Mediejippot Almedalsveckan är i gång. Gräddan av politiker, journalister, pr-företag, bloggare etc lämnar för en vecka sin trygga tillvaro innanför Stockholms tullar och minglar istället med varandra i den gotländska solen. Inte mycket att imponeras över, men med en fullt, i dubbelbemärkelse, mobiliserad journalistkår görs jippot till något betydligt större och viktigare än vad det är.

I år inleddes veckan av Sverigedemokraterna, vilket Jimmie Åkesson nogsamt gjorde en poäng av i sitt tal. Att på tio år gå från den politiska kylan till att få hälsa etablissemanget välkomna till Almedalen är en lika imponerande som skrämmande resa.

Jimmie Åkessons tal var ganska förutsägbart. Invandringen pekas ut som roten till allt ont. Massarbetslöshet, nedskärningar, ökad fattigdom, kriminalitet och fan och hans moster är alla resultat av den svenska invandringspolitiken i Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning.

Innan invandringen var Sverige ett enda blont lyckorike enligt Jimmie Åkesson. I sitt tal målar han med breda penseldrag och per-albinska plagiat upp denna saltkråkeidyll. Ett etniskt homogent Sverige med blonda sommarbarn och där Farbror Melkers rågblonda och ständigt leende dotter Malin får sköta hemmet och barnen. Ett Sverige där hjulen snurrar obehindrat för de svenska företagen och arbetsmarknaden är stilla och harmonisk som en insjö en sommarkväll.

Strejker, klasskamp, muslimer och påtvingad föräldraledighet för pappor lyser med sin frånvaro, i det sverigedemokratiska lyckorike som aldrig har funnits annat än som ett socialkonservativt fantasifoster. Men målgruppen är tydlig. Åkesson försöker vinna poänger på den folkhemsnostalgi, som inte minst socialdemokratin ständigt underblåser.

De försöker profitera på den folkliga ilskan mot det samhälle som det nyliberala systemskiftet skapat och på minnet, framför allt hos en äldre generation, om en tid då de många hade det bättre än nu.

Sverigedemokraternas motstånd mot nyliberalismen ska inte överdrivas. Det är framförallt en retorik för att bredda väljarunderlaget. En genomgång av vad de faktiskt gjort under sina snart två år i riksdagen visar att de i allt väsentligt stödjer och accepterar nyliberalismens ramar – budgettak, överskottsmål, lönenedpressning etc. Åkesson spekulerar i folks okunnighet, men att låtande och görande inte går hand i hand är visserligen inte unikt för Sverigedemokraterna.

Samtidigt är kritiken av nyliberalismen ideologiskt grundad. Sverigedemokraterna är inte ett nyliberalt parti, men så länge den härskande klassen inte har övergett den nyliberala kungsvägen stannar Åkessons kritik vid retoriken. Den som vill bli en maktparti under kapitalismen, kan inte utmana de verkliga makthavarna.

Åkessons tal går helt i linje med utvecklingen inom det som brukar kallas extremhögern i Europa. I en tid när den nyliberala kapitalismen befinner sig i kris, när EU-projektet skakar i sina grundvalar, ser de möjligheter för en ny höger att vinna mark. De kallar sig följdriktigt ”den nya högern”.

När kapitalismen hotas av sina egna inneboende motsättningar finns öppningar för en höger som betonar socialkonservatism och kristendom istället för nyliberalt kassabokstänkande. Med utgångspunkt från den arabiska våren och de hårdnande klasstriderna i Sydeuropa påpekar Åkesson följdriktigt behovet av ett konservativt parti i dessa ”omstörtande tider”.

Det är från denna utgångspunkt som Åkesson försöker lägga sina brunkladdiga labbar på det svenska EU-motståndet. I talet kallar han EU för en monsterstat och önskar dess fall. Istället för en monsterstat styrd av byråkrater och ekonomer i Bryssel ska de fria och självständiga nationalstaterna återupprättas. Retoriken är bedräglig och skulle lika väl kunna uttalas i Proletären eller var som helst inom det traditionella svenska EU-motståndet.

Retorik är en sak och politik en annan. Vårt och Sverigedemokraternas EU-motstånd har inget gemensamt. Till skillnad från många andra europeiska länder så har EU-motståndet i Sverige redan från början varit en vänsterfråga, eller rättare sagt haft en tydlig antikapitalistisk profil. EU-motståndet har ständigt pekat ut unionen som den storföretagens sammanslutning som den är. Det nationalistiska EU-motståndet har därmed marginaliserats. När tidigare EU-kritiker och -motståndare överger kampen mot EU bjuder man samtidigt Sverigedemokraterna på stora potentiella opinionsframgångar.

Att Sverigedemokraterna försöker ta över EU-motståndet och fylla det med sitt nationalistiska innehåll, innebär inte att vi kan backa i frågan av rädsla för att låta som dem. Vi måste bli ännu tydligare i vårt antikapitalistiska och internationalistiska EU-motstånd. Vår kamp för att Sverige ska lämna EU är inte en strid för att gå tillbaka något förflutet, det är en avgörande strid för framtiden.

Kampen för ett svenskt EU-utträde är givetvis en nationell fråga, som marxister står vi upp för den nationella självständigheten. Men detta är inte hela sanningen och för ett revolutionärt arbetarparti är det faktiskt inte huvudsaken. Kampen mot EU är en klasskampsfråga, vilket utvecklingen i Grekland visar tydligt.

Vi har hela tiden hävdat att det finns en revolutionär potential i EU-motståndet. När den härskande klassen i Europa pantsätter sin heder och ära till ett projekt som för var dag blir allt tydligare i sin folkfientlighet, då undergrävs borgarklassens grepp över arbetarklassen och folkflertalet. När etablissemangets verklighetsbeskrivning går allt mer på tvärs mot den verklighet folk faktiskt står inför, då uppstår öppningar för en politik som vill något helt annat.

En sådan politisk kris står ännu inte för dörren i Sverige, men vi ser den uppstå i land efter land i Europa. Men för att EU-motståndet ska bli denna öppning för en revolutionär och antikapitalistisk politik måste motståndet hållas rent från det nationalistiska bruna smutset.