Partisekreterare Robert Mathiasson som är primus motor bakom partibyggarkonferensen ser med förväntan fram mot Kristihimmelsfärdshelgen och den för Kommunistiska Partiets historiska stora samlingen mellan två kongresser.

• Med bara en vecka kvar, hur går förberedelserna för partibyggarkonferensen?

– Över förväntan. Upp mot 250 personer är anmälda. Men ännu är det inte för sent så vi hoppas på ytterligare några sluter upp. Dessutom berättar RKU om dryga sextiotalet anmälda till ungdomsförbundets konferens under samma tid.

• Vad förväntar du dig som partisekreterare ska komma ut av konferensen?

– Att Kommunistiska Partiet ska svetsas samman kring en mer grundad uppfattning om de uppgifter vi står inför i dagens Sverige. Vi behöver en gemensam välgrundad insikt att det finns möjligheter att bygga ut den kommunistiska rörelsen, möjligheter som vi måste ta tillvara.

• Vad grundar du denna optimism på? Vi lever ju trots allt i en tid med hårda högervindar.

– Vi måste lära oss att inte förväxla begreppen. Det gäller att trots reaktionsperioden se de möjligheter som finns. Om vi låter oss passiviseras av det allmänna läget, om vi går i ide och passivt väntar på bättre tider, så betyder det att Kommunisterna är sämre rustade när vändningen i samhällsklimatet kommer. För att en sådan vändning kommer, det vet vi materialister av historien.

• Du låter rent optimistisk om konferensens möjligheter. Konkret, hur tänker du då?

– Partibyggarkonferensen handlar inte om att vi i partiledningen ska peka ut handlingslinjer. Här vill vi ta tillvara på den livgivande utveckling som spirar i partiorganisationer landet runt. I orter som Kalmar, Nybro, Värnamo, Karlstad, Sandviken, Söderhamn, Robertsfors, Malmberget har det de senaste åren växt fram nya partiorganisationer, alternativt har partiarbetet fått ny fart. På ytterligare några orter spirar nya organisationer. Det är genom erfarenheten från partikamrater på dessa orter blandad med dem från mer etablerade organisationer som jag med optimism ser fram mot en givande samling.

– Dessutom får vi ett besök från Grekland som bör vara verkligt inspirerande. Att få träffa och lyssna på en kommunist som representerar ett parti och facklig rörelse som i verklig mening står i hetluften i kampen mot de nyliberala högervindarna inom den Europeiska unionen kommer att ge oss revolutionärer ytterligare en dimension till framtidsdiskussionerna på partibyggarkonferensen.

Front Front rubrik: 

Alla kommunister till Göteborg!

Front ingress: 

Om en knapp vecka samlas kommunisterna i Göteborg till den största konferensen på många år. På konferensen deltar även kamrater från Grekland.

Sveriges rödaste sommarläger äger rum 23-29 juli och platsen är Lysestrand utanför Lysekil i det vackra Bohuslän. Bland föredragshållarna märks Kajsa Ekis-Ekman, Maj Wechselman och Kommunisternas ordförande Anders Carlsson. Läs mer om lägret här och anmäl dig redan idag.

Kommunisternas sommarläger 2012 äger rum 23-29 juli och platsen är Lysestrand utanför Lysekil. Så tveka inte att åka på en semester som erbjuder det bästa av två världar, en avslappnande semester i kamratlig miljö kombinerat med utvecklande diskussioner och gemensamma aktiviteter.

För anmälan, priser och mer information se www.kommunisterna.org/sommarlagret eller ring 031-142634.

Programmet för sommarlägret innehåller ett antal olika föredrag, uppträdanden och utflykter. Ambitionen är att programmet ska vara erbjuda något för alla och skifta i ämnen och form. Ändringar och tillägg i programmet kan bli aktuellt.

De olika programpunkterna kommer att presenteras mer utförligt här på webben och i Proletären under våren. Här är några av programpunkterna:

Föredrag
• Kajsa Ekis-Ekman: Prostitution och surrogatmödraskap.
• Patrik Paulov: Kris och arbetarkamp i Europa.
• Ingrid Frejd: Proletären FF 40 år.
• Vera Peterson: Om feminister, antifeminister och kommunister.
• Anders Carlsson: Kinas väg från socialism till kapitalism.
• Marit Kalleson & Inger Johansson: Privatiserat samhällsansvar.
• Robert Mathiasson: Kalla krigets okända historia.
• Maj Wechselman: Ogaden, oljan och Bildt.
• Ragnar Danielsson: Om Vladimir Majakovskij.

Kultur/Underhållning
• Teaterföreningen Sticket med pjäsen Mötet.
• Potato-Potato med pjäsen Danskjävlar.
• Bluesgruppen Wang Dang Dodle.
• Rikard Björk
• Visgruppen Lam Cham.

Utflykter
• Resa i stenriket.
• Utflykt med båten Harry
• Nordens ark vid Åbyfjorden.
• Lysekils arbetarhistoria.

Front Front rubrik: 

Anmäl dig till sommarlägret!

Front ingress: 

Sveriges rödaste sommarläger äger rum 23-29 juli och platsen är Lysestrand utanför Lysekil i det vackra Bohuslän. Bland föredragshållarna märks Kajsa Ekis-Ekman, Maj Wechselman och Kommunisternas ordförande Anders Carlsson. Läs mer om lägret här och anmäl dig redan idag.

Sedan 17 april hungerstrejkar tusentals palestinska fångar i israeliska fängelser, mot utomrättsliga arresteringar och godtyckliga isoleringsstraff och för bättre förhållanden.

Från början deltog 1200 fångar i strejken, men antalet har växt efterhand. För närvarande deltar över hälften av de 4800 palestinier som Israel håller inspärrade, bland dem PFLP:s generalsekreterare Ahmad Saadat, som Israel kidnappade från ett palestinskt fängelse i Jeriko 2006 och sedan godtyckligt dömde till 30 års fängelse.

De senaste tre åren har Saadat suttit i isoleringscell, ett straff som Israel frekvent använder för att trakassera fångar.

Hungerstrejken vänder sig mot det godtyckliga isoleringsstraffet, men också mot de administrativa arresteringar som Israel använder för att hålla palestinier fängslade utan rättegång och dom.

För närvarande sitter över 300 palestinier fängslade utan rättegång och dom. De hungerstrejkande kräver att de omedelbart friges, ett krav som får stöd av Human Right Watch och andra människorättsorganisationer.

Fångarna kräver också bättre förhållanden i fängelserna och möjlighet till bättre kontakt med sina familjer.

Ahmad Saadat överfördes 29 april till fängelsesjukhuset i Ramla. Han har förlorat mycket i vikt och hans hälsa är försvagad efter en månadslång hungerstrejk höstens 2011. PFLP håller Israel ansvarigt för hans liv.

Saadat själv är dock vi gott mot och uppmanar sina medfångar och kampkamrater att kämpa till seger, med stöd från alla palestinier och från alla krafter i världen som står på palestiniernas sida.

Det är en uppmaning vi tar till oss och gärna förmedlar. Vi uttrycker vår djupt kända solidaritet med de palestinska fångarnas kamp och vårt fulla stöd för deras rättvisa krav och vi lovar att göra vad vi kan för att sprida kännedom om strejken här i Sverige.

Visst är det märkligt. Borgerliga media uppmärksammar gärna enskilda fångars öden i länder de ogillar, men när tusentals palestinska fångar hungerstrejkar mot vedervärdiga förhållanden och pågående brott mot mänskliga rättigheter är det dödstyst. Den tystnade är till för att brytas.

Solidaritet med Palestina!

Front Front rubrik: 

Solidaritet med palestinska fångar

Front ingress: 

Sedan 17 april hungerstrejkar tusentals palestinska fångar i israeliska fängelser, mot utomrättsliga arresteringar och godtyckliga isoleringsstraff och för bättre förhållanden.

Söndagens val i Frankrike och Grekland blev väljarnas svidande vidräkning med EU-politiken och dess främsta företrädare. Men redan där slutar likheterna. I Frankrike spelar valet av François Hollande till ny president bara marginell roll för politiken. EU-kursen ligger fast. I Grekland gav väljarnas dom däremot en parlamentarisk kris.

Krisen har ställt den åtstramande EU-politiken i fokus över hela Europa, som en folkfientlig och klassorättvis politik. EU-kritiken går längst i de länder som drabbats värst av nedskärande sparpaket, men växer i hela EU. I den första
omgången i presidentvalet i Frankrike, som är ett av EU:s kärnländer, röstade således en tredjedel av väljarna på öppet EU-kritiska kandidater.

I slutomgången fiskade Nicolas Sarkozy oblygt i Nationella Frontens grumliga vatten, men det räckte inte för att beveka nedskärningströtta väljare, som istället tydde sig till den vagt EU-kritiske Hollande, som lovade ekonomisk expansion istället för EU-dikterad åtstramning.

I så måtto representerar valet av Hollande en svag vänsterströmning. Väljarna har uttalat sig för en ny politisk kurs, mot statsfinansiell åtstramning och ohämmad nyliberalism.

Men väljarnas vilja och Hollandes politiska program är två olika saker. I valet friade Hollande till vänsterväljarna och till de EU-kritiska väljarna, men Socialistpartiet ingår i det politiska etablissemang som med hull och hår är knutet till EU och till den nyliberala politiken, med stabilitetspakt och allt. Den efterfrågade kursändringen är därför skriven i vatten.

Efter valet är det inte populistiska utflykter som gäller, utan krass realpolitik.
Den bland krisdrabbade människor så hatade stabilitets-pakten är ett verk av Tyskland och Frankrike, som så mycket annat i EU, med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy som föräldrar, där av öknamnet Merkozypakten.

Med Sarkozy borta spekuleras det om paktens hållbarhet, en spekulation som Hollande spätt på genom att i valrörelsens vagt tala om en eventuell omförhandling.

Till det skall sägas att alliansen mellan Tyskland och Frankrike inom EU går mycket djupare än till personliga relationer eller till relationer mellan partier, som i det här fallet mellan tysk och fransk höger. I grunden handlar det om en allians mellan tysk och franskt monopolkapital och tysk och fransk imperialism, som dominerar EU och som har gemensamma intressen
i EU-politiken.

Minns för all del att det såta paret Merkel och Sarkozy på 1980- och 1990-talen föregicks av det lika såta paret Helmuth Kohl och François Mitterand, den ene kristdemokrat och den andre socialdemokrat, men minst lika tighta i EU-politiken. Angela Merkel lär sov lugnt. Hon och de tyska storföretagen har inget att frukta av Hollande.

I Grekland är valresultatet omvälvande. En massiv majoritet av väljarna vände sig i vrede mot EU-politikens inhemska förvaltare, socialdemokratiska Pasok och liberala Ny Demokrati, som i ett slag förlorade långt över hälften av det gemensamma väljarstödet, från 77,5 procent i valet 2009 till 32,2 procent i söndags. Det betyder att 3,3 miljoner greker vände EU-politiken ryggen.

Ny Demokrati förlorade nästan hälften av sina väljare, men genom ett valsystem som ger det största partiet 50 extramandat ökade partiet ändå sin representation i parlamentet. Men denna gång utan stabiliserande nytta. EU-politikens företrädare har inte längre egen majoritet i parlamentet.

Redan på måndagen gav Ny Demokratis ledare Antonis Samaras upp försöket att bilda ny regering. Budet har nu gått till vänsterfronten Syrizas ledare Alexis Tsipras, vars möjligheter att lyckas lär vara ännu mindre. Så har valet kastat in Grekland i en parlamentarisk kris.

Dramatiken i detta skall inte överdrivas. Den parlamentariska krisen är djup. Ny Demokrati och/eller Pasok kan för tillfället inte regera på det gamla sättet. Men det handlar inte om en kris för hela systemet. För det krävs en ytterligare upptrappning av den folkliga massrörelsen, som alternativ till den uppgivenhet som också var en tendens i valet. Så minskade valdeltagandet i detta ödesval från 71 till 65 procent.

Högerledaren Samaras spekulerar uppenbart i denna uppgivenhet. Genom regeringskrisen vill han få till stånd ett nyval, där ännu färre arbetarväljare skall ge borgarklassen parlamentarisk majoritet (med hjälp av extramandaten). Huruvida denna plan lyckas återstår att se.

Det är viktigt att skilja på parlamentarisk och politisk kris. Arbetarväljarna gav regeringspartierna en välförtjänt käftsmäll, men alltför många väljare lever ännu i illusionen om en lösning av krisen inom EU. Man säger nej till EU-politiken, men odlar den förgängliga förhoppningen om ett EU och en euro utan EU-politik, en förhoppning som inte minst vänsterreformistiska fronten Syriza odlat.

I valkommentarerna från vänster anklagas det grekiska kommunistpartiet KKE för sekterism genom sin vägra att gå i allians med Syriza och andra opportunistiska krafter.

För vår del finner vi sådana anklagelser befängda. Att ge legitimitet åt illusioner kan ge lättköpta valframgångar, men det är att bedra väljarna och att föra in kampen mot krisen i en återvändsgränd. KKE:s budskap är kargt – för att komma ur krisen måste Grekland lämna både euron och EU. Ett sådant budskap lockar inte väljare som odlar illusioner, som tror på enkla lösningar, men det är sant och kommer i det långa loppet att visa sig riktigt.

I valet gick KKE fram med blygsamma en procentenhet till 8,5 procent. Det kan synas lite i förhållande till den roll KKE och den fackliga fronten Pame spelat i de senaste årens kamp i Grekland. Men det är en avspegling av den rådande medvetandenivån. Princippolitik får fullt genomslag först när illusionerna malts ner av verkligheten.

För vår del applåderar vi KKE. Att sprida illusioner om EU:s roll och karaktär är att bedra arbetarkampen.
Ett kusligt drag i det grekiska valet är högerextrema Gyllene grynings framgång. Gyllene gryning är inte bara ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti, som Nationella Fronten i Frankrike eller Sverigedemokraterna, utan ett nynazistiskt parti, som hyllar Hitler och som gör verklighet av sin rasistiska politik genom förföljelse och organiserad misshandel av invandrare.

Efter valet ifrågasätter chockade greker att 7 procent av deras landsmän är nazister. Är det möjligt i ett land som under andra världskriget utsattes för brutal nazistisk ockupation? De tolkar därför Gyllene grynings framgång som en missriktad missnöjesyttring.

Det kan säkert vara sant. Men sant är också att djupa kriser och skärpt klasskamp, som i dagens Grekland, kan ge upphov till rörelser också på yttersta högerkanten. Social frustration söker sig inte alltid socialistiska uttryck, särskilt inte i marginaliserade grupper, och överklassen har aldrig haft långt till fascism. Krisen utgör därför en grogrund för högerpopulism.

I givna situationer kan rentav sådana rörelser bli hela borgarklassens alternativ, som på sin tid i Tyskland.

Till detta vill vi bara säga följande: Högerextremismen kan inte bekämpas via opportunism och då rakt inte genom att sprida illusioner om EU. Det är tvärtom att spela högerextremismen i händerna.

Klasspolitik och EU-motstånd är medicinen mot högerextremismen i krisens Europa.

Front Front rubrik: 

Folken röstar mot EU

Front ingress: 

Söndagens val i Frankrike och Grekland blev väljarnas svidande vidräkning med EU-politiken och dess främsta företrädare.

I ett varm vårväder firades Kommunistiska Partiets Röd Front från Gällivare i norr till Trelleborg i söder. Här kan du se bilder, läsa citat från tal och se videoklipp från mötena och demonstrationerna. Sidan uppdateras kontinuerligt.

Kommunistiska Partiets ordförande Anders Carlsson talade på Röd Front-demonstrationen i Uppsala.
– Vi säger att kapitalismen inte duger, inte nu och absolut inte för framtiden. Den kapitalistiska expansionismen slår sönder vår välfärd och hotar själva livsbetingelserna på vår jord. Vi måste göra slut på den. Innan det är för sent.
Alternativet är en produktionsordning som räknar tillväxt i mer än pengar; som sätter människors behov före vinster; som hushållar med resurser, som planerar för framtiden.
– Ett socialistiskt samhälle. Vi vet att vår socialism idag placerar i politikens utkant. Men vi njuter hellre av utkantens friska luft och fria vidder, än bökar med de andra på kapitalismens gödselstack. Vi säger: Ned med kapitalismen – leve socialismen, avslutade Anders Carlsson.

I Stockholm talade bland annat Robert Mathiasson, Kommunistiska Partiets partisekreterare.
– Vi lever i en tid då våldet triumferar. Järnhälen pressar över våra nackar och stryper den syretillförsel som krävs för klara och kritiska tankar. Krigspropagandan förenklar och fördummar. Målar världen i svart-vitt. Vill tvinga in os i ledet.
– Lura oss att välja mellan de val som propagandan ställer oss inför – att stödja tyranner som brukar våld mot sina egna befolkningar eller stödja västvärldens militärmakt och imperialismens hot och krig. Libyen igår, Syrien idag och Iran i morgon om krigshökarna får som de vill."

» Se bilder från Kommunisternas Röd Front 2012 (Flickr)

Front Front rubrik: 

Röd Front över hela landet

Front ingress: 

I ett varm vårväder firades Kommunistiska Partiets Röd Front från Gällivare i norr till Trelleborg i söder. Här kan du se bilder, läsa citat från tal och se videoklipp från mötena och demonstrationerna. Sidan uppdateras kontinuerligt.

» Se bilder från Kommunisternas Röd Front 2012 (Flickr)

Anders Borg kallar sin senaste budget ”en politik för jobb och välfärd”. Det är närmast häpnadsväckande i sin förljugenhet.

Bara ett exempel. I avsnittet ”Det ekonomiska läget i kommunsektorn” gör Borg en prognos för det som numera kallas kommunalt finansierad sysselsättning, dvs för antalet anställda i kommuner och landsting och i de privata företag som numera tagit över goda delar av den offentliga driften. Denna sysselsättning beräknas minska med 18000 personer de kommande fyra åren.

Vän av ordning invänder att färre anställda inte med nödvändighet innebär mindre utfört arbete. Om deltider omvandlas till heltider kan arbetsinsatsen ändå öka. Men så är det inte. Också antalet arbetade timmar beräknas minska.

Minus 18000 jobb kan synas lite i en sektor som sysselsätter 1,1 miljoner människor. Men då skall man veta att 40000 jobb redan försvunnit sedan 2006, att läggas till de över 100000 jobb som försvann under Göran Perssons brutala nedskärningar på 1990-talet.

Men storleksordningen är ändå en bisak. Det avgörande är att välfärdsjobben blir färre samtidigt som behoven inom välfärdssektorn ökar, inte minst genom den i andra sammanhang så omtalade äldreboomen.

Resultatet är välkänt. När färre skall göra mer räcker händer och fötter inte till; när fler av de färre dessutom skall generera vinst till privatkapitalistiska ägare går människovärdet förlorat i kostnadskalkyler och effektivitetskrav. När profiten går in går humaniteten ut.

Vår stilla undran blir hur den människa är funtad, som kan kalla färre välfärdsjobb en politik för jobb och välfärd? Skall orden ha något samband med verkligheten måste väl minst ett av leden vara fel?

Anders Borg vet naturligtvis att hans rubrik är ljug. Men den låter bra och politiskt korrekt, så han kör den i alla fall. På lurendrejarens oblyga vis. Varvid det jävligaste är att han kommer undan med tricket.

Nu hör det till pjäsen att båda leden i Borgs rubrik är ljug, inte bara det om välfärdssatsningar som i verkligheten är raka motsatsen, som är nedskärningar. Den annars så dystre Borg tar visserligen på sig gladkepsen när han tittar in i framtiden och spår att arbetslösheten kommer att börja minska redan i höst eller som senast våren 2013.

Men fram till dess gäller det bara att sitta ner, blunda och hålla tummarna för att kapitalismen löser sina problem av sig själv och på egen hand. Borg gör i alla fall ingenting. Hans budget är kemisk befriad från varje jobbpolitisk åtgärd.

Magdalena Andersson har faktiskt rätt när hon säger att budgeten inte är en budget, utan en utredningskatalog. Passiviteten är monumental.

Vi begär naturligtvis inte att högerns finansminister skall föra socialistisk politik. Men vi begär att finansministern i en kris han själv definierar som djup skall göra vad han kan för hålla uppe sysselsättningen. De möjliga åtgärderna är så uppenbara att bara den blinde eller totalt ovillige inte ser dem.

• För det första: Genomför kraftiga investeringar i infrastrukturen, inte minst genom upprustning av järnvägen, vars förfall är på väg att strypa ekonomisk utveckling i goda delar av Sverige. Finansieringen är inte minsta problem. Det är sund ekonomisk politik i att låna till investeringar, särskilt i ett land som har Europas lägsta bruttoskuld och i en situation då staten kan låna till rekordlåga räntor.

Med Borg gör tvärtom. Istället för att investera betalar han av på Europas lägsta statsskuld med påföljd att Sveriges offentliga nettoförmögenhet på astronomiska 635 miljarder kronor blir ännu större. Det är en politik så oansvarig än den gränsar till tjänstefel.

• För det andra: Skippa sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter, som i jobbpolitisk mening är att elda för kråkorna, och överför de 50 miljarder kronor som dessa meningslösheter hittills kostat till skola, vård och omsorg, där behovet av fler anställda är skriande. Lägg till de pengar som nu till ingen nytta används för att betala av på Europas lägsta statsskuld. Arbetslösheten är ett mycket större problem än en statsskuld som egentligen inte finns.

För vår del anser vi det därtill nödvändigt att befria såväl infrastrukturen som offentlig sektor från marknadens destruktiva inflytande, med sådan politik begär vi inte av en hjärntvättad marknadsliberal som Anders Borg, så det tar vi en annan gång.

Front Front rubrik: 

Högerbudget utan jobb och välfärd

Front ingress: 

Anders Borg kallar sin senaste budget ”en politik för jobb och välfärd”. Det är närmast häpnadsväckande i sin förljugenhet.

Sverige är ny världsmästare i privatisering och avreglering. Det visar en färsk undersökning från amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation.

Sverige är ny världsmästare i privatisering och avreglering. Det visar en färsk undersökning från amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation.

Till delar förtjänas titeln av att det funnits mer att privatisera och avreglera, än i de flesta andra länder. Men The Heritage Foundation förbluffas ändå över radikalismen i den svenska politiken, som över att staten inte ens bryr sig om vem som äger skolan. En lika liberal (ansvarslös) hållning finns inte i något annat land i världen.

Världsmästartiteln är partipolitiskt obunden, såväl Göran Perssons tidigare regering som Fredrik Reinfeldts nuvarande har del i den. Men på vissa områden går högern längre än sossarna, som vad gäller bostadspolitiken. Med Stockholm som experimentverkstad vill framförallt Moderaterna göra bostaden till en vara vilken som helst, att fritt köpa och sälja och hyra ut på en privat marknad utan några som helst begränsningar.

I skottgluggen för denna strävan står de kommunala bostadsbolagen, den sk allmännyttan, som visserligen utgör en sorglig rest av den sociala bostadspolitik som en gång var, men som i någon mån ändå står i vägen för en total avreglering av bostadsmarknaden, bland annat genom allmännyttans hyresledande roll.
På detta finns det facit. I Stockholmsområdet ökar således hyrorna mer i kommuner som sålt ut sina bostadsbolag.

Under perioden 1996-2006 handlade det om en skillnad på i snitt tio procentenheter eller 400 kronor i månaden. När det inte längre finns någon begränsande norm kan de privata fastighetsägarna höja hyrorna efter eget och marknadens behag.

Utförsäljningen av kommunala bostadsbolag handlar alltså inte bara om en privatisering av bostadsbeståndet, utan också om att de sista resterna av hyresregleringen eroderar inifrån. De privata fastighetsägarna vinner dubbelt. Hyresgästernas förlorar.

Sedan 1999 har över 100 000 kommunala lägenheter privatiserats i Sverige. Majoriteten har sålts till privata
bolag, men i framförallt Stockholms har kommunala lägenheter också ombildats till bostadsrätter.

För Moderaterna är det individuella ägandet en ideologisk fråga, den som äger sin bostad är lättare att knyta till ägandets idé och klass, särskilt om det handlar om bostäder i mångmiljonklassen.

Men det individuella ägandet har ekonomiska och sociala gränser. Den lågavlönade får inte låna i banken och den arbetslöse måste vara lätt att flytta. Därför måste det också finnas hyreslägenheter. Men i högerns Sverige skall de ägas av privata fastighetsbolag och de skall bjudas ut på en fri marknad, utan några som helst sociala ambitioner.

Politiken ger en segregerad bostadsmarknad, inte bara på grund av den ökande andelen bostadsrätter, som gjort storstädernas centrala delar till reservat för över- och övre medelklass, utan också genom att privata fastighetsägare lyxrenoverar sina hus i marknadsattraktiva lägen. I den alltmer skriande bostadsbristens Sverige ger nya och mer betalningsstarka hyresgäster skönt klirr i kassan.

De betalningssvaga förvisas till ytterområdenas alltmer förfallna bostäder, där trångboddheten brer ut sig. Vi är inte där än, men om denna utveckling tillåts fortsätta är vi på väg tillbaka till bostadsnödens Sverige, såsom den såg ut på 1930-talet och långt in på 1950-talet, då kapitalismen ännu härjade fritt på bostadsmarknaden.

Kapitalismen vare sig kan eller vill lösa de fattigas bostadsfråga, av det enkla skälet att kapitalismen alltid sätter betalningsförmåga före mänskliga behov. Den som inte har råd att betala får hållas i det som blir över.

I Sverige löstes arbetarnas bostadsfråga genom det s k miljonprogrammet, som byggde mer än en miljon nya lägenheter mellan 1965 och 1975; den löstes genom att stat och kommun tog över ansvaret för bostadsförsörjningen. De uppnästa klagar på miljonprogrammets områden, som anses fula, men det är ett internationellt erkänt faktum att Sverige 1975 hade världens bästa bostadsstandard och därtill hyggligt billiga bostäder till alla. En gnutta plan-ekonomi löste den bostadskris kapitalismen dittills gått bet på.

Nu är vi med stormsteg på väg tillbaka till den avreglerade kapitalismens selektiva bostadsnöd. Sedan de statliga bostadssubventionerna avskaffades med början på 1990-talet har bostadsbyggandet gått på sparlåga.

Med en alltmer skriande bostadsbrist som följd, framförallt i storstäderna. I Stockholm står idag 310 000 människor i den bostadskö som ännu finns kvar. Men kön förmedlar bara 9000 lägenheter per år.

Bankerna och de privata fastighetsägarna bryr sig inte. Tvärtom. Bristen gör det tvärtom möjligt för profitörerna att maximera vinsten genom skyhöga räntemarginaler och rena ockerhyror.

Det finns ljus i detta mörker. Som när invånarna i Ekerö kommun i helgen med bred marginal röstade nej till försäljning av det kommunala bostadsbolaget. Eller som när hyresgäster i Bredäng och Kärrtorp gick man ur huse för att försöka stoppa utförsäljningen av sina lägenheter till ett privat fastighetsbolag.

En undersökning från Demoskop visar att privatiseringspolitiken inte har något stöd i opinionen. 52 procent av de tillfrågade var emot utförsäljning av kommunala fastigheter. Bara 35 ansåg det rätt. Gissa vilka.
Men opinionsmätningar är flyktiga, det är ett aktivt opinionstryck som krävs, som i Ekerö och framförallt i Bredäng och Kärrtorp, för att ta nämnda exempel. Kampen mot privatiseringspolitiken måste börja underifrån.

Att stoppa utförsäljningar av kommunala bostadsbolag och fastigheter är en nödvändig kamp. Men den räcker inte. För att bostaden åter skall bli en social rättighet krävs att stat och kommun tar ansvar för bostadsförsörjningen, som under miljonprogrammets dagar.

Nödvändigt kapital finns precis som då i de pensionsfonder som idag förskingras på världens aktiebörser. Arbetskraft och yrkeskunnande finns. Det som saknas är politisk vilja och det nödvändiga opinionstrycket.

Det är utmaningen. Fler måste göra som hyresgästerna i Bredäng och Kärrtorp.

Front Front rubrik: 

Stoppa privatiseringarna – bygg bort bostadsbristen!

Front ingress: 

Sverige är ny världsmästare i privatisering och avreglering. Världsmästartiteln är partipolitiskt obunden, såväl Göran Perssons tidigare regering som Fredrik Reinfeldts nuvarande har del i den. Men på vissa områden går högern längre än sossarna, som vad gäller bostadspolitiken.

Över hela landet var Kommunistiska Partiet aktiva kring internationella kvinnodagen för att kräva höjda kvinnolöner.

Från Malmberget i norr till Lund i söder arrangerade Kommunistiska Partiet och ungdomsförbundet RKU torgmöten, föredrag, deltog i demonstrationer, pubkvällar, delade flygblad och sålde tidningen Proletären.

» Se bilder från Kommunisternas aktiviteter (Flickr)

» Läs mer om Kommunisternas krav på höjda kvinnolöner(Proletärens webbplats)

Front Front rubrik: 

Kvinnodag för höjda löner

Front ingress: 

Över hela landet var Kommunistiska Partiet aktiva kring internationella kvinnodagen för att kräva höjda kvinnolöner.

» Se bilder från aktiviteterna (Flickr)

» Läs mer om Kommunisternas krav på höjda kvinnolöner (Proletärens webbplats)

Försvarsminister Sten Tolgfors har inte mycket till militär att basa över, åtminstone inte i Sverige. Men han saknar inte arbetsuppgifter då han också är vapenkrämarminister.

Tolgfors tar denna sin uppgift på största allvar. Han kränger vapen över hela världen och med det tänjbara samvete som präglar all internationell vapenhandel. Det är pengarna som räknas.

I fjol satte Tolgfors och hans uppdragsgivare i vapenindustrin rekord. Sverige placerade sig på sjunde plats på listan över väldens största vapenexportörer och som etta på listan över vapenexport per capita. I förhållande till storlek är Sverige bäst i världen på att sälja vapen.

Topplaceringen vanns inte minst genom lukrativa affärer med kungadiktaturen i Saudiarabien, som 2011 steg fram som den näst störste importören av vapen från Sverige.

Vän av ordning undrar hur detta är möjligt. Den svenska vapenexportlagen sägs vara till för att förhindra vapenförsäljning till krigförande länder och diktaturer. Just 2011 uppfyllde Saudiarabien båda dessa kriterier, då landet detta år skickade trupp för att slå ner de folkliga protesterna i grannlandet Bahrain.

Men för Tolgfors är allt möjligt. Regler är till för att brytas, särskilt regler som från början kommit till för att bedra en fredsälskande opinion och som därför är försedda med ett helt batteri av undantag och kryphål.

Tolgfors är alls inte unik. Minns för all del handelsminister Mats Hellström (S) och hans unkna vapenaffärer med ockupationsmakten Indonesien.

Nu har Tolgfors hamnat med hela handen i syltburken. Genom avslöjandet om att han gett statliga myndigheten Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, i hemligt uppdrag att projektera en raketfabrik i Saudiarabien.

Det gör den saudiska förbindelsen till något mer och större än vapenaffärer. Här handlar det om en mellanstatlig förbindelse, om ett avtal mellan två länders myndigheter. Världssamvetet Sverige sluter avtal om krigsmaterialsamarbete med en av världens hårdaste och mest brutala diktaturer.

När detta skrivs har vapenkrämarminister Tolgfors ännu inte krupit fram ur sin bunker. Men statsminister Reinfeldt tvår sina händer i det godtyckliga regelverket, som om diktaturkramande inte vore hans ansvar, och utrikesminister Carl Bildt skyller i vanlig ordning på sossarna.

Visserligen inleddes FOI:s hemliga uppdrag i Saudiarabien inte förrän 2007, men Bildt har hittat ett avtal från 2005 att dölja regeringens ansvar bakom. Skandaler biter inte på teflongubben Bildt.

Givetvis är Tolgfors hemliga affärer i diktaturens Saudiarabien en skandal av stora mått. Var tar Sveriges demokratiska trovärdighet vägen om regeringen gör affärer med världens värsta diktaturer?

Med grundproblemet utgörs ändå av det politiska vapenkrämandet. Under kalla kriget motiverades en stor svensk vapenindustri med neutralitetens behov av egenproducerat krigsmaterial. I ett litet land som Sverige krävde en sådan industri i sin tur export för att bli lönsam, vilket gav ett korrupt förhållande mellan vapenindustri och politik.

Det var som bekant si och så med neutraliteten, men det fanns ändå visst fog för resonemanget. Så är det inte längre. Neutraliteten är avskaffad, men det korrupta förhållandet består.

Det finns idag en skillnad. Eftersom svensk vapenindustri inte längre är svensk. Bofors och Hägglunds har amerikanska ägare, Saab AB har brittiska BAE Systems som storägare och Kockums ägs av tyska Thyssen Krupp. Sverige har blivit det internationella vapenkapitalets smedja. Tacka politiken för det.

Här finns alexanderhugget att ta till. Förbjud vapenexporten, rätt av och utan undantag. Eftersom den nästan bara går till imperialismens krig och diktaturer. Ta sedan över Bofors, Hägglunds, Saab och Kockums från de amerikanska, brittiska och tyska vapenbaronerna, som inte har intresse av en industri som inte får exportera till krig och diktaturer. Ställ om till civil produktion.

Yrkeskunskap och teknologi kan användas till bättre saker än vapen. Skrota det nya Jas-projektet och använd pengarna till produktionsomställningen.

Vi förstår att det låter drastiskt på gränsen till absurt. Men vad är mer absurt än att Sverige rustar diktaturen i Saudiarabien med självaste försvarsministern som försäljande mellanhand?

Front Front rubrik: 

Förbjud vapenexporten!

Front ingress: 

Svensk vapenindustri och vapenexport har hamnat i hetluften. Förbjud vapenexporten, rätt av och utan undantag, säger Kommunistiska Partiet. Ta sedan över Bofors, Hägglunds, Saab och Kockums från de amerikanska, brittiska och tyska vapenbaronerna, som inte har intresse av en industri som inte får exportera till krig och diktaturer, och ställ om till civil produktion.

I samband med internationella kvinnodagen driver Kommunisterna en kampanj för jämställda löner. Lönediskrimineringen är ett konkret uttryck för kvinnoförtrycket i samhället. Ett förtryck som stärks av den hårda högerpolitiken som förs.

3,6 miljoner kronor. Så mycket mindre tjänar en genomsnittlig kvinna jämfört med en genomsnittlig man under en livstid. 3,6 miljoner. Det är åtskilliga semesterresor. Åtskilliga restaurangmiddagar.Åtskilliga toalettrullar, mjölkpaket, bananer och strumpor.

Uttryckt i procent handlar det om att en vanlig kvinna i genomsnitt tjänar 28 procent mindre än sin bror eller man. Det handlar om tusenlappar varje månad som kvinnor går miste om.

Siffrorna bygger på att lönerna inte har räknats upp till heltid. De visar vad kvinnor i
praktiken får ut i lön. Kvinnor tjänar nämligen inte bara sämre än män, de nekas dessutom ofta fasta heltidsarbeten.

Lönediskrimineringen är ett konkret uttryck för kvinnoförtrycket i samhället. Ett förtryck som stärks av den hårda högerpolitiken som förs.

Högern har inget intresse av att förbättra situationen. Istället pratar de om individuella lösningar. Men det som behövs är inte mer skattesubventionerade städtjänster åt de rika,
för att underlätta för ett fåtal kvinnor att göra karriär.

Nej, vad som behövs är rejält höjda kvinnolöner; till undersköterskor, barnskötare, restaurangbiträden, städare, sjuksköterskor, handelsanställda, lärare och alla andra som år efter år berövas på enorma summor.

Ge oss våra 3,6 miljoner kronor!

Front Front rubrik: 

Ge oss våra 3,6 miljoner – höj kvinnolönerna!

Front ingress: 

I samband med internationella kvinnodagen driver Kommunisterna en kampanj för jämställda löner. Lönediskrimineringen är ett konkret uttryck för kvinnoförtrycket i samhället. Ett förtryck som stärks av den hårda högerpolitiken som förs.

Front externa länkar:  http://www.kommunisterna.org/kalendarium/2012/02/kommunisternas-aktiviteter-kring-8-mars|Se kommunisternas aktiviteter kring 8 mars

Fem skäl att avfärda Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldts utspel om att vi i framtiden måste jobba tills vi stupar har med rätta mötts av upprörda protester. Vad är samhällsutvecklingen värd om den betyder att vi skall få det sämre?

Men Reinfeldt är en bluffgubbe. Den spelade ansvarslösheten är bara en mask som döljer högerns hångrin mot arbetare och andra med slitsamma jobb. Arbetare skall straffas med fattigpensioner på det att överklassen skall kunna lägga beslag på en ännu större del av produktionsöverskottet i samhället.

Här skall vi avslöja Reinfeldts bluff punkt för punkt.

1. Dröm och verklighet

Reinfeldt vill att vi skall jobba tills vi fyller 75 år. I en drömvärld formad av Täbys överklasskvarter rusar pigga åldringar till jobbet fulla av arbetslust. Men givetvis bara om de vill. För i Reinfeldts kvarter har de rika människorna frihet att sluta jobba när de vill, som Reinfeldt själv. Högerns valfrihet är och har alltid varit en fråga om pengar.

I verklighetens Sverige, utanför överklassens reservat, är situationen en helt annan. Ett allt tyngre och stressigare arbetsliv gör att alltfler kroppar och själar säger ifrån i förtid. Så anger Pensionsmyndigheten den faktiska pensionsåldern i Sverige till 63,1 år, trots att alla idag har rätt och ekonomiskt motiv att jobba till 67.

Den faktiska pensionsåldern är ett genomsnitt som inkluderar också direktörerna i Reinfeldts dröm. I det Sverige som befolkas av undersköterskor, metallarbetare, städare, byggnadsarbetare och alla andra som sliter ont för brödfödan är det många som inte ens orkar arbeta till fyllda 60 år.

Det skall sägas att snittet på 63,1 år inte är lågt i jämförelse med andra länder. I Europa är det tvärtom bara islänningarna som jobbar längre upp i åldern än svenskarna. Det är helt enkelt så att den kapitalistiska ekonomins organisation för maximalt utnyttjande av arbetskraften sätter rent fysiologiska gränser för hur länge arbetare kan arbeta.

Givetvis kan ett reformerat arbetsliv förändra denna situation till det bättre.
6 timmars arbetsdag vore till exempel en utmärkt hälsoreform. Men att tala om höjd pensionsålder med det arbetsliv vi har är att lämna verkligheten eller att helt strunta i den.

2. Valfrihet som hån av arbetare

Ställd inför upprörda protester bedyrade Reinfeldt genast att han alls inte är ute efter att tvinga någon att jobba till 75 år, allra minst de som inte har minsta möjlighet att klara jobbet. Reinfeldts uppdragsgivare vill inte ha några rollatorer på verkstadsgolven.

”Jag är inte ute efter att behandla alla lika”, förklarade Reinfeldt sockersött och med extra blinkning åt dem som avskyr jämlikhet.

Detta är klassinnehållet i Reinfeldts utspel. Som pensionärer skall vi behandlas olika utifrån position i samhället. Utslitna arbetare får hålla till godo med det nya pensionssystemets fattigpensioner, medan de övre samhällsskikten i valfrihetens namn ges möjlighet att förbättra pensionen genom att hasa sig fram på jobbet några år extra.

Möjligheten bjuds redan i det nuvarande systemet genom rätten jobba till 67 år. Men då skall det påpekas att de som jobbar till 67 inte bidrar till systemet med en enda krona. Eftersom någon pensionsavgift inte betalas efter 65 år. De överåriga fixar bara sin egen pension.

I Reinfeldts pott ligger att den nuvarande pensionsavgiftsgränsen vid 65 år måste höjas, kanske till 70 år, vilket ökar klassorättvisorna ytterligare. Utslita arbetare kommer inte att kunna jobba längre för att gränsen höjs, vilket ger färre arbetade år i förhållande till systemets förväntningar och därmed ännu lägre pensioner.

Se där högerns politik i dess öppna arbetarförakt. I ett pensionssystem som politikerna satt på svältkur skall arbetarklassen få en mindre del av kakan och överklassen en större. Reinfeldts väljare skall inte drabbas av den politiskt framkallade anorexian.

3. Totalarbete och arbetslöshet

Vi måste arbeta mer för att klara pensionerna, säger Reinfeldt och med honom hela det politiska systemet. Det är en halvsanning, vilket vi skall återkomma till. Men givet av den nuvarande resursfördelningen mellan arbete och kapital, som dessa systemets fångar vare sig ser anledning eller möjlighet att förändra, är det sant.

Pensionerna betalas via de pensionsavgifter som de som arbetar betalar in, för närvarande 18,5 procent av lönen, en avgift som bara till liten del fonderas. Med fler pensionärer krävs därför fler som arbetar för att pengarna skall räcka, allt annat lika.

Av detta drar Reinfeldt & Co slutsatsen att vi måste jobba längre upp i åldrarna, vilket är befängt. Med en öppen arbetslöshet som snabbt närmar sig 8 procent, med en ungdomsarbetslöshet på 20 procent och med en sysselsättningsgrad på usla 65 procent – hela 35 procent av arbetskraften sätts inte i arbete – är det helt andra åtgärder som krävs.

Varför skall unga, friska människor gå arbetslösa för att gamla, slita människor skall hasa sig kvar på jobbet? Det är en avgörande fråga. Som de nu är blockeras de unga inträde på arbetsmarknaden genom att de äldre tvingas hanka sig kvar, något som kapitalisterna genast utnyttjar genom krav på sänkta ungdomslöner, uppluckring av Las och allehanda skatterabatter.

Allt hänger ihop. Det självklara kravet på att ge ungdomen chansen, genom sänkt pensionsålder, blockeras av arbetsköparnas strävan att få till stånd en arbetsmarknad helt på deras villkor, ett spel som Reinfeldt & Co är lydiga delar av.

Huruvida totalarbetet i Sverige verkligen behöver öka kan man diskutera, vi producerar redan väldigt mycket här i landet och livet har ju så mycket mer att erbjuda än lönearbete. Men under alla omständigheter är det befängt att hävda att mängden arbete måste öka genom att vi skall tvingas arbeta tills vi dör eller åtminstone så länge rollatorn bär.

Innan massarbetslösheten är avskaffad och innan de som kan och vill arbeta också får det, även de med nedsatt arbetsförmåga, är talet om höjd pensionsålder ett rent bedrägeri.

3. Medellivslängd och produktivitet

Huvudargumentet för höjd pensionsålder är att vi blir äldre och äldre och vår tid som pensionärer därmed längre och längre. Den ekvationen går inte ihop när räknenissarna skall balansera kredit och debet i ett pensionssystem som inte får kosta mer.

Återigen gäller det att titta bakom masken. För bakom det allmänt objektiva, att medellivslängden stiger, döljer sig en cynisk klasspolitik.

1913 införde Sverige som första land i världen ett allmänt pensionssystem. Pensionsåldern sattes till 67 år, vilket innebar att den stora majoriteten arbetare aldrig fick någon pension. Eftersom de inte levde så länge.

Först genom ATP-systemet på 1960-talet och sänkningen av pensionsåldern till 65 år fick arbetare både en pension möjlig att leva på och möjlig att utnyttja, även om många fortfarande inte levde till pension.

Idag uppgår medellivslängden i Sverige till 79,1 år för män och 83,2 år för kvinnor, vilket gör att de allra flesta lever till pension. Men som allt i samhället är livslängden en klassfråga. I Göteborg skiljer det till exempel nio år i livslängd för män mellan rika Älvsborg och fattiga Bergsjön. I genomsnitt blir en man i Älvsborg 83 år medan en man i Bergsjön bara blir 74 år.

Den genomsnittlige mannen i Bergsjön skulle alltså inte få någon pension, om pensionsåldern höjs till 75 år.

Även prognosmässigt skiljer sig livslängden utifrån klass. Så har Statistiska Centralbyrån, SCB, räknat ut att en nu 30-årig kvinna med enbart förgymnasial utbildning lever tills hon blir 81,2 år, medan en kvinna med eftergymnasial utbildning blir 85,5 år. Motsvarande siffror för män än är 76,9 respektive 78,8 år.

Det klassmässiga sakförhållandet måste understrykas, då varje höjning av pensionsåldern, oavsett om den framställs som frivillig, slår klassorättvist. Höjd pensionsålder innebär att arbetare som grupp får en mindre del av de pengar som betalas in till pensionssystemet.

Vi anklagar Fredrik Reinfeldt att ha just detta för ögonen. Han vill höja pensionsåldern till den exkluderande gräns som gällde förr i tiden. Arbetare skall helst dö innan de går i pension.

Utöver det klassmässiga hävdar vi att talet om åldersexplosionen är en dimridå. Sant är att vi blir äldre, men det är falskt att våra längre liv kräver en höjd pensionsålder.

Låt oss först titta på det enkla. År 1960 uppgick gruppen 65+ till 12 procent av befolkningen i Sverige. Idag uppgår andelen till 19 procent, en ökning med knappt 50 procent, och fram till år 2050 beräknas den öka till 23,6 procent.

Vet då att Sveriges bruttonationalprodukt, BNP, tredubblats sedan 1960. I fast penningvärde. BNP är ett vanskligt begrepp, men i grova drag kan man ändå säga att Sverige blivit tre gånger så rikt under dessa dryga 50 år. Varför skulle det då vara ett problem att antalet pensionärer blivit 50 procent fler?

I den nationella bokföringen finns något som kallas försörjningskvot. Den delar rent matematiskt antal personer i arbetsför ålder med antalet barn (under 19 år) och antalet äldre (över 65 år) och anger utifrån detta den sk försörjningsbördan.

Prognosen fram till 2050 säger att bördan kommer att öka från dagens kvot på 0,72 till 0,84. I människor av kött och blod innebär kvoten att 2,6 yrkesaktiva idag försörjer en pensionär. 2050 blir ”bördan” lite tyngre genom att endast 2,3 aktiva får bära den.

Det låter väl inte så förfärligt, men är ändå värre än vad det är. För matematiken utelämnar det faktum att varje yrkesaktiv producerar mer idag än 1960 och kommer att producera mer 2050 än idag. Det är det som kallas produktivitetsökning.

Till pjäsen hör då att självaste Pensionsutredningen räknade med en ökning av produktiviteten med i genomsnitt 1,6 procent per år fram till 2050, något som helt utelämnas i beräkningarna av försörjningsbördan. Men läggs produktivitetsökningen till minskar försörjningsbördan istället för att öka. År 2050 bärs pensionären av hela 4,7 mer produktiva yrkesaktiva.

Vi hoppas läsaren förstår poängen. Åldersexplosionens rena matematik är falsk för att den inte tar hänsyn till ökad produktivitet och ökad rikedom i samhället som helhet. Vilket för oss till slutpoängen: Pensioner och pensionsålder handlar inte om matematik, utan om fördelning.

5. Solidaritet eller egennytta

Som land är Sverige rikare än någonsin, trots den kris kapitalismen för närvarande pinar oss och världen med. Efter måttet BNP per capita i fast penningvärde, som är det mått som finns, är Sverige idag tre gånger rikare än 1950 och 50 procent rikare än 1980, allt enligt Statistiska Centralbyrån.

Men landets rikedom är som bekant inte allas rikedom, för det krävs denna jämlika fördelning som inte finns.

Förhållandet är tydligt var gäller pensionerna. Sedan 1988 har antalet personer 65+ i Sverige ökat från 1504449 till 1736800 personer. Men samhällets kostnader för ”Ekonomisk trygghet vid ålderdom”, som till sin huvudpart består av pensioner, har mellan 1988 och 2010 minskat från 11,54 till 8,43 procent av BNP.

I reda pengar motsvarar skillnaden 96 miljarder kronor.

Ett allt rikare Sverige anser sig alltså har råd att satsa en allt mindre del av rikedomen på en trygg ålderdom för de äldre, och får Reinfeldt & Co som de vill kommer andelen att minska ännu mer. För det är poängen med Reinfeldts utspel. Det allmänna pensionssystemet får inte kosta; skall helst kosta mindre, trots att pensionärerna blir fler.

Denna anorektiska politik lanseras som valfrihet, men är bara valfrihet för samhällets överskikt, som har råd att köpa privata pensionsförsäkringar och som därtill har ork förbättra pensionen genom att sakta mak jobba några år extra, om det har lust med det. Men för arbetare och de allra flesta vanliga löntagare är politiken ett dråpslag.

Vi hävdar att Sverige har råd med bra pensioner åt alla, utan höjd pensionsålder. I massarbetslöshetens Sverige anser vi tvärtom att pensionsåldern bör sänkas för att ge ungdomen chans på arbetsmarknaden.

Finansieringen är inget problem. Allt som krävs är att en något större del av samhällets samlade produktionsöverskott fördelas till pensioner och övrig omsorg åt de äldre.

Vi ser inte som vår uppgift att presentera ett fixt och färdigt pensionssystem som alternativ till det nuvarande. Men vi anser att det tidigare ATP-systemet var i huvudsak bra och att det med korrigeringar kan stå modell för ett nytt.

Mer omedelbart kräver vi att bromsen i det nya pensionssystemet avskaffas och att garantipensionen kraftigt höjs. Bromsen har gett sänkta pensioner två år i rad och kommer enligt Pensionsmyndigheten att ge sänkta pensioner under tre av de kommande fem åren.

Bromsen är en automatisk pensionssänkare och garantipensionen, som flertalet kvinnor och alltfler arbetare får hålla till godo med, tackar livslångt arbete med existensminimum. Det är skamligt i ett land som Sverige.

Åtgärderna är enkla att finansiera. Allt som krävs är en höjning av pensionsdelen i arbetsgivaravgiften, en höjning som vinststinna företag utan vidare kan betala.

Men i grunden handlar pensionen om vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldts utspel och dagens anorektiska pensionssystem är uttryck för ett kapitalistiskt system, som i sin giriga egennytta sätter de äldre på undantag, som improduktiva, utan respekt för vad de uträttat under långa strävsamma liv. När profiten betyder allt betyder de äldre inget.

I det längre perspektivet förordar vi därför en fullständig omvandling av samhället, där profitsystemet avskaffas och ersätts av ett system som sätter människors behov som överordnat mål för ekonomi och politik. Med socialism, helt enkelt.

Visst kan socialismen synas fjärran, men tänk efter. Vad skall vi göra om kapitalismen inte ens kan och vill uppfylla ett så basalt mänskligt krav som rätt till bra pension och trygg ålderdom?

Front Front rubrik: 

PENSIONSBLUFFEN

Front ingress: 

Reinfeldt är en bluffgubbe. Under prat om att ta ansvar vill statsministern att abetare skall straffas med fattigpensioner på det att överklassen skall kunna lägga beslag på en ännu större del av produktionsöverskottet i samhället. Här avslöjas Reinfeldts pensionsbluff punkt för punkt.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) ligger lite risigt till. Två gånger har en riksdagsmajoritet beordrat ut honom ur hans fantasivärld, men Kristersson vägrar, ivrigt understödd av statsminister Reinfeldt. Nu hotas Kristersson därför av misstroendevotum i riksdagen.

Det handlar förstås om Försäkringskassan. I sin iver att ragga fram pengar till regeringens skattesänkningar har Kristersson instruerat kassan att friskförklara sjuka människor. Det cyniska konststycket sker genom att de sjukas arbetsförmåga prövas mot jobb som bara finns i fantasins värld, vilket i ett huj gör den sjukaste till frisk.

Kan du röra ett lillfinger kan du alltid jobba med det.

Riksdagen underkände detta fantasifulla trick i juli respektive december 2011. Med det jordnära argumentet att arbetsförmågan skall prövas mot jobb som faktiskt finns.

Men Kristersson vägrar att rätta sig, besjälad som han är av arbetslinjens enda väg. Istället har han låtit Försäkringskassan utreda hur gällande regler skall förtydligas, med det smått fantastiska resultatet att arbetsförmågan inte skall prövas mot vare sig en verklig eller påhittad arbetsmarknad.

Bedömningen skall istället vara enbart medicinsk. Vilket enligt utredningen betyder följande: ”Människors medicinska förutsättningar för arbete prövas i förhållande till de generella krav på medicinskt relaterade förmågor som arbeten ställer och inte i förhållanden till faktiska anställningar på en faktisk arbetsmarknad.”

Lillfingret spökar alltså vidare, vilket är syftet med utredningen. Direktivet var att förtydliga gällande regler, inte att rätta sig efter riksdagens beslut.

Får Kristersson och regeringen som de vill skall alltså svårt sjuka människor även fortsättningsvis förklaras fullt arbetsföra och utan rätt till sjukersättning. Att de sjuka inte har minsta möjlighet att försörja sig ger Kristerssons blanka tusan i så länge han kan skicka sitt kvantum besparingar till finansminister Borg. Socialbidrag belastar inte statskassan.

Givetvis hoppas vi att Kristersson kastas ut med huvudet före och att hans cynism innebär att fler kommer till insikt om vad blodsugarregeringen Reinfeldt går för.

Men problemet går djupare. Denna människoföraktande politik är en logisk konsekvens av det kapitalistiska arbetstvånget.

I marknadsfundamentalismens tidevarv står människovärdet inte högt i kurs.

Front Front rubrik: 

Cynismens ansikte

Front ingress: 

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) har gett den borgerliga cynismen ett mycket otrevligt ansikte.

– Rättning höger med Stefan Löfvens nya "lag"

Stefan Löfvens tillträde som S-ordförande satte effektivt stopp för Håkan Juholts verbala vänstersvängar. Nu gäller rättning höger över hela linjen, som i frågan om vinster i välfärden.

I förra veckan avlossade sossarna en tvåstegsraket i denna fråga. Först ut var partihögern i Stockholm, som via Mikael Damberg och Lena Hallengren försäkrade att den privata vinsten kommit för att stanna (AB 14/2), i liberal ordning
förklädd som valfrihet.

Enligt Damberg och Hallengren utgör privatkapitalistisk vinst inget problem, allt som krävs för att tygla detta vidunder är lite bättre insyn.

Budskapet var måhända något magstarkt för partivänner ute i landet, där det borgerliga valfrihetspåbudet inte passar små verksamheter och kommunkassor. Partiledningen skickade därför snabbt upp det andra raketsteget.

Visst har vinsterna kommit för att stanna, förklarade partisekreterare Jämtin på en snabbinkallad presskonferens (16/2), i stundens allvar flankerad av kommunalråden Annelie Hulthén, Göteborg, och Ilmar Reepalu, Malmö. Men kommunerna skall ändå få ökad rätt att säga nej till riskkapitalbolag och andra oseriösa aktörer på välfärdsmarknaden.

Så var valfriheten fördubblad och alla sossar kan vara nöjda. S är för vinst i princip, men med möjlighet att vara mot vinst på lokalplanet. Det skall till en fd IF Metall-ordförande för att komma på något så lealöst.

Den praktiska betydelsen av den dubbla bokföringen är liten. Så skiljer det inte särskilt mycket i privatiseringsgrad mellan borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner. Sossar är nog så duktiga på att privatisera. Men för den interna sammanhållningen är det bra att inte säga något bestämt.

Kommunistiska Partiet är mot all privatisering av offentlig verksamhet. Vi anser att allas lika rätt till skola, vård och omsorg inte bara kräver gemensam finansiering utan också gemensamt ägande och drift. Så snart kapitalismen får utrymme i det offentliga läggs grund för ojämlikhet.

Detta betyder att vi är emot vinst i välfärden, all vinst. Visst är de sk riskkapitalbolagens framfart i svensk välfärd extra stötande, de är bara ute efter snabba klipp på en verksamhet som behöver långsiktighet och humanitet. Men i grunden skiljer sig inte riskkapitalbolagen från andra kapitalistiska bolag. Vinsten är drivkraften för all kapitalistisk verksamhet, vilket per definition betyder att de mänskliga behoven sätts i andra hand.

För vår del är vi emot vinstmaximeringens system, som vi anser kortsiktigt, ineffektivt och alltmer destruktivt för både människa och miljö. Istället förordar vi gemensamt ägande och planmässig behovsproduktion i samhället som helhet. Men vi anser att vinstmaximeringens system passar särskilt illa i en sektor som har att på lika villkor ta hand om barn, sjuka och gamla.

Till den sidan av saken vill vi göra några påpekanden. Från en del vänsterhåll ställs krav på ett vinstförbud i välfärden. Visst kan det låta anslående, men vi menar att det är att angripa toppen på isberget, givetvis för att privata aktörer kan smuggla undan vinster på tusen och en sätt, vilket gör ett vinstförbud tandlöst, men framförallt för att vinsten mer är ett uttryck för problemet än orsaken till det.

Vi menar att grundproblemet är marknadsanpassningen av välfärden. Skola, vård och omsorg har förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad, att handlas till lägsta möjliga pris, som vilka varor som helst. I teorin skall denna konkurrens ge effektivitetsvinster, men i verkligheten har den förvandlats till vår tids fattigauktioner, där den aktör som säljer välfärdsvaran billigast vinner budgivningen.

Höstens skandaler inom Carema och andra privatdrivna äldreboenden är ett tydligt uttryck för denna ordnings destruktiva följder. Det är inte så att Carema, Attendo och de andra privata vårdbolagen mjölkar skattebetalarna på pengar genom överpriser – kapitalistisk vinst uppstår aldrig i försäljningsledet och då rakt inte i ett försäljningsled som har pressade priser som enda utgångspunkt. Istället genereras vinsten genom kronisk underbemanning och planerad vanvård i vår tids undantagsstugor.

Det förfärliga är att denna ordning är politiskt beslutad och omfamnad. Genom lagen om offentlig upphandling, LOU, och Lagen om valfrihet, LOV, som ålägger politiska marknadsaktörer att handla till lägsta möjliga pris.

Till detta skall sägas att Lagen om valfrihet ännu inte är obligatorisk, även om regeringen Reinfeldt hotar med att göra den bindande. Kommunerna har ännu rätt att driva äldreomsorgen i egen regi, utan marknadsupphandling. Men frivilligheten spelar marginell roll i en tid då åtstramande budgettak förvandlat de politiska marknadsaktörerna till kostnadsjagande budgetslavar.

Vi tror inte att politiker är hjärtlösa typer. De allra flesta vill säkert att våra äldre skall ha det bra. Men det goda hjärtat går förlorat när budgeten räddas genom det låga budet från Carema. Budgetslaveriet producerar hjärtlöshet.

I detta nedskärande konkurrenssystem, vars mål är att överföra resurser från det offentliga till det privata, spelar det föga roll hur aktörerna presenterar sig själva. Systemet är nedskärande oavsett om det är riskkapitalbolag, småföretag, stiftelser eller kooperativ som lägger det lägsta budet.

Vi menar att omsorg om människor är och måsta vara en social förpliktelse, en solidaritetshandling, som under inga omständigheter får reduceras till vara. På marknaden går humaniteten oundvikligen förlorad i kapitalismens krassa ”kontant betalning”.

Det är marknadsanpassningen som är isberget och det är den som måste röjas undan för att välfärden skall återbördas till den sociala förpliktelsen, styrd av människors behov i livets olika skeden, inte av kostnadskalkyler och då rakt inte av vinstmaximeringskrav.

Självklart anser vi att välfärden skall finansieras gemensamt, via ett rättvist skatteuttag (skatt efter bärkraft), varje annan ordning innebär att mänskliga rättigheter görs avhängiga den enskildes betalningsförmåga. Men gemensam finansiering räcker inte. För att säkra den lika rätten krävs att välfärdssektorn dras bort från marknadens konkurrens. Skolan, vården och omsorgen skall ägas och drivas i offentlig regi, utifrån behovsprinciper.

Detta innebär inte att vi är okritiska till offentlig sektor, som den varit och är organiserad. Den offentliga verksamheten kan definitivt effektiviseras, inte minst genom att skära ner i administration och byråkrati. De anställda klarar verksam-heten mycket bättre om de är fler och om de slipper alla dessa omorganisationer. Men den kapitalistiska konkurrensen hör inte hemma i välfärden, om än så effektiv. För att den prisger humaniteten.

Så menar vi att det inte räcker att förfasa sig över vinsten i vården, trots att den är stötande. För att det är kapitalismen som är grundproblemet.

Front Front rubrik: 

Vinst, välfärd och kapitalism

Front ingress: 

Stefan Löfvens tillträde som S-ordförande satte effektivt stopp för Håkan Juholts verbala vänstersvängar. Nu gäller rättning höger över hela linjen, som i frågan om vinster i välfärden.

I Grekland är demokratin avskaffad. Det grekiska folkets vilja skall underkännas på förhand. I Grekland gäller Merkels diktatur.

Den sk trojkan – EU, ECB och IMF – fick som väntat igenom sitt ultimatum i Greklands numera utlandsstyrda parlament. Trots viss opposition i de egna leden fick den teknokratledda regeringskoalitionen igenom ännu ett EU-dikterat sparpaket.

Så trycks Grekland ännu djupare ner i krisen. För det är sparpaketets realitet. En ekonomi som redan går på sparlåga pådyvlas ytterligare åtstramning, med monstruös arbetslöshet och ren fattigdom som följd.

Greklands arbetare rånas in på bara kroppen för att säkra det europeiska bankkapitalets fordringar, trots att arbetarna inte har minsta del i det politiska etablissemangets tilltag att låna överklassen till skattebefrielse.

Men trojkan låter sig inte nöjas med parlamentets lydiga ja. Anförd av Angela Merkel vill tvångsförvaltarna också ha skriftliga garantier på att parlamentets ja gäller också efter nyvalet i april.

Smaka på det! Oavsett hur det grekiska folket röstar skall det nuvarande parlamentets beslut gälla. Nyvalet och folkets vilja får inte påverka den politik som är beslutad i Bryssel och Berlin och som Grekland bara har att rätta sig efter, oavsett valresultat.

Påbudet är avslöjande i sitt öppna demokratiförakt, inte bara för Angela Merkel och hennes kumpaner i trojkan, utan också för de journalister som förmedlar det utan att lyfta så mycket som ett ögonbryn.

I Grekland är demokratin avskaffad. Det grekiska folkets vilja skall underkännas på förhand. I Grekland gäller Merkels diktatur.

Som tur är pågår redan kampen mot diktaturen. På arbetsplatser och på gator och torg. Klasskampen är demokratins garant.

Front Front rubrik: 

I Grekland gäller Merkels diktatur

Front ingress: 

I Grekland är demokratin avskaffad. Det grekiska folkets vilja skall underkännas på förhand. I Grekland gäller Merkels diktatur.

Stefan Löfvens första utspel som S-ledare var att gå till rasande angrepp mot Fredrik Reinfeldt och Moderaterna – för fräckheten att utmåla det sk näringslivet som ett särintresse.

Så är det inte, menade Löfven. Vare sig arbete eller kapital är särintressen, utan vi sitter alla i kapitalismens båt, med gemensamma intressen. Samarbetsmannen hade talat.

Ett andra utspel kom i veckan, då Löfven inbjöd regeringen till samtal om den kärnkraft han som IF Metall-ordförande varit en ivrig lobbyist för. Nu är Löfvens kärnkraftskramande något nedtonat, då S har kongressbeslut på att kärnkraften skall avvecklas.

Men Löfven går på det finstilta, som mer än 30 år efter folkomröstningsbeslutet om avveckling ännu säger att avvecklingen skall ske med förnuft. Sådana gummiparagrafer lämnar öppningar för att både behålla och bygga ut kärnkraften, något det senaste 30 årens energipolitik utgör det synbara beviset för.

Löfven säger inte ett ord om vad han vill med samtalen. Med fackföreningsmannens hela pondus säger han istället att förhandlingarna skall börja med ett rent bord, en position som den näbbigaste journalist inte får honom att vika ifrån.

Kärnkraftskortet är mörkat.

Det är ett listigt drag, rent taktiskt. Regeringen är djupt splittrad i frågan om kärnkraften, trots energiuppgörelsen från 2009, som öppnar för nya kärnkraftverk.

På ena kanten står Folkpartiet och kärnkraftsvurmaren Jan Björklund, som helt vill köra över folkomröstningens beslut, och på den andra Centern, som vek sig i förhandlingarna, men som fick in sådana förbehåll i uppgörelsen, att regeringens ja till ny kärnkraft i praktiken är ett slag i luften. Uppgörelsen inkluderar inga statssubventioner till nya kärnkraftsbyggen och utan sådana kommer det inte att byggas några nya kärnkraftverk. Kärnkraft kräver skattesubventionerade profiter.

Maud Olofsson använde detta förbehåll till att skyla över Centerns svek, en undanflykt som efterträdaren Annie Lööf övertagit genom att kategoriskt avvisa varje omprövning av uppgörelsen. Inte ett kommatecken skall ändras, hävdar Lööf och avvisar därmed varje tanke på förhandlingar med S.

Det är detta Löfven spelar på. Så länge Centern obstruerar behöver han inte visa sitt mörkade kort och kan därmed spela ansvarsfull utan att tala om vad han vill.

Det blocköverskridande sveket mot beslutet om avveckling i folkomröstningen 1980 har lett till att Sverige idag ligger hopplöst efter jämförbara länder vad gäller utbyggnad av förnyelsebar energi. Den ”ansvarsfulla” avvecklingen har inte bara lett till att det produceras mer kärnkraft idag än 1980, utan också till utebliven satsning på alternativ energi.

Ansvarsfullheten har därmed förvandlats till ansvarslöshet. Kärnkraften är lika farlig och rentav farligare än 1980, det borgar de gamla verken för, men inget görs för att byta det farliga beroendet, inte ens efter katastrofen i Fukushima.

Energipolitiken behöver en ny kurs, bort från kärnkraftsberoende och avreglerad marknadsfundamentalism. Men en sådan kurs står definitivt inte på Stefan Löfvens mörkade kort.

Front Front rubrik: 

Löfven och kärnkraften

Front ingress: 

Energipolitiken behöver en ny kurs, bort från kärnkraftsberoende och avreglerad marknadsfundamentalism. På en sådan kurs är kärnkraftskramaren Stefan Löfven ingen att hålla i handen.

Fredrik Reinfeldts utspel om höjd pensionsålder utlöste med rätta ett ramaskri i Arbetarsverige. Påbudet att jobba till 75 år utgör ett rent hån mot de flesta arbetare, som inte ens orkar jobba till 65 år.

Reinfeldt bedyrade genast att han inte är ute efter att behandla alla lika. De som slitit ut sig i industri och äldreomsorg har valfrihet att gå när de inte orkar med längre. Det är istället de pigga och krya, de som genomlevt sina yrkesliv i lugna och ombonade miljöer, som skall ges morötter att arbeta några år till.

Det är det klassmässiga innehållet i Reinfeldts utspel. Utslitna arbetare får hålla till godo med det nya pensionssystemets fattigpensioner, medan de som suttit på rumpan på skrivbordsstolar kan fixa hyggliga pensioner genom att sitta ett par år till.

Det är ett klassdelat pensionssystemet Reinfeldt är ute efter, där den allt mindre del av produktionsöverskottet som staten numera är beredd att satsa på pensionerna skall delas än mer orättvist. Mindre till arbetare och andra med stressiga yrken och mer till samhällets övre skikt.

Som vi konstaterade i förra veckan bygger Reinfeldts utspel på en bluff. Att medellivslängden ökar betyder ingalunda att pensionsåldern måste höjas eller pensionerna sänkas. I ett Sverige där produktivitets-ökningen gör att var och en producerar mer kan färre försörja fler. Alla kan garanteras en bra pension också i framtiden, om produktionsöverskottet bara omfördelas från kapital till arbete.

Höjda löner ger automatiskt höjda inbetalningar till pensionssystemet. Lägg till det en smärre höjning av pensionsavgiften och saken är kirrad. Pensionssystemets framtid är en politisk fråga, inte en matematisk.

Vår livslängd är också en klassfråga. Sant är att medellivslängden ökar, men den ökar inte lika för alla. I Göteborg är det 13 kilometer mellan stadsdelarna Älvsborg och Bergsjön och nio års skillnad i medellivslängd. I rika Älvsborg lever män i genomsnitt i 83 år medan de i fattiga Bergsjön bara orkar med 74 år.

Den genomsnittlige mannen i Bergsjön skulle alltså inte få så mycket som en krona i pension, om Reinfeldts höjda pensionsålder blir norm.

Vän av ordning invänder att Bergsjön är en invandrartät stadsdel, vilket gör att andra faktorer än klass spelar in för livslängden. Men låt oss då luta oss mot Statistiska Centralbyrån, SCB, som är statens egen myndighet för statistikföring.
2004 gjorde SCB en beräkning av medellivslängden för 30-åringar födda Sverige, byggd på tillgänglig statistik. Den säger att en genom-snittlig man med enbart förgymnasial utbildning kommer att bli 76,9 år, jämfört med 78,8 år för en man med eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffra för kvinnor är 81,2 respektive 85,5 år.

Gruppindelningen är grov och prognoser är prognoser, men tendensen är klar. Arbetare lever kortare liv än akademiker. Arbetare belastar därmed pensionssystemet i mindre utsträckning än akademiker. Men ändå är det just arbetare som Reinfeldt vill straffa med fattigpensioner, medan redan överutnyttjande akademiker erbjuds morötter.

Vi är absolut inte ute efter att skälla på akademiker, vi anser att alla människor skall ha rätt till en bra pension så länge de lever, om de så blir 100 år. Det är istället det cyniska och hånfulla i Reinfeldts utspel vi är ute efter. Han erbjuder en valfrihet som inte finns för arbetare i syfte att vinna sina väljares acceptans för ett anorektiskt pensionssystem.

Budskapet är att människor i samhällets övre skikt inte behöver bry sig om anorexian. De kan ordna sitt genom att hasa sig fram på jobbet några år extra, om de nu inte redan löst pensionsfrågan genom privata försäkringar. Fattigpensionerna är inte deras.

För några år sedan sa Göran Persson att ”människor kommer att bli urförbannade när de upptäcker vad vi gjort med deras pensioner”.

Det är förmodligen det mest ärliga uttalande som någonsin kommit ur Perssons mun. 1990-talets blocköverskridande pensionsuppgörelse innebar ett dråpslag mot ett pensionssystem (ATP) som gav flertalet arbetare pensioner att leva på. Nu har bromsen i det nya systemet slagit till och den ger lägre pensioner är efter år. I potten ligger att de flesta arbetare i framtiden får pensioner som inte ens motsvarar 50 procent av slutlönen. Reinfeldt vill göra ont värre. Genom att öka klassorättvisorna i systemet. Det är en politik som dryper av arbetarförakt.

ATP är nu historia och man skall inte blicka bakåt i politiken. Men man skall lära av historien, som av ATP-striden, som bortom det politiska spelet var arbetarklassens kamp för bra och trygga pensioner.

Det är hög tid för en ny pensionsstrid, säger vi. Det nya pensionssystemet är ett bedrägeri, men det är inte hugget i sten och det är inte givet av ålderspyramidens matematik. Förra veckans raseri mot Reinfeldt var en uppfriskande början, men låt inte ilskan bli en dagslända.

Pensionsdebatten behöver en stark och envis arbetarröst.

Front Front rubrik: 

Ett rent hån mot arbetare

Front ingress: 

Fredrik Reinfeldts utspel om höjd pensionsålder utlöste med rätta ett ramaskri i Arbetarsverige. Påbudet att jobba till 75 år utgör ett rent hån mot de flesta arbetare, som inte ens orkar jobba till 65 år.

Annica Albertsson, från Kommunistiska Partiets partistyrelse, bemöter Fredrik Reinfeldts angrepp på människors rätt till en värdig pension. Här kan du läsa hennes debattinlägg på nättidningen Sourze:

Reinfeldts utspel om att (ges möjlighet att) arbeta till 75 har med rätta upprört många.
På sedvanligt moderatvis lindar han in budskapet i ord om valfrihet och på lika sedvanligt vis använder han påhittade fakta för att få sin bakåtsträvande politik att verka nödvändig.

• Reinfeldt motiverar utspelet med en förväntad ökning av livslängden till upp emot hundra år. Javisst, men denna förväntan gäller barn födda på 2000-talet och kommer alltså att drabba oss först om cirka 90 år.

• Sant är att med stigande medellivslängd måste varje arbetande ”försörja” fler pensionärer. Men med hänsyn taget till att produktiviteten, det värde varje arbetande producerar, ökar ännu mer är detta inget problem. Tvärtom. Men om detta tiger Reinfeldt, för i hans värld tillfaller hela produktionsökningen näringslivet. Men i min värld ska de som bakat kakan också vara med och äta den!

• Han hotar vidare med stora kommunala skattehöjningar om vi inte arbetar längre. Det är möjligt att detta kan bli nödvändigt i en avlägsen framtid. Men för dagen räcker det gott att han plockar hem de miljarder han gett de rika i skattesänkningar. Det räcker till både pensioner och mer därtill. Eftersom jobbskatteavdragenn inte lett till några nya jobb är det bara att skrota dem och vips är statskassan mycket rikare!

• Så påstår han också att vi” måste räkna med att byta jobb” under vår livstid. För oss som lever i verkligheten är detta just – verkligheten. Välkommen ut till den, Fredrik!

• Vi inte bara lever längre utan är också allt friskare, säger han. Men det gäller inte för alla. Hur man mår som 65-åring beror enligt aktuell forskning på vilket arbete och vilken inkomst man haft – kort sagt vilken klass man tillhör. Vilka som kommer at kunna jobba till 75 och vilka som tvingas till tidig = låg pension är lätt att förstå.

• Det ska vara frivilligt att arbeta längre, säger han också, en morot för den som vill ha en bättre pension. Jo, den sortens morötter känner vi alltför väl till. De blir till piskor för de lågavlönade som tvingas arbeta långt efter det att orken och hälsan sagt stopp. Moroten knaprar höginkomsttagarna i sig till paraplydrinken i solstolen.

Reinfeldts bluff håller inte. Det finns inte ett enda vettigt argument för att arbeta längre än idag.

Det finns mer pengar än någonsin förr i Sverige. Vi har råd med både bibehållen och sänkt pensionsålder, om bara resurserna fördelades mer rättvist. Låt de unga börja arbeta tidigare så förlängs tiden i arbete i rätt ände!

Annica Albertsson
Kommunistiska Partiet

Front Front rubrik: 

Kommunisterna tar pensionsfighten

Front ingress: 

”Reinfeldts pensionspolitik känner vi alltför väl igen från ett parti som varit emot alla reformer - från rösträtt till semester och pension”, skriver Annica Albertsson från Kommunistiska Partiets partistyrelse i sitt debattinlägg på nättidningen Sourze.

Front externa länkar:  http://www.sourze.se/Syna_Reinfeldt_han_bluffar_10775322.asp|Läs debattinlägget här

Sedan mars förra året har Malmö upplevt nio mord, varav fem skett de senaste två månaderna. I förra veckan detonerade en bomb mot polisstationen i det område där ett par av morden utförts.

Malmös innerstad är på väg att förvandlas till en gangstermiljö, med å ena sidan vanliga poliser blandat med polisvolontärer i snart sagt varje gatuhörn. Å andra sidan brödraskap, bokstavsfalanger och utländsk maffia som härjar med fler vapen än någonsin och med en allt större rekryteringsbas i en stad som präglas av klassklyftor, arbetslöshet och eftersatta bostadsområden.

Den ökande våldsspiralen i Malmö har kommit upp på den politiska dagordningen. Det moderata oppositionsrådet skyller på kommunstyrelsens ordförande, sossen Ilmar Reepalu, för bristande ansvarstagande. Ilmar Reepalu i sin tur skyller på den moderata justitieministern för passivitet. Denna pajkastning kan de lägga ner omgående, till förmån för gemensam självkritik.

Faktum är att såväl sossar som moderater har ett lika stort ansvar för den situation som vi har idag, i det att de gemensamt står bakom såväl det svenska EU-inträdet som den numera permanenta högerpolitiken.

Att situationen i Malmö är exceptionell råder ingen tvekan om. Malmös trygghets- och säkerhetsdirektör Per-Erik Ebbeståhl försöker förvisso sticka huvudet i sanden, genom att hänvisa till statistik som visar att Malmö i genomsnitt har 1,9 mord per 100 000 invånare medan motsvarande siffra för Stockholm är 2,2 och för Göteborg 1,8.

Men direktör Ebbeståhl bortser från de mer relevanta faktumen, att skjutvapen var tre gånger vanligare i Malmö än i Stockholm vid anmälda mord och dråp 2011. Och att de anmälda våldsdåden med skjutvapen har fördubblats på fem i år i Malmö – mest i Sverige.

Att våldsspiralen har lett till ökat stöd för traditionella högerlösningar, i form av fler poliser, hårdare straff i allmänhet och ökad bevakning av medborgare, kommer kanske inte oväntat. Men är det verkligen någon som tror att detta är en lösning? I USA tillämpar man sedan länge såväl dödsstraff som domar på flera hundra års fängelse, och det landet toppar fortfarande statistiken vad gäller världens högsta brottslighet. Detsamma gäller Storbritannien, som utöver en gigantisk poliskår idag filmar varenda kvadratmeter av Londons gator.

I pajkastningen mellan moderater och sossar förekommer dock ett krav som förefaller ha effekt, det på hårdare vapenlagar. Enligt författarna till boken Maffiakrig hävdar även de kriminella själva, att om straffen för vapenbrott skulle skärpas så skulle de använda vapen i mindre utsträckning. Idag är straffet för att bära vapen påfallande lågt.

Hårdare vapenlagar skulle förmodligen leda till minskad beväpning av de kriminella, men knappast till att kriminaliteten minskar. För det krävs helt andra insatser. Det genomgående i länder med hög kriminalitet är stora klassklyftor, utbredd fattigdom och socialt utanförskap. Det är också faktorer där Malmö sticker ut i svensk jämförelse.

I boken Jämlikhetsanden (The spirit level) visas med flerfaldig fakta, att jämlikare samhällen har mindre våldsbrott. Med 40 studier som underlag påvisas hur exempelvis mordstatistik och våld mot barn följer ett närmast linjärt samband med social ojämlikhet.

För att minska kriminaliteten krävs därför också kamp mot högerpolitiken, mot klassklyftorna och ett stopp för den gigantiska omfördelningen från det offentliga till det privata. En omfördelning som lett till stora nedskärningar inom bland annat skola och fritidsaktiviteter, och därmed en sämre situation för ungdomar och en större rekryteringsbas för organiserade gäng.

Mer specifikt kan nämnas två faktorer som ensamt bidragit till ökad kriminalitet, och som drabbar Malmö hårt i och med närheten till kontinenten: EU och Öresundsbron.

Med det svenska EU-inträdet 1995 beskars tullens möjligheter till att endast få kontrollera i de fall då det finns skäl att misstänka smuggling. Möjligheten till stickprover försvann. Statistiken visar på en drastiskt ökad smuggling de senaste 15 åren, inte minst av vapen från Balkan. Med EU-inträdet importerades också den organiserade brottsligheten till Malmö, och idag härjar bland annat den ryska och polska maffian här. En forskarrapport från förra året avslöjar att två ryska maffialedare flyttat till Sverige.

Öresundsbron mellan Köpenhamn och Malmö byggdes år 2000 och har sedan dess inneburit en kungsväg för allsköns kriminalitet. Tullverket själva menar att Öresundsbron kan vara den plats där det uppdagas flest grova brott i hela EU, huvudsakligen smuggling av knark och vapen. De tullinsatser som görs vid brofästet kan med lätthet studeras utifrån, varpå organiserade kriminella förmodas kommunicera med spanare för att köra över bron när det inte pågår kontroller. Också detta enligt tullverkets egna utsagor.

I det korta perspektivet så måste kampen mot kriminaliteten innefatta kravet på att tullverket ges minst de befogenheter de hade 1995 samt hårdare vapenlagar. I det längre perspektivet gäller att Sverige lämnar EU samt kamp mot högerpolitiken; för utbyggd välfärd och social jämlikhet.

Front Front rubrik: 

Vad händer i Malmö?

Front ingress: 

Det pågår pajkastning mellan sossar och moderater om vem som bär ansvaret för våldsvågen i Malmö. Samtidigt fortsätter skottlossningarna och mördandet.

I Ungern styr moderaternas syskonparti Fidesz med stöd av fascisterna Jobbik. Läs Zoltan Tirolers rapport från EU-landet Ungern.

Medan demonstrationer skakar Grekland, Spanien och Storbritannien är desillusionen och uppgivenheten utbredd i Ungern. Ingen kraftfull vänster protesterar på gatorna. Socialdemokraterna är gravt misskrediterade efter att de bara skodde sig själva och följde IMF:s och Världsbankens nyliberala direktiv under de två perioder som de hade regeringsmakten. Högerpartiet Fidesz fick ett överväldigande stöd i de senaste valen. Inte blir saken bättre av att landets tredje största parti är fascistiska Jobbik.

Det började redan på vägen från flyg-platsen in till Budapest...

Jag kom i samspråk med mannen som körde minibussen in till centrum. Han var anställd av flygbolaget Málev och hade jobbat som chaufför i många år. Mannen, i 50-årsåldern, berättade att han arbetade tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. De senaste tio åren hade han inte haft semester, utan istället arbetat extra som kakelläggare. Var han sjuk fick han ingen lön.

”Men”, protesterade jag, ”det finns väl lagar för sjukersättning? Och du har en etablerad arbetsgivare som Málev?” Han fnös att ”visst finns det bestämmelser, men än sen då?” För detta slit fick han i runda slängar ut 6000 svenska kronor i månaden.
”Men hur klarar du dig?”, frågade jag. ”Vi är tre som jobbar hemma, jag, min fru och min 20-årige son, som inte har råd att flytta hemifrån. Därför kan vi dra oss fram.”

Jag fortsatte lite tveksamt med frågan: ”Så, var det bättre förr, innan ’förändringen’?” [”Förändringen”, ”Változás” kallas systemskiftet i Ungern 1989]. ”Ja, det är klart. Då hade alla sin lilla lön, alla hade sin lilla bostad, sin lilla sommarstuga och sin lilla Trabant. Alla hade jobb och man behövde inte ha två, tre jobb för att överleva. Klart det var bättre förr.”

Jag trodde han överdrev för att få lite extra dricks. Men när jag berättade hans historia för kvinnan där jag bodde i Budapest, en gammal vän, visade hon ingen förvåning. Själv kom jag då ihåg en välutbildad ung kvinna som förra året berättade att hon blivit av med jobbet för att hon varit hemma sjuk. Då trodde jag inte riktigt på historien, nu gör jag det. Hon lyckades inte få något nytt jobb. Så istället lånade hon ihop lite pengar för att starta eget. Det går tyvärr inget vidare.

Jag besöker mitt födelseland ungefär en gång om året. Jag konstaterar att vid detta besök sommaren 2011 har något hänt. Visst kan det vara tillfälligheter, men person efter person som jag pratar med säger ungefär samma sak som taxichauffören i inledningen; ”det var bättre förr”. Att hävda att det var bättre, och längta tillbaka till, ”kommunisttiden” är inte längre något konstigt.

Denna gång är jag i Ungern på semester, men också för att tolka för en grupp svenska bönder på studieresa. De hade en svensktalande guide i Budapest. Maria berättade om de olika sevärdheterna. Vid måltider och raster ville hon gärna prata med mig. Jag fick höra en historia liknande chaufförens om hur mycket hon måste jobba för att få det att gå ihop, hur allt bara blev dyrare och sämre, att man inte hade råd att vara sjuk osv.

”Men du säger ju något helt annat till gruppen när de frågar”, säger jag förvånat. ”Jag är definitivt inte kommunist, jag var aldrig med i Kommunistpartiet, trots uppmaningar,” säger hon och fortsätter: ”En gång guidade jag en grupp på drygt 40 svenska lärare. Jag svarade ärligt på alla frågor och berättade hur vi har det. Det resulterade i att gruppen klagade hos resebyrån för att den tilldelat dem en kommunist som guide. Arbetsgivaren sade till mig: ’bry dig inte om dem, de fattar ändå ingenting’ och uppmanade mig att säga det besökarna vill höra, nämligen att allt blivit fantastiskt bra efter kommunismens fall och att alla är glada och nöjda. Så det har jag gjort sedan dess och inte haft några problem.”

Jag går hemåt, en lång promenad, i den ljumma kvällen. Gamla Trabant blandas med flotta Mercedes, Audi och BMW. Staden har många imponerande byggnader varav en hel del är nyrenoverade. Det finns uppenbarligen pengar. Jag konstaterar att Budapest är väldigt vackert. Sätter mig ner och ser att i portvalven ligger uteliggare. Dem ser man också i nedgångarna till tunnelbanan.

Åtskilliga personer rotar i papperskorgarna, och det verkar finnas något till både den förste, andre och tredje som systematiskt går igenom innehållet. Tiggare och utslagna har numera blivit en så vanlig syn i europeiska storstäder att man inte längre förvånas, inte heller i Budapest. Före systemskiftet såg man förstås varken tiggare eller prostituerade.

En annan dag går jag förbi USA:s enorma ambassad i de mest fashionabla kvarteren. Synen av det vackra huset förstörs av alla skydd runtom. Gatan och området utanför är helt avspärrat och kraftiga metallbjälkar reser sig mitt i gatan. De kan fällas ner om ett godkänt fordon ska passera. Jag får en ingivelse att fråga någon av de många vakterna om varför denna så populära stormakt behöver en sådan överväldigande bevakning, men kommer fram till att det nog inte är någon bra idé. Vid närmare blick på vakterna vågar jag inte ens fotografera befästningen.

Något kvarter därifrån, vid Parlamentet, demonstrerar samtidigt poliser och brandmän för högre löner. Regeringen har höjt pensionsåldern och infört flera lagar retroaktivt. Det har inneburit att tiotusentals pensionerade offentliganställda har kallats tillbaka för att arbeta. Men det är inte bara dessa som är missnöjda:

Tusentals läkare hotar i ett upprop att lämna landet om inte deras villkor förbättras och lönerna höjs. Lärare och studenter är andra grupper som protesterar. Både sjukvården och utbildningsväsendet är i kris.

Ja, hela Ungern är i kris. Landets skuld, 80 procent av BNP, är den högsta i
Centraleuropa. Kreditbetyget har rasat och ligger idag på skräppappernivå. Fidesz har infört samma skatt för alla på 16 procent. Tidigare fick de välbeställda betala 32 procent och de med minimilön inget. Reformen har förstås gynnat de rika och slår hårt mot de allt fler fattiga. Samtidigt har statens inkomster sjunkit. Människors privatpensionsfonder har konfiskerats. Arbetslösheten är över 11 procent.

Sedan ”förändringen” har 1,5 miljoner jobb försvunnit för en total befolkning på ca 10 miljoner. Arbetslösa kan skickas till läger för att gräva diken och vägar med spadar. De hänvisas till att bo i husvagnar. Vägrar de blir de av med de blygsamma bidragen. De övervakas av pensionerade poliser, som åter kallats till tjänst. De blir av med sina pensioner om de vägrar att börja arbeta igen.

Ännu mer djävulusiskt blir det om man betänker att de flesta av dem som ska gräva dikena är romer. De får inga vanliga jobb i Ungern. Samtidigt fortsätter korruptionsskandalerna i landets politikerskikt att avlösa varandra.

Efter Budapest är det dags att ge sig ut med gruppen på landet. Vi leds av en ung ungersk agronom. Han har eget företag och hör till de få jag träffar som gillar läget. ”Det är bara gamla nostalgiker som längtar tillbaka”, säger han. Fast det framkommer senare att han i två års tid försökt få jobb i Kanada, men nu gett upp.

Vi besöker flera stora gårdar med tusentals kor för mjölkproduktion (mjölken exporteras till Slovenien och Italien), en grisfarm, en spannmålsfarm och en hästuppfödare. Pettner, som agronomen heter, berättar att de små familjejordbruken numera spelar en helt obetydlig roll i Ungern. Alla gårdar utom en som vi besöker ägs av utlänningar. I flera fall har ägarna också egendomar i Ukraina. Bara på en av gårdarna bor ägaren själv på platsen. Utländska riskkapitalister och enskilda kapitalägare äger numera ofattbara nittiotre procent av den bördiga ungerska odlingsjorden.

Hos den ene mjölkproducenten, ett före detta statligt kooperativ, är det en förman som följer med runt. En av besökarna frågar om de anställda har några fackföreningar. Förmannen svarar: ”Fackföreningen det är jag.” Och han utvecklar sitt resonemang: ”Det är jag som anställer, jag som avskedar och jag som sätter lönen. Det fungerar alldeles utmärkt.” När vi ser de förskrämda lant-arbetarna tvivlar vi inte en sekund på att förmannen talade sanning.

De som utan jämförelse hade det bäst av alla vi besökte var hästarna på uppfödningen i Lajoskomárom. Det är ungerska hästar som avlas fram för hoppning, ”Hungarian Sport”. Gården tillhörde före kriget en av Ungerns rikaste och mest kända familjer, greve Eszterházy. Nu är också denna gård i utländsk ägo. Vår guide är 70-årige István, en pigg, varm och sympatisk man, född på platsen där han har jobbat sedan han var barn.

István berättar hur tacksam han är att han får jobba kvar trots att han är pensionär. I lön får han ca 4000 kronor per månad och i pension 2700. Så han tycker han har det bra jämfört med många andra. Vi träffade några unga tjejer som hade det tuffa jobbet att rida in rashästarna. Också deras löner låg runt 4000 kronor.

Under mellankrigstiden var Ungern ett fascistiskt, halvfeodalt och efterblivet jordbrukssamhälle. Storgodsägare, som Eszterházy, ägde den bördiga jorden. Lantarbetare och bönder levde i förfärande misär. Efter kriget blev det kooperativ och stats-jordbruk under den folkdemokratiska/socialistiska tiden. Efter ”ändringen” 1989 privatiserades allt igen. Nu är Ungern tillbaka till tiden med storgodsägare, övervägande utlänningar, och en fattig lantbefolkning som står med mössan i hand. Småbönderna är utslagna.

Högerpartiet Fidesz har med sin två tredjedels majoritet lekstuga i parlamentet. Premiärminister Viktor Orbán lovade att genomföra en verklig regimförändring istället för den, som han anser otillräckliga, 1989.

Och det har han gjort. Ämbeten och poster som president, riksåklagare, riksrevisor har alla besatts med partitrogna. Konstitutionsdomstolen, högsta rådet och centralbanken har skurits ner (mot det sistnämnda protesterar EU). Budgetrådet har fått utvidgade befogenheter och kan förkasta en framtida regerings budget! En hel generation domare, rektorer och sjukhuschefer byts ut. Nya lagar om rösträtt, pensioner och partistöd drivs igenom med Fidesz tvåtredjedelsmajoritet.

Mitt under Ungerns EU-ordförandeskap gav sig regeringen på medierna. En mediekommission, till 100 procent handplockad av regeringen, arbetar numera effektivt och kontrollerar media. Var tredje anställd på ungerska Radio/tv, ca 1000 personer, har avskedats. Det var förstås de regeringskritiska journalisterna som fick gå. I rädsla för böter eller avsked är nu självcensuren stenhård.

Regeringen har dragit in sändningstillstånden för regeringskritiska stationer som populära Club Radio. Media är, som i Italien under Berlusconi, helt i händerna på regeringen. Allt detta leder till allt mer pladder och nonsens i medierna.

Regeringspartiet har skrivit om grundlagen, begränsat religionsfriheten till den mest restriktiva i Europa och inskränkt strejkrätten. Denna återgång till förkrigstiden återspeglas i den nya grundlagen som enligt Dagens Nyheter genomsyras av ”konservativa kristna värderingar”. Grundlagen inleds med en ”nationell bekännelse” till Gud. Här står också att äktenskapet är en ”institution mellan man och kvinna” och att fostret har rätt till skydd från ”befruktningsögonblicket”.

Dessa reformer kan bara rivas upp av en framtida två tredjedelsmajoritet, vilket är ett ganska osannolikt valresultat. Det hela liknas av många vid en statskupp. De säger att en partidiktatur nu ersatts av en annan, fast denna gång från höger.

En stor fotoutställning pågår på den öppna platsen framför det pampiga parlamentet, Europas största. Utställningen visar foton på ungerska minoriteter i kringliggande länder. En flört med drömmen om det gamla Storungern från tiden före 1920. I Fidesz vision är Ungern inte längre en republik, utan ”ungrarnas land”.

Detta innefattar de miljontals ungrare som bor i grannländerna och kompletteras med en karta på ”Storungern”. En omdiskuterad åtgärd har varit att ge ungrare i Rumänien och Slovakien ungerskt medborgarskap.

Namnbyten på gator och torg har pågått länge. Ett torg fick ett nytt namn uppkallat efter en anti-semitisk författare, dömd för krigsbrott i Rumänien. ”Moskva-torget” har också fått byta namn. Budapests privatiserade internationella storflygplats Ferihegy (namnet på en kulle), har bytt namn till Frans Liszt, som en markering att kompositören inte var österrikare utan ungrare.

Men också ”Roosevelt-platsen” har utgått och ersatts av ”Sankt Stefan-platsen”. Roosevelt? Jag ställer mig först frågande. Vi pratar ändå om en USA-president. Och Ungern är numera hängiven EU- och Nato-medlem. Enda förklaringen är att Ungern var en av Hitler-Tysklands trognaste allierade och ungerska armén begick otaliga bestialiska övergrepp i Sovjetunionen. Medan de gamla namnen är överstrukna fortsätter Budapestborna att använda dem.

I många frågor ligger Fidesz nära det fascistiska Jobbik. Det är bland annat det utbredda politikerföraktet som ligger bakom att Jobbik, med sina uniformerade garden, sin öppna antisemitism och antiziganism, i förra valet fick 17 procent av rösterna.

Men det är också en skrämmande påminnelse om Ungerns fascistiska förflutna som överlevt de fyrtiotal åren av ”folkdemokrati”. Det var förmodligen ingen tillfällighet att vid kanot-VM i Szeged i somras så hyllades det vinnande tyska laget med Hitlers sedan 1952 förbjudna nationalsång. Det blev skandal.

Antisemitism och antiziganism har gamla traditioner i Ungern och sticker oblygt upp sitt fula tryne. En regeringspolitiker uttryckte öppet åsikten att det var synd att inte alla judar utrotades under kriget. Romerna, som oftast hade jobb och skola före ”förändringen”, är nu mer marginaliserade och diskriminerade än på länge. Flera helt oprovocerade mord på romer har begåtts och inga skyldiga har gripits.

I oktober utsåg regeringen en nationalist, rasist, anti-semit och Jobbikanhängare till chef för en av Budapests största teatrar, Új Szinház. De omfattande protesterna och utnämningskommitténs synpunkter har inte hjälpt. Vänstern utmålas både av Fidesz och Jobbik vara i utländsk sold och det ungerska folkets fiender.

Sedan valet har Fidesz rasat i opinionen, men det är så dags. Efter drygt 20 års fri marknadsekonomi är de flesta ungrare djupt desillusionerande. Entusiasmen från 1989 har inte bara falnat, utan slocknat. Speciellt gäller det förstås utsatta grupper som sjuka, gamla, arbetslösa och minoriteter.

Många ungrare längtar nu tillbaka till den tid före ”förändringen” då Ungern erbjöd ”marknadskonkurrens för de som ville och statens skydd för de svaga”, som en artikel i Guardian 2009 uttryckte saken. Det berättigade upproret 1956 togs snabbt över av övervintrade fascister som hängde verkliga och inbillade kommunister i lyktstolparna.

Den gången lyckades inte reaktionärerna uppnå sina mål. Men nu är man på god väg. Även om läget idag inte är moget att i större omfattning döda de för högern misshagliga; judar och ”kosmopoliter”, romer och kommunister, utlänningar och socialdemokrater för att nämna några.

Jobbik hävdar, på fullt allvar, att ungrare är den starkaste och mest intelligenta ras som finns. Jobbiks blotta existens och den ungerska politiken visar med förkrossande tydlighet att Jobbik har fel.

Front Front rubrik: 

Det nya Ungern

Front ingress: 

I Ungern styr moderaternas syskonparti Fidesz med stöd av fascisterna Jobbik. Läs Zoltan Tirolers rapport från EU-landet Ungern.

Arabförbundet ger annan bild av det som händer i Syrien. Men rapporter som inte stämmer in i krigspropagandans svartvita schema tystas ner i media.

Efter en månads närvaro i Syrien med omfattande undersökningar av förhållandena i landet så kom en rapport från de 160 övervakarna från Arabförbundet. För de som väntade sig en svartvit bild av läget i Syrien är rapporten en besvikelse.

Rapporten följer inte alls den officiella propagandabilden av den syriska konflikten som den västerländska opinionen, och därmed den svenska matas med. Rapporten godkändes av Arabförbundets ministerkommitté med röstsiffrorna 4-1. Algeriet, Egypten, Sudan och gulfstaten Oman röstade för rapporten och Qatar emot.

Totalt deltog 166 övervakare från 13 arabländer och sex olika organisationer. Observatörerna delade up sig i 15 zoner och bevakade 20 städer och distrikt över hela Syrien. Varje observatörsgrupp bestod av tio deltagare som kom från olika arabländer.

Här följer ett urval från rapporten:

• Påståendet att syriska armén mejar ner fredliga demonstranter tillbakavisas.

• ”I Homs och Dera´a, så noterade Övervakningsgruppen beväpnade gäng som utövade våld mot regeringssidans styrkor, som resulterade i dödsoffer och skadade.”

• Gruppen bevittnade ”…fredliga demonstrationer både av regeringssympatisörer och av oppositionsanhängare på flera platser. Ingen av dessa demonstrationer stördes, undantaget för mindre sammanstötningar gentemot observatörsgruppen och mellan lojalister och opposition.”

• 17 januari noterar gruppen att militärfordon, tanks och tunga vapen har dragits bort från städer och bostadsområden, men ”vissa fordonshinder och barriärer finns vid viktiga byggnader och torg, men dessa påverkar inte invånarna.”

• Övervakningsmissionen kunde röra sig fritt och kunde intervjua syriska medborgare, både de som var mot regeringen och de som var för.

• ”I en del städer kände övervakningsgruppen av att det var extremt spänt, att förtryck och orättvisa förekom. Men invånarna trodde att krisen kunde lösas fredligt genom arabisk medling, utan utländsk intervention.”

Andra punkter som tas upp i rapporten är att det förekom falska rapporter om explosioner och våld och när observatörerna kom till platsen fann de att rapporterna var ogrundade.

Övervakningsgruppen fann att mediernas rapportering var överdriven om typ av tillbud eller antalet människor som dödats i olyckor och protester, samt att det fanns skillnader i listorna som observatörsgruppen fått över människor som fängslats. Namn upprepades, information om fångar saknades eller var felaktig.

Observatörsgruppen ville förlänga sitt uppdrag ytterligare en månad men andra och starkare krafter med Qatar som mellanhand trädde in och yrkade på regimskifte.

De syriska salafisternas andlige ledare (som är mot syriska regeringen) har sagt att det är lagligt att döda arabiska observatörer. Hotet utnyttjades av arabförbundets ledare Nabil al-Arabi som sade att observatörerna var hotade och inte kunde återvända till Syrien, enligt Ronda Hauben, oberoende journalist vid FN.

Front Front rubrik: 

Tystad rapport om Syrien

Front ingress: 

Arabförbundet ger annan bild av det som händer i Syrien. Men rapporter som inte stämmer in i krigspropagandans svartvita schema tystas ner i media.