”Alla socialister har en stjärna i min bok”

Publicerad 21 juni 2017
Visdiktaren Jan Hammarlunds karriär sträcker sig över fem årtionden.
Visdiktaren Jan Hammarlunds karriär sträcker sig över fem årtionden.

– Men jag skulle kunna spela ännu mer. Jag tycker det är väldigt roligt, säger veteranen Jan Hammarlund, som inte har några planer på att varva ner, snarare tvärtom.

Bilder

”Förr gick jag kanske miste om spelningar för att jag var bög, nu kanske jag gör det för att jag är socialist.”

– Man hör ofta att på 60-talet fanns det massor av vissångare men nu finns det inga. I helvete heller! Jag kan räkna upp hur många som helst, duktiga sådana också, men visan är för anspråkslös och intim för att den ska uppmärksammas av massmedia. Fast egentligen tycker jag att ”visa” låter ganska mesigt. Själv kallar jag mig för sångdiktare.

När första Gärdesfesten gick av stapeln i Stockholm 1970 stod en då 18-årig Jan Hammarlund på scen, och knappt två år senare skivdebuterade han med Befriade från skolan. Trots att han till dags dato kommit ut med ett drygt tjugotal skivor, är han för många mest känd för svensktoppshiten Ville samt Arja Saijonmaas version av Jag vill leva i Europa.

På frågan om han själv tycker att han har fått den uppskattning som artist som han förtjänar, svarar han efter en stunds tystnad.

– Nej det tycker jag inte. Men jag vet jättemånga som inte heller har fått det, so what liksom? Samhället är inte konstruerat på det sättet.

Mycket av hans låtmaterial är egenkomponerat men en stor del är också översättningar, tolkningar och tonsättningar av utländska och svenska sångare och poeter. Bertolt Brecht, Moa Martinsson, Stig Dagerman och Malvina Reynolds är bara några få av dem.

Med anledning av att det var 100 år sedan den chilenska folksångerskan Violeta Parra föddes kommer Jan Hammarlund tillsammans med andra artister göra flera spelningar under året med hennes sånger. Sånger som han själv översatt från spanska och spelat in på skivor genom åren.

– Violeta Parra var väldigt mångsidig, en stark personlighet som verkligen tar tag i en. Hon var en väldig humorist men skrev samtidigt oerhört passionerade, bittra sånger. Det är både rasande politiska uppgörelser och skira kärlekssånger,

Det är inte helt olikt hur man skulle kunna beskriva Jan Hammarlunds musik, och mycket riktigt känner han också ett visst släktskap med henne och musiken från den södra delen av Latinamerika.

– Det var det gamla Sverige med folkskolan och det fanns inga friskolor och sånt elände som bara segregerar, utan man lärde sig umgås med folk från alla olika bakgrunder.

Jan Hammarlund berättar om uppväxten på landet i Täby kommun. Det fanns ett kulturintresse i familjen och redan som barn sjöng Jan Hammarlund mycket.

– Först sjöng jag schlager som Ulla Billquist och Alice Babs, men sen började jag komma in mer på klassisk musik. Och mormor var en duktig sångerska även om hon aldrig fick möjlighet att utveckla det. Men vi lekte ofta opera när hon var barnvakt åt mig. Då sjöng vi istället för att prata.

Den österrikiske tonsättaren Franz Schubert är favorit som följt med genom alla år, och Jan Hammarlund uppträder ibland med hans sånger.

– Då sjunger jag ofta ett tiotal sånger och berättar om Schubert, hans tid och även hans kärleksliv eftersom han förmodligen var bög, vilket förtegs på den tiden. I låten Frasses ständiga otur är det Schubert som stått modell för Frasse.

Ett musikaliskt uppvaknande var när Jan Hammarlund upptäckte protestsångerskan Joan Baez, och vid 15 års ålder lärde han sig spela gitarr till hennes musik.

Han hoppade av gymnasiet och levde vad han själv kallar hippieliv i olika kollektiv. Runtomkring honom fanns vietnamrörelsen, men det politiska intresset vaknade på allvar när han 1971 såg en utställning om Pariskommunen.

• Är inte det en ganska ovanlig väg in i politiken?
– Jo men det var för att det var franskt och romantiskt. Jag hade släktingar i Frankrike och jag älskade Edith Piaf. Kommunen tilltalade mig verkligen, och jag skrev en sång om den, Den överlevande kommunarden.

För många år sedan spelade Jan Hammarlund på det lilla kaféet Simpan på Simrishamnsgatan i Malmö. När han presenterade en av sina nya låtar, Jerusalem, berättade han om hur den skrivits med en hel trave böcker som referenslitteratur.

• Det är ett ganska ambitiöst sätt att skriva.
– Jag skrev mer impulsivt när jag var ung och jag har känt mig tvungen att skriva om vissa låtar. Men vid någon tidpunkt tänkte jag att jag måste sluta med det och arbeta igenom låtarna redan från början så jag slipper bearbeta dem när de redan är inspelade.

– Du, nu måste jag nog hålla käften ett tag om jag ska kunna sjunga.

Jan Hammarlund är noga med sin röst, vilket hörs i hans skolade sätt att sjunga. I 30-årsåldern lyckades han tjata till sig sånglektioner av världssopranen Hjördis Schymberg som sjungit på flera av de stora scenerna i världen och varit lärare åt världsberömda operasångare som Laila Andersson-Palme och Gösta Winbergh.

– Jag valde en ganska lätt sång, och hon satt ner och blundade och sen reste hon sig sa ”ja, det är mycket som ska repareras!”. Det var inte så kul, men samtidigt innebar det ju att hon antog mig som elev.

Publiken på kvällens spelställe, anrika Rockborgen i Borås, är inte stor, 14 betalande plus några på gästlistan. Det bekommer inte Jan Hammarlund.

– Det är oprofessionellt att bry sig om sånt, säger han när vi slår oss ner efter att ha lyssnat till ett par låtar av artisten som spelar efter honom.

– Jag gör så bra ifrån mig jag kan oavsett hur många som är i publiken. Men ibland underskattar arrangörerna hur mycket reklam man behöver göra i förväg. Jag brukar ta en promenad på stan före spelningen för att se hur mycket de affischerat.

En av låtarna han spelar, Sexualpolitiskt snack, är en så kallad talking blues och en rejäl men humoristisk känga åt KPML(r) som Kommunistiska Partiet hette tidigare. I ett nummer av debattidningen Klasskampen från 1973 publicerades en grovt homofob linjeartikel som bland annat fastslog att homosexualitet är en borgerlig företeelse och att homosexuella inte kan vara medlemmar i det kommunistiska partiet.

– Det var så oupplyst så det var inte klokt. En marxist ska väl försöka anlägga ett vetenskapligt perspektiv på saker och ting?

Det var mer än 40 år sedan och varken skribenterna eller stämningarna bakom de åsikterna finns kvar i partiet. Något han också påpekar för publiken efter sången.
– Alla som är socialister har en stjärna i min bok.

2017 kan det vara svårt att föreställa sig men på 1970-talet var Jan Hammarlund ganska ensam om att som känd person vara öppet homosexuell. Med tiden blev han ganska trött på att prata om det i intervju efter intervju.

– Det var skönt när Jonas Gardell och Richard Wolff dök upp och tog över den rollen. Men jag är faktiskt inte jättepoppis inom HBTQ-världen. De ber inte mig komma och sjunga speciellt ofta. Jag kanske har tröttat ut dem.

• Kan det bero på politiken?
– Det kan det möjligen göra. Förr gick jag kanske miste om spelningar för att jag är bög, nu kanske jag gör det för att jag är socialist.

Jan Hammarlund menar att det samtidigt som det blivit socialt mycket lättare att leva som icke-hetero, är det farligare 2017.

• Varför är det så?
– Därför att de reaktionära blir så jävla provocerade. De tycker att vi ska hålla käft och gömma oss i garderoben. Förr kunde man vara rädd för vad folk skulle säga och tänka, nu får man vara rädd för vad folk kan tänkas göra. Många av dem som nassarna har dödat är ju bögar.

I december år 2000 dödades en 17-årig kille från vit makt-kretsar av några invandrarungdomar. 17-åringen gjordes genast till en martyr av nazisterna som under de kommande tio åren arrangerade den årliga Salemmarschen som till en början lockade kring 2.000 deltagare.

Nätverket SNAIV – Stoppa nazismen aktivt ickevåld – bildades och var med i motdemonstrationerna varje år.

– Vi lyckades ta oss väldigt nära marschen och stod helt tysta med A3-papper där vi skrivit namnen på alla vi kände till som mördats av nazister.

Mellan 1983 och 2000 mördades 22 personer av nazister och rasister. Sedan dess har ytterligare 16 mördats och i skrivande stund är de 38.

– Det är ju omöjligt att veta hur mycket vi lyckades, men vi gjorde det här år efter år, och till slut avblåstes den där marschen. Jag hoppas att det åtminstone blev en tankeställare för en del av de unga människorna som gick i det där tåget.

Jan Hammarlund är också engagerad i frågan om hedersförtryck och har suttit i styrelsen för GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime. Föreningens grundare Sara Mohammad och Jan Hammarlunds partikamrat i Vänsterpartiet, Amineh Kakabaveh, har båda kritiserats för att vara islamofober och till och med rasister. Jan Hammarlund menar att det är oförtjänt.

– Vad en del inte fattar är att det här handlar inte bara om män som misshandlar, trakasserar och mördar kvinnor. Det handlar om hela klaner och hela familjer som gemensamt och kallblodigt planerar mord. Det är något annat, ett klansamhälle draget till sin spets. Jag vill inte ha något klansamhälle, jag tycker det är oerhört skrämmande.

– Jag tror att både Sara och Amineh har så höga förväntningar på vänstern i den här frågan som de själva har upplevt in på bara skinnet. Så blir de förbittrade när de känner att vänstern inte är tillräckligt solidarisk med alla som drabbas av den här fruktansvärda kraften som hedersförtrycket är. Men jag tycker inte heller att Jonas Sjöstedt är skyldig till det han anklagas för, att tysta ner problemen.

Att man skulle riskera att göda fascisterna och extremhögern när man pratar om hedersförtryck fnyser han åt.

– Vilka är det som har förslag för att göra något åt problemet, och inte bara förfasa sig? Det är knappast SD.

Även Jan Hammarlund själv lyckas ibland med att uppröra, som när han uppträdde på Nordiska fredssamtalen i Degerfors.

• Vad handlade det om egentligen?
– Det var väl att Jan Myrdal figurerade där kanske. Jag vet inte riktigt och jag bryr mig inte om det för jag tyckte det var så jävla dumt. Det var väldigt givande att åka dit. Jag säger inte att jag var överens med alla människor som var där men kanske med de flesta ändå.

– Det var folk som hade väldigt olika perspektiv på kriget i Syrien. Jag tycker själv att det är jättesvårt. Man kan inte bara prata om regering och rebeller när man vet hur olika de där rebellgrupperna är, och att det finns IS och allt möjligt bland dem.

Jan Hammarlund har också uppträtt på möten och manifestationer med exempelvis Nej till Nato och Kampanjen Stoppa Aurora, mot militärövningen med flera Natoländer som kommer hållas i Sverige i september.
Massmedias hets mot Ryssland fick han själv känna på när han hade ett projekt med att översätta ryska sånger.

– Det gick inte att få en krona i bidrag från någon eftersom Ryssland är så impopulärt och förtalat, och det är väldigt dumt tycker jag. Det finns naturligtvis en hel del som händer i Ryssland som är rent vidrigt och oacceptabelt, men jag förstår mer än väl att de inte vill ha Nato inpå knutarna från alla håll. Och jag tror inte på den här hysteriska krigshetsen. Den har hållit på hur länge som helst nu och de har ju ingenting att komma med.

• Om det verkligen handlade om att värna mänskliga rättigheter så finns det en rad andra länder som vi också kunde gå i krig med.
– Ja verkligen! Ta till exempel Ukraina och de påtagliga fascistiska inslagen i deras nuvarande regering. Det får man ju inte prata om av någon anledning.

I somras fyllde Jan Hammarlund 65 år, men pensionär vägrar han kalla sig.

– Jag är inte pensionär men jag får en liten pension, säger han och ler. När den började komma en gång i månaden lyfte jag inte en telefonlur på 3-4 månader, men sen tänkte jag ”såhär kan jag inte sitta, nu får jag sätta igång igen”. Och de flesta tackar ja när jag ringer eller skickar ett mail.

Härnäst på tur står två spelningar med Violeta Parras sånger i Göteborg, den 26 och 27 juni.

– Men jag skulle kunna spela ännu mer. Jag tycker det är väldigt roligt.