Krönika: Dagen då drömmen dog
Den 11 september 1973 krossades det chilenska folkets försök att bygga ett socialistiskt samhälle på fredlig och demokratisk väg.
Tisdag den 11 september klockan 07.15. Min syster väcker mig. Hon berättar att på radion informerar man om att militären håller på att genomföra en statskupp. Marinen har ockuperat hamnstaden Valparaiso och i huvudstaden Santiago finns en del trupprörelser.
Det är inte osannolikt. Rykten hade florerat ett tag, och det hade redan varit ett försök till statskupp i juni månad.
Jag hoppar ur sängen. Klär mig snabbt, tar några frukter och rusar iväg – måste komma så fort som möjligt till den uppsamlingsplats vi tidigare bestämt med kamraterna om kuppen var ett faktum.
Jag hoppas att kollektivtrafiken går. Jag måste korsa hela Santiago från öster till väster.
Vid torget som idag kallas Värdighetstorget finns det redan några soldater utposterade. Det verkar som att de väntar på order eftersom de inte hindrar folk att passera området.
Vid niotiden är jag framme på uppsamlingsplatsen. Dit kommer ett 20-tal kamrater. Vi är redo för strid för att försvara folkfrontens regering.
Salvador Allende hade i ett demokratiskt val vunnit presidentposten i september 1970. Allendes regering genomförde ett omfattande program som skulle omdana det chilenska samhälle som kännetecknades av en allomfattande social orättvisa.
Gruvnäringen skulle nationaliseras, främst koppargruvorna. Alla stora industrier och andra verksamheter som hade en viktig roll att spela i utvecklingen av landets ekonomi skulle överföras till den nyskapade offentliga sektorn. En jordreform fanns också med i programmet.
Tanken var att på fredlig och demokratisk väg, inom den dåvarande författningsramen, skulle den politiska processen leda till ett socialistiskt samhälle. Genom reformer av det kapitalistiska samhället skulle socialismen byggas.
Drömmen tog slut den ödesdigra septembermånaden 1973.
Den chilenska borgarklassen som höll på att förlora sina privilegier hade påbörjat en destabiliseringsprocess för att största regeringen. Det gjorde de med USA:s hjälp som också hade stora ekonomiska och geopolitiska intressen i landet.
Nixon-administrationen i USA planerade och finansierade statskuppen. USA:s roll i det hela blev känd redan 1975 när Church-kommittén lämnade en rapport till senaten i USA om händelserna i Chile.
Efter statskuppen infördes en grym diktatur och omfattande terrorkampanj. Alla som opponerade sig förföljdes skoningslöst. Kidnappningar, tortyr, mord och försvinnanden blev vardag. De politiska partierna på vänsterkanten och de fackliga organisationerna förbjöds. Många tvingades i exil.
Jag fängslades. Efter ett år kom jag fri, och ett år senare kom jag till Sverige 1977.
Chile förvandlades till ett laboratorium för nyliberala ekonomiska teorier från den så kallade Chicagoskolan. Den ökände nationalekonomen Milton Friedman, som fick Nobelpris i ekonomi 1976, fick pröva sin dynga i praktiken. Privatiseringar, avregleringar och avskaffande av politiska och fackliga rättigheter.
Motståndet mot diktaturen ökade. Den internationella solidariteten med det chilenska folkets kamp spelade också en viktig roll för att bekämpa kuppmakarna. Det svenska folket spelade en stor roll i solidaritetsarbetet.
Vårt parti, Kommunistiska Partiet, var också en del av den rörelsen och bidrog med politiskt och ekonomiskt stöd till de revolutionära krafterna som bekämpade diktaturen.
1990 kom USA, de chilenska högerpartierna, militären, katolska kyrkan och olika socialdemokratiska schatteringar överens om att militärerna skulle träda tillbaka från den absoluta makten.
Det starka motståndet var på väg att störta diktaturen, men den förrädiska överenskommelsen bakom ryggen på det kämpande folket garanterade att diktatorn Pinochet skulle fortsätta vara överbefälhavare. Han utsågs även till senator på livstid.
I överenskommelsen garanterades att den nyliberala modellen skulle bestå, likaså den odemokratiska författning som med en del kosmetiska förändringar ännu är gällande.
Alla regeringar som har styrt landet sedan dess administrerar arvet från diktaturen. Det chilenska folket har fortfarande en lång väg kvar att vandra för att bygga ett rättvist och demokratiskt samhälle.
De fria människor som skulle vandra i de stora alléerna – som president Salvador Allende talade om i sitt sista tal från regeringspalatset den 11 september 1973, omringad av militärer – reste sig den 18 oktober 2019.
I fem månader kämpade de dagligen och ställde kravet att alla regeringens företrädare och parlamentsledamöter skulle bort. Och att dåvarande president Piñera skulle ställas inför rätta för brott mot mänskligheten, på grund av det massiva polisvåld som krävde närmare 50 döda och flera tusen skadade, bland dessa närmare 500 med synskador.
Alla regeringar som har styrt landet sedan dess administrerar arvet från diktaturen. Det chilenska folket har fortfarande en lång väg kvar att vandra för att bygga ett rättvist och demokratiskt samhälle.
Parallellt med gatustriderna samlades folk för att prata politik. På många ställen i landet organiserades så kallade territoriella församlingar. Där diskuterades hur man kan organisera samhället så att det gynnar folket. Tanken föddes på en konstituerande församling där man kan åter grunda landet med en ny författning som speglar folkets politiska, ekonomiska, sociala, kulturella strävanden.
Hela det politiska etablissemanget, inklusive den nuvarande presidenten Gabriel Boric som då var parlamentsledamot, slöt upp för att försvara den rådande nyliberala modellen som var på väg att falla.
Återigen kom den politiska kasten överens bakom ryggen på folket om ett ”fredsavtal” – som tillsammans med utegångsförbud, med hänvisning till coronapandemin, gjorde att de massiva mobiliseringarna började avta.
Idag måste det chilenska folket återigen samla kraft och mobilisera för att få till stånd en verklig förändring.
Ett nytt samhälle är möjligt och nödvändigt att bygga bortom det nyliberala, för att kunna utveckla en suverän stat som skyddar naturtillgångar och miljön, samt garanterar mänskliga rättigheter och ett drägligt liv för alla dess invånare – ett socialistiskt samhälle.
Armando Elgueta
Pensionerad aktivitetsledare