Ännu en ambitionslös budget

Förra onsdagen presenterade Magdalena Andersson S-MP-regeringens vårbudget, som också stöds av Vänsterpartiet. Den som hade väntat sig några radikala grepp för att göra något åt arbetslösheten, bostadsbristen, de växande klyftorna och segregationen blev besviken.

Och regeringen tycker kanske inte att det behövs några radikala förbättringar. I Finansplanen framhåller Magdalena Andersson, att ekonomin tuffar på alldeles förträffligt med en stark BNP-tillväxt (cirka 4 procent) och en sjunkande arbetslöshet (cirka 7 procent).

Dock: den officiella arbetslösheten som finansministern anger är visserligen den som Statistiska Centralbyrån (SCB) anger, men det betyder inte att det är den verkliga arbetslösheten. Just sätten att beräkna arbetslöshet har varit och är föremål för mycket manipulerande. Den som för tillfället har det politiskt-ekonomiska ansvaret vill kunna visa på så låga siffror som möjligt. Och det finns sätt att göra det.

Arbetslösheten anges som andel av arbetskraften. Då blir det viktigt dels hur man definierar vem som tillhör arbetskraften och vad som krävs för att man skall räknas som arbetslös.

Låt oss anta att arbetskraften består av 100 personer och att 20 av dem står utan arbete. Då blir arbetslösheten 20 procent. Så definierar man bort 10 från arbetskraften (och således också från de arbetslösas skara). Det vill säga 10 av 90 är nu arbetslösa, 11,1 procent. Ser ju mycket bättre ut!

Studerande, långtidssjukskrivna och förtidspensionärer räknas inte in i arbetskraften, även om de skulle vilja ha arbete. Den som har visstids- eller deltidsanställning och vill ha ett fast heltidsjobb räknas inte som arbetslös. Och naturligtvis inte den som är anställd i ett bemanningsföretag och sitter hemma vid telefonen och väntar på att bli inringd.

2014 var enligt SCB 142.000 män och 178.000 kvinnor undersysselsatta, det vill säga de räknas inte som arbetslösa men söker jobb. Samtidigt fanns cirka 70.000 hos bemanningsföretagen. Men även borträknat dessa så är siffran för den verkliga direkta arbetslösheten idag ca 14 procent.

SCB har säkert rätt i att BNP (all konsumtion + investeringar + export - import) under 2015 var uppe kring 4 procent, vilket vid en internationell jämförelse är högt. Men hur har den finansierats?

Hushållen konsumerar alltmer på kredit. Skuldkvoten är förhållandet mellan skuldsumman och den disponibla inkomsten (lön efter skatt plus bidrag).

I Sverige är skuldkvoten genomsnittligt för hushållen cirka 175 procent – skulderna är 75 procent större än inkomsten. Genomsnittligt – det betyder att de flesta med lägre inkomster har mycket högre skuldkvot – många flera hundra procent. Det behövs inte mycket – arbetslöshet, sjukdom, plötsliga oväntade utgifter – för att det inte skall hålla.

Regeringen går vidare på alliansregeringens linje att sänkt skatt skall subventionera den fria företagsamheten. Trädgårdsarbete blir avdragsgillt och momsen sänks för vissa reparationer – skor och cyklar.

Men den S-MP-V-märkta budgeten hotar på intet sätt kapitalisterna till förmån för arbetarklassen, tvärtom. Därför får borgarna ta i för att hitta något att kritisera, och då skjuter man in sig dels på det så kallade överskottsmålet och dels på oviljan att lagstifta fram ett låglöneproletariat.

Kravet att statens budget skall uppvisa ett överskott – ”två procent under en konjunkturcykel” – är en konstruktion för att motivera sänkningar av statens utgifter för att kunna sänka skatterna ytterligare. Talet om ”budgetansvar” och ”balans” är rena konstruktioner, även om det stöds av en sådan reaktionär som professorn i nationalekonomi Lars Calmfors.

Ett hushåll kan spara pengar för sämre tider, men en stat, ett samhälle kan inte spara pengar att plocka fram senare. En stat/ett samhälle måste ha produktion av varor och tjänster som fungerar, och det får man inte genom att lägga undan pengar. Det får man genom investeringar i produktion, utbildning, hälsovård och allt som behövs för att produktionen skall kunna ske.

Att Socialdemokraterna sedan länge gett upp alla ambitioner på att förändra samhället i en progressiv riktning är ingen nyhet. Nu nöjer man sig med att så gott det går administrera det kapitalistiska samhället till kapitalisternas belåtenhet.

Resultatet är bland annat ökade klyftor, barnfattigdom och segregation. Enligt de industrialiserade kapitaliststaternas organisation OECD har klyftorna vuxit snabbast och mest i Sverige av alla länder mellan 1990 och 2014. Det socialdemokratiska styret har också inneburit en flykt bort från partiet av LO-medlemmar.

Men kritiken kommer även inifrån. Kerstin Alnebratt, tidigare kommunalråd och numera ordförande i Arbetarrörelsens tankesmedja förstår flykten från partiet. Den 15 april i år skrev hon på Arbetet.se: ”Socialdemokratins ansvar är att vara en samhällsförändrande kraft. Det är där vi måste ha vår självbild. Inte i att vara bäst på att förvalta det bestående.” Och hon är inte ensam.

S-politikern Anders Karlsson i Skåne skriver i samma webbtidning och undrar om det finns ett arbetarparti, samtidigt som han föreslår att partiet och regeringen skall skiljas åt! Undrar om han är medveten om att det är en kubansk modell? Men den är knappast tillämpbar i Sverige, så länge vi har partival till riksdag och regering. I Kuba har man personval.