progglåt i det ordets rätta betydelse. Men vart tog då alla proggare vägen?
– Tja, de är kanske inte är desillusionerade men mer lite avvaktande. Jag själv är medlem i Vänsterpartiet, men inte alls aktiv. Idag är det svårt att göra den sortens låtar och den åsikten tror jag att jag delar med många.
Av de största svenska proggbanden som Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Contact och Nynningen, för att nu nämna några i den uppsjö av både bra och mindre bra band som befolkade den progressiva musikscenen i slutet av 1960- och början av 1970-talet, finns bara Nynningen kvar.
– Det är kul att de fortfarande är ute och lirar. Det är väl det enda riktiga proggbandet som fortfarande gör det. Vad jag förstått har de tagit upp Kan sparsamhet rädda proletariatet? på låtlistan, säger Torkel Rasmusson. Och så finns ju Nationalteaterns rockorkester kvar [med Ulf Dageby som enda orginalmedlem, Proletärens anm.] Det är ett bra rockband, men det är ju inte mycket progg.