Finska protester mot ”svensk” politik
Den nya högerregeringen i Finland har i sitt regeringsprogram detaljerade skrivningar om hur det ska bli mer ”lönsamt att jobba”. Centralorganisationen FFC och de stora fackförbunden protesterar mot förslag om karensdag och försämrad anställningstrygghet.
Flera finska fackförbund har de senaste veckorna protesterat mot regeringens arbetarfientliga politik. Facken vänder sig mot förslag på åtgärder som inte är direkt okända i Sverige – bland annat vill regeringen luckra upp strejkrätt och anställningstrygghet och införa en oavlönad karensdag vid sjukfrånvaro.
Den finska regeringen har haft en skakig start sedan Petteri Orpo blev statsminister i somras. Samlingspartiets ordförande fick efter ett jämnt val ta över posten efter socialdemokraten Sanna Marin – som ledde Finland in i Nato och nyligen lämnat sin riksdagsplats för att bli rådgivare åt krigsförbrytaren Tony Blair.
Valresultatet mynnade ut i en regering bestående av den finska motsvarigheten till Moderaterna Samlingspartiet, det extremnationalistiska Sannfinländarna, liberala Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna.
Efter bara tio dagar fick näringsminister Vilhelm Junnila från Sannfinländarna avgå, efter att det uppdagats att han haft samröre med ännu mer högerextrema grupper. Han hade också delat saker med kopplingar till nazistisk symbolik på sociala medier och skämtat om sitt kandidatnummer 88, som i nazistkretsar är kort för heil Hitler, då H är den åttonde bokstaven i alfabetet.
Junnilas efterträdare från samma parti är Wille Rydman. Han överlevde i början av september en misstroendeomröstning i riksdagen, efter att privata sms-meddelanden läckts där han använt grovt rasistiskt språk.
Vid samma tillfälle röstade riksdagen också om förtroende för Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra, som är finansminister. Purra har på en blogg 2008 bland annat skrivit om våldsfantasier där hon ska ut och ”spotta på tiggare och klå upp negerbarn”.
Men som Liberalerna i Sverige slöt upp bakom Richard Jomshof backade Svenska folkpartiet sina regeringskamrater, och Purra är fortfarande finansminister. I den rollen försvarar hon regeringens förslag på ett antal arbetarfientliga reformer för att genomföra nedskärningar på motsvarande cirka 70 miljarder kronor och ”göra det lönsamt att arbeta”.
Många av de planerade åtgärderna har redan genomförts i Sverige. Statliga Yle listar några av åtgärderna som regeringen vill se och som facken motsätter sig:
• Ingen lön för den första sjukdagen.
• För uppsägning ska det räcka med ”saklig orsak”.
• Det ska bli möjligt att göra undantag i arbetslagstiftningen och företagen ska kunna ingå lokala avtal utan en facklig förtroendevald.
• Arbetsgivarna ska få skriva ettåriga visstidskontrakt utan att motivera varför det inte är en tillsvidareanställning.
• Återanställningsplikt ska inte längre gälla företag med färre än 50 anställda. (Idag måste företagen återanställa uppsagda arbetare om de behöver anställa igen de följande fyra eller sex månaderna, beroende på anställningstid.)
Även strejkrätten är under attack. Som redan genomförts i Sverige, där LO sålde ut viktiga delar av strejkrätten 2019, vill den finska regeringen inskränka möjligheterna till strejk under gällande kollektivavtal, liksom politiska strejker och sympatistrejker. De som deltar i ”olagliga” strejker ska få böter på 200 euro.
Den senaste veckan har bland annat Elektrikerförbundet och Industrifacket använt rätten till politisk strejk för att strejka en timme på utvalda orter mot regeringens program.
Samtidigt varnar ordföranden i kommunalarbetarförbundet JHL, Päivi Niemi-Laine, för planerna på att låta exportindustrin sätta ett märke för löneförhöjningarna för alla yrkesgrupper – vilket gör det omöjligt att utjämna löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade branscher, och som vi känner väl igen från Sverige.
I Sverige har attackerna på nämnda sociala, arbetsrättsliga och fackliga rättigheter hunnit längre än i Finland. Annars är det mycket som är likt vad gäller de båda länderna och de senaste regeringarna.
Det var de finska sossarna med Sanna Marin i spetsen som ledde de svenska genom det historiska sveket om Nato, och nu är det två rena högerregeringar med nationalistisk prägel som styr – även om Ulf Kristersson inte behövt sätta några sverigedemokrater på ministerposter likt Orpo fått göra med Sannfinländarna.
I slutet av augusti besökte den finska regeringen sina svenska vänner. Förutom att vi fick veta att Kristersson hjälpt Orpos son att flytta i Helsingfors, meddelades på Harpsund att Sveriges och Finlands regeringar ska ha regelbundna och regelrätta gemensamma sammanträden – som inget gott lär komma ut av.